En försenad kulturanalys av Hunger games

Den stora lärdomen från Hunger games - Catching Fire (och den första filmen) är INTE som någon torr och trist Aftonbladetkulturkofta hävdar att Hunger games visar hur nyliberalismen spelar ut osäkra anställningar mot varandra.

Fredrik "Snark" Viratanen skriver följande:

"Nu kämpar hon [Katniss] även mot sig själv när hon inser att hon måste försöka stå upp mot systemet, den totalitäre ledaren (spelad av Donald Sutherland), som kräver att hon ska spela rollen av storslagen vinnare som reser tåglinjen fram och tillbaka och vinkar käckt i alla distrikt, där människor under dödshot tvingas jubla medan tv-kamerorna rullar.

....

Men vi har inte en enda tv-kanal som sänder mysiga program som ska få oss att glömma både vårt och andras elände.

Vi har faktiskt flera tv-kanaler som gör det."

Någon på Expressen skriver följande:

”Jag hoppas också att ’Hunger games’ får unga att inse att det finns större kamper som väntar oss än den för en bättre privatekonomi och en snyggare kropp. Kom ihåg vem den verkliga fienden är”

Kulturanalys a la 17 år å svår med svart hår å lyssnar på Kent är helt ok men om man ska kludda i Aftonbladet kanske vi kan förvänta oss lite mer kvalisong på analysen. 

Så.. Jag tänkte presentera den korrekta analysen av Hunger games.

Katniss är den ofrivilliga hjälten som genom att ställa upp frivilligt istället för sin syster blir deltagare i Hungerspelen. Hennes prioritering är hennes familj - den är inte världsfred eller uppror. När hon reser runt för att promota spelen både innan och efter så förstår alla mediakritiken, det är ingenting jag behöver ta här.

Människorna runt Katniss är de som är revolutionärer och de som sitter på kunskapen om samhället och vet hur de ska få de båda uttagna till hungerspelen att överleva. De formar henne med sin kunskap och talar om för henne vad som är rätt och fel för även om hon har en känsla för vad som är rätt är hon barn av sin tid och allting hon gör blir inte alltid helt rätt. 

Precis så här är det på en arbetsplats - folk kommer in och har fått arbetslivet berättat för sig och vilka normer som gäller där men har ingen aning om hur det är i verkligheten. Många tror att om de bara jobbar hårt och gör som man ska så kommer de belönas. Vi som jobbat ett tag vet att det inte är sant och det är vår uppgift att lära ut det till de nyanställda genom att lära ut vad det innebär på lång sikt att dra upp arbetstakten och vilka rättigheter de har. De är vår uppgift att backa de här personerna och forma dem till solidariska arbetskamrater. Är någonting Hunger games har som sensmoral är det att solidaritet är en kunskapsöverföring och kräver att de med vana tar sitt ansvar.

Den korrekta analysen är inte det finns viktigare saker än smink och mysfredag avleder dig från MBL-förhandlingar utan att solidaritet är utbildningsfråga och något vi alla måste ta ansvar precis som Katniss mentorer gör.