Vi är tre stycken i mitt team, jag som är någonslags senior programmerare, en junior och en senior programmerare i Indien. Det är en väldigt konstig dynamik. Jag har jobbat på bolaget längst och vet mycket om det om vi programmerar. Alla konstigheter, undantag och workarounds. Junioren är fresh out of school och ambitiös. Hon i Indien är riktigt kunnig men klimatet oss emellan präglas av hierarki. Vi är beställare och hon är konsult som måste prestera. Hon pratar engelska med oss över en knagglig telefonledning och vi försöker prata engelska med henne över en lika rasslig telefon men oftast chattar vi över Skype för att klargöra vad som ska göras.
När vi har planeringsmöten, ser jag att flera av hennes chefer närvarar. När hon vill ha en mötestid ändrad frågar hennes chefer mig. De frågar också mig om hennes prestation och ber mig utvärdera henne. Hon ber om ursäkt för varje fråga hon ställer och råkar jag avbryta henne, kommer på mig själv och ber henne fortsätta så säger hon "Please go on". Ibland är de indiska kollegorna mer brittiska än britterna själva när de artighetskonverserar om väder och te.
Det är svårt att känna någonting annat än kolonialism i ny kostym.
lördag 25 juli 2015
tisdag 20 maj 2014
Jag står inte ut
Hon ser på mig med en inbjudande blick och den är nästan lite underdånig, hon rör på höfterna på ett osäkert sätt. Det är en inbjudning till att dansa med henne och hennes vänner på dansgolvet. Jag har ingen lust och stirrar rakt igenom henne och går förbi.
Personligen känner jag en avsmak inför den vänliga inviten. Inbjudan var inte påstridig eller på något annat sätt irriterande, den var inte ens flörtig. Den var bara väldigt flickig. Jag har svårt för det inställsamma. Det som behagar dig oavsett dina krav och som uppoffrar sig själv för dig. Jag tycker det är tomt för jag vet vad det innebär. Det innebär ett utsuddande av sig själv och att ta allting personligt. Det innebär att tänka saker som: Är han arg för att jag sagt något dumt? Varför skrattar han inte om han brukar?
- Ger du mig en cigg?
- Jag tycker vi går hem.
På teven är det en brittisk kriminalare av ganska hög kvalitet, det är fyra kvinnor i huvudrollen som inte är avklädda men offren utsätts för sexuellt våld efter döden. Givetvis är de kvinnor och det spelas upp scener där man får se kvinnorna rädda, gråta och be för sitt liv ur förövarens perspektiv att skildra från kvinnornas perspektiv verkar otänkbart. Det är som att min identitet endast kan upplevas utifrån och att jag också upplever den utifrån när jag undrar: Är han arg för att jag sagt något dumt? Jag minns Beck-filmer från min yngre tonår då de prostituerade torterades i instängda kammare, såldes som boskap och hur de porträtterades som lurade och inkapabla.
- Min filmlärare tycker Bergman har gjort de bästa filmerna. När han blev utbränd köpte han en biljett till Nya Zeeland och satt i ett halvår och studerade Bergmanfilmer. Då upptäckte han saker som ingen annan tidigare sett i en Bergman-film, att han är negativ till tekniken, så fort teknik är med i filmen så går det åt helvete.
- Känns det inte ett uns kliché? En man är ledsen, mannen åker ut i skog och tittar på annan man som mannen beundrar.
- Men du missförstår, min lärare är ju feminist också. Förra veckan så pratade vi om den manliga blicken. Alltså, att den som ser filmen betraktar kvinnorna i filmen genom ett manligt filter och så pratade vi om Bechdeltestet. Alltså att man frågar sig om filmen innehåller två namngivna rollfigurer som har en konversation om någonting annat än män.
- Du inser att det där är ganska tunt underlag för att jag ska bli imponerad? Att universitet lär ut att det finns sexism? Att kvinnor i film inte speciellt ofta blir porträtterade som människor?
Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i det här samhället.
Personligen känner jag en avsmak inför den vänliga inviten. Inbjudan var inte påstridig eller på något annat sätt irriterande, den var inte ens flörtig. Den var bara väldigt flickig. Jag har svårt för det inställsamma. Det som behagar dig oavsett dina krav och som uppoffrar sig själv för dig. Jag tycker det är tomt för jag vet vad det innebär. Det innebär ett utsuddande av sig själv och att ta allting personligt. Det innebär att tänka saker som: Är han arg för att jag sagt något dumt? Varför skrattar han inte om han brukar?
- Ger du mig en cigg?
- Jag tycker vi går hem.
På teven är det en brittisk kriminalare av ganska hög kvalitet, det är fyra kvinnor i huvudrollen som inte är avklädda men offren utsätts för sexuellt våld efter döden. Givetvis är de kvinnor och det spelas upp scener där man får se kvinnorna rädda, gråta och be för sitt liv ur förövarens perspektiv att skildra från kvinnornas perspektiv verkar otänkbart. Det är som att min identitet endast kan upplevas utifrån och att jag också upplever den utifrån när jag undrar: Är han arg för att jag sagt något dumt? Jag minns Beck-filmer från min yngre tonår då de prostituerade torterades i instängda kammare, såldes som boskap och hur de porträtterades som lurade och inkapabla.
- Min filmlärare tycker Bergman har gjort de bästa filmerna. När han blev utbränd köpte han en biljett till Nya Zeeland och satt i ett halvår och studerade Bergmanfilmer. Då upptäckte han saker som ingen annan tidigare sett i en Bergman-film, att han är negativ till tekniken, så fort teknik är med i filmen så går det åt helvete.
- Känns det inte ett uns kliché? En man är ledsen, mannen åker ut i skog och tittar på annan man som mannen beundrar.
- Men du missförstår, min lärare är ju feminist också. Förra veckan så pratade vi om den manliga blicken. Alltså, att den som ser filmen betraktar kvinnorna i filmen genom ett manligt filter och så pratade vi om Bechdeltestet. Alltså att man frågar sig om filmen innehåller två namngivna rollfigurer som har en konversation om någonting annat än män.
- Du inser att det där är ganska tunt underlag för att jag ska bli imponerad? Att universitet lär ut att det finns sexism? Att kvinnor i film inte speciellt ofta blir porträtterade som människor?
Jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut i det här samhället.
lördag 17 maj 2014
Matkassen - en riktig sovjetmodell
En gång skrev jag att jag tyckte kvinnors arbete borde ut i offentligheten och få betalt för det arbete som de gör.
"Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det."
Här om dagen tänkte jag på "Matkassarna", du vet, den där man får hem till dörren innehållande mat för X antal i X dagar för X pris. Man kan i princip köpa en hur dyr som helst och en hyfsat billig av citygross: 600 spänn för 4 personer i fem dagar. (Eller är det billigt, jag har aldrig haft familj så jag vet inte men jag och min sambo räknar på en matkostnad på 600 spänn i veckan för han och mig (frukost, matlåda och kvällsmat) , men i matkassarna är ju inte frukost och lunch medräknat eller de livsviktiga chipsen).
Jag tycker grundidén är bra: man får planerad och varierad allsidig kost hem till dörren och slipper åka till affären och tidsåtgången att planera maten. Det är ganska ironiskt att denna sovjetiska modell (man får veckans mat hem till dörren i en kasse med tillhörande recept) uppstår i ett jätteindividualistiskt samhälle. Istället för att vi alla sitter och googlar recept och skriv matlistor så är det ju faktiskt effektivare att en person gör detta för oss alla (här hemma blir det slätmixad grönsakssoppa när fantasin tryter - efter ett tag får man barnmatsvibbar).
Man kan givetvis invända att ytterligare en uppgifts lyfts ut från hemmen och lagts på marknaden och experter - som vi givetvis förväntas betala extra för. Men en billig matkasse tycker jag är helt okej kompromiss tills vi har områdes/brukarägda restauranger. Där är vi en förening som lagar kvällsmat i skolans kök och serverar. Föreningen ägs av alla oss som brukar föreningen som betalar maten och har ett roterande schema i köket. Där slipper vi inte bara eländet med att handla och planera maten - vi bryter också lägenhetens isolering och äter kvällsmat med nya bekantskaper.
Det som kan bli riktigt trist med sådana här effektiviseringar som matkassen är att om vi inte passar öppnar det bara upp möjlighet att arbeta och stressa mer, inte att skriva, måla, sjunga, umgås och skratta. Med matkassen kommer ansvaret, för om matkasseprenumeranterna jobbar mer kommer också de som inte har det förväntas göra det samma.
För er som inte tycker matkasse verkar som en bra idé, låt mig presentera: Vegetarisk veckomatsedel med inköpslista
"Är det arbetsfördelningen i sig som är problemet? Är inte problemet att vi röjer vägen för lönearbete de timmar som vi inte lönearbetar?
Målet borde väl inte vara en rättvis fördelning av arbetet utan kampen mot arbetet? Vi borde kämpa för att det som de vill trycka tillbaka till hemmet såsom städning, tvätt, barnpassning att det ska vara samhälliga angelägenheter såsom mecka bilar, svara i telefonen i receptionen och vara teve-värd. Kvinnors arbete är intenting som är en "privatsak". Arbetet är ingenting som ska lösas privat, arbetet är allas angelägenhet. Så också kampen mot det."
Här om dagen tänkte jag på "Matkassarna", du vet, den där man får hem till dörren innehållande mat för X antal i X dagar för X pris. Man kan i princip köpa en hur dyr som helst och en hyfsat billig av citygross: 600 spänn för 4 personer i fem dagar. (Eller är det billigt, jag har aldrig haft familj så jag vet inte men jag och min sambo räknar på en matkostnad på 600 spänn i veckan för han och mig (frukost, matlåda och kvällsmat) , men i matkassarna är ju inte frukost och lunch medräknat eller de livsviktiga chipsen).
Jag tycker grundidén är bra: man får planerad och varierad allsidig kost hem till dörren och slipper åka till affären och tidsåtgången att planera maten. Det är ganska ironiskt att denna sovjetiska modell (man får veckans mat hem till dörren i en kasse med tillhörande recept) uppstår i ett jätteindividualistiskt samhälle. Istället för att vi alla sitter och googlar recept och skriv matlistor så är det ju faktiskt effektivare att en person gör detta för oss alla (här hemma blir det slätmixad grönsakssoppa när fantasin tryter - efter ett tag får man barnmatsvibbar).
Man kan givetvis invända att ytterligare en uppgifts lyfts ut från hemmen och lagts på marknaden och experter - som vi givetvis förväntas betala extra för. Men en billig matkasse tycker jag är helt okej kompromiss tills vi har områdes/brukarägda restauranger. Där är vi en förening som lagar kvällsmat i skolans kök och serverar. Föreningen ägs av alla oss som brukar föreningen som betalar maten och har ett roterande schema i köket. Där slipper vi inte bara eländet med att handla och planera maten - vi bryter också lägenhetens isolering och äter kvällsmat med nya bekantskaper.
Det som kan bli riktigt trist med sådana här effektiviseringar som matkassen är att om vi inte passar öppnar det bara upp möjlighet att arbeta och stressa mer, inte att skriva, måla, sjunga, umgås och skratta. Med matkassen kommer ansvaret, för om matkasseprenumeranterna jobbar mer kommer också de som inte har det förväntas göra det samma.
För er som inte tycker matkasse verkar som en bra idé, låt mig presentera: Vegetarisk veckomatsedel med inköpslista
onsdag 14 maj 2014
En försenad kulturanalys av Hunger games
Den stora lärdomen från Hunger games - Catching Fire (och den första filmen) är INTE som någon torr och trist Aftonbladetkulturkofta hävdar att Hunger games visar hur nyliberalismen spelar ut osäkra anställningar mot varandra.
Fredrik "Snark" Viratanen skriver följande:
"Nu kämpar hon [Katniss] även mot sig själv när hon inser att hon måste försöka stå upp mot systemet, den totalitäre ledaren (spelad av Donald Sutherland), som kräver att hon ska spela rollen av storslagen vinnare som reser tåglinjen fram och tillbaka och vinkar käckt i alla distrikt, där människor under dödshot tvingas jubla medan tv-kamerorna rullar.
”Jag hoppas också att ’Hunger games’ får unga att inse att det finns större kamper som väntar oss än den för en bättre privatekonomi och en snyggare kropp. Kom ihåg vem den verkliga fienden är”
Fredrik "Snark" Viratanen skriver följande:
"Nu kämpar hon [Katniss] även mot sig själv när hon inser att hon måste försöka stå upp mot systemet, den totalitäre ledaren (spelad av Donald Sutherland), som kräver att hon ska spela rollen av storslagen vinnare som reser tåglinjen fram och tillbaka och vinkar käckt i alla distrikt, där människor under dödshot tvingas jubla medan tv-kamerorna rullar.
....
Men vi har inte en enda tv-kanal som sänder mysiga program som ska få oss att glömma både vårt och andras elände.
Vi har faktiskt flera tv-kanaler som gör det."
Vi har faktiskt flera tv-kanaler som gör det."
Någon på Expressen skriver följande:
Kulturanalys a la 17 år å svår med svart hår å lyssnar på Kent är helt ok men om man ska kludda i Aftonbladet kanske vi kan förvänta oss lite mer kvalisong på analysen.
Så.. Jag tänkte presentera den korrekta analysen av Hunger games.
Katniss är den ofrivilliga hjälten som genom att ställa upp frivilligt istället för sin syster blir deltagare i Hungerspelen. Hennes prioritering är hennes familj - den är inte världsfred eller uppror. När hon reser runt för att promota spelen både innan och efter så förstår alla mediakritiken, det är ingenting jag behöver ta här.
Människorna runt Katniss är de som är revolutionärer och de som sitter på kunskapen om samhället och vet hur de ska få de båda uttagna till hungerspelen att överleva. De formar henne med sin kunskap och talar om för henne vad som är rätt och fel för även om hon har en känsla för vad som är rätt är hon barn av sin tid och allting hon gör blir inte alltid helt rätt.
Precis så här är det på en arbetsplats - folk kommer in och har fått arbetslivet berättat för sig och vilka normer som gäller där men har ingen aning om hur det är i verkligheten. Många tror att om de bara jobbar hårt och gör som man ska så kommer de belönas. Vi som jobbat ett tag vet att det inte är sant och det är vår uppgift att lära ut det till de nyanställda genom att lära ut vad det innebär på lång sikt att dra upp arbetstakten och vilka rättigheter de har. De är vår uppgift att backa de här personerna och forma dem till solidariska arbetskamrater. Är någonting Hunger games har som sensmoral är det att solidaritet är en kunskapsöverföring och kräver att de med vana tar sitt ansvar.
Den korrekta analysen är inte det finns viktigare saker än smink och mysfredag avleder dig från MBL-förhandlingar utan att solidaritet är utbildningsfråga och något vi alla måste ta ansvar precis som Katniss mentorer gör.
onsdag 19 mars 2014
Finrummet
Det vardagsrum jag lever en stor del av min tid efter jobbet i har inte designats med mig i åtanke. Inte min mamma heller och inte personen som bodde här innan mig - en konstnärstyp som sprätt färg på en del väggar. De miljonprogramhus jag kommer hem till och vaknar i byggdes på femtiotalet för sekelskiftesfamiljen. Den familjen där man delade sju personer på en etta (hur var det ens fysiskt möjligt?) och kvinnor hade jobb i tändsticksfabriken. Den tiden när männen i LO inte ville släppa in kvinnorna på arbetsmarknaden eller i facket för att de inte ville kämpa för att få upp kvinnornas löner eftersom socialismen då skulle ta för lång tid. 100 år senare ligger jag i soffan och undrar varför ett av sovrummen är i direkt anslutning till vardagsrummet.
Vardagsrummet har inte alltid funnits, som rum eller som idé. Vad som däremot funnits vid sekelskiftet var finrummet. Finrummet var ett rum där det hängde lakan som skydd över möblerna, här hade man kanske en servis och en dyr matta. Det här var statusrummet, det här var dåtidens skrytbil som man köpte med SMS-lån, samlingsvinylskivorna man inte törs spela för att de är så värdefulla eller Stone Island-jackan man valt före räkningarna. Det var inget som användes när det var fredagsmys - utan på speciella dagar kanske en jämn födelsedag, ett bröllop eller när det kom "fint" främmande. När min morfars mamma fick främmande så slog hon ut kaffepulvret hon kokat kaffe på hela veckan och tog nytt - om det var istället för att fika i finrummet vet jag inte.
Det var ju såklart bananas i trångboddheten att ha ett rum tillägnat fina tillställningar - det var ju ett rum där barnen kanske skulle kunna göra sina läxor och folk skulle kunna slippa sova i skift. Men fin rum var någonting folk ville ha (irrationella behov har man gott om när man är fattig som att man klipper och färgar håret istället för att köpa ordentlig mat) trots bland annat makarnas Myrdal försök att argumentera bort finrummet försvann det inte. Det är lätt att tänka sig varför: att ge upp vore finrummet vore ett erkännande och ett fastställande av sin egen fattigdom men också ett reellt problem - vart skulle man ta emot de "fina" gästerna som köket inte dög till? Hur skulle man då kunna visa klassamhället vördnad och att man själv visste sin plats? Socialdemokraterna upplöste aldrig klassamhället utan fick ta till andra metoder för att bli av med finrum. Den enda chansen att tvinga arbetarklassen ur din irrationella önskan att ha finrum var att bygga bort dem. Miljonprogrammet var ett perfekt tillfälle.
När man kliver ut ur hallen i min systers lägenhet så kliver man rätt in i vardagsrummet, därifrån kan man gå till köket eller sovrummet. Från kökets matplats finns det glasdörrar och man ser rätt in i vardagsrummet. Det är omöjligt att ha vardagsrummet som ett avstängt rum där möblerna är övertäckta. Om du vill till något annat rum måste du gå igenom vardagsrummet och tvingas på så sätt använda det rummet.
Oftast används finrummet i nutid av rubrikmakarna som någonting som ska få oss att haja till "Rasismen släpps in i finrummet!", "Kvinnor med gjorda läppar släpps sällan in i finrummet", "Kor och Opera i finrummen i Berlin!" och få oss att ställa frågan: ska det verkligen vara såhär? Det är en hundra år gamla klassyn som ekar när tidningarna skriver "Damhandbollens väg in i finrummet" - nu är damhandbollen lika fin som brukspatronen!
Titta på nästa miljonprogramslägenhet du är inne i, vart är ligger vardagsrummet? Och vad har vardagsrummet för golv? Parkett är ett typiskt arv från finrummet. De detaljerna är en blinkning och en ruin från klassamhället för tre generationer sedan till oss som spiller rödvin, spelar kort och har efterfest i vardagsrummen idag.
***
Nästa gång ska vi prata kök & svensk köksstandard!
Vardagsrummet har inte alltid funnits, som rum eller som idé. Vad som däremot funnits vid sekelskiftet var finrummet. Finrummet var ett rum där det hängde lakan som skydd över möblerna, här hade man kanske en servis och en dyr matta. Det här var statusrummet, det här var dåtidens skrytbil som man köpte med SMS-lån, samlingsvinylskivorna man inte törs spela för att de är så värdefulla eller Stone Island-jackan man valt före räkningarna. Det var inget som användes när det var fredagsmys - utan på speciella dagar kanske en jämn födelsedag, ett bröllop eller när det kom "fint" främmande. När min morfars mamma fick främmande så slog hon ut kaffepulvret hon kokat kaffe på hela veckan och tog nytt - om det var istället för att fika i finrummet vet jag inte.
Det var ju såklart bananas i trångboddheten att ha ett rum tillägnat fina tillställningar - det var ju ett rum där barnen kanske skulle kunna göra sina läxor och folk skulle kunna slippa sova i skift. Men fin rum var någonting folk ville ha (irrationella behov har man gott om när man är fattig som att man klipper och färgar håret istället för att köpa ordentlig mat) trots bland annat makarnas Myrdal försök att argumentera bort finrummet försvann det inte. Det är lätt att tänka sig varför: att ge upp vore finrummet vore ett erkännande och ett fastställande av sin egen fattigdom men också ett reellt problem - vart skulle man ta emot de "fina" gästerna som köket inte dög till? Hur skulle man då kunna visa klassamhället vördnad och att man själv visste sin plats? Socialdemokraterna upplöste aldrig klassamhället utan fick ta till andra metoder för att bli av med finrum. Den enda chansen att tvinga arbetarklassen ur din irrationella önskan att ha finrum var att bygga bort dem. Miljonprogrammet var ett perfekt tillfälle.
När man kliver ut ur hallen i min systers lägenhet så kliver man rätt in i vardagsrummet, därifrån kan man gå till köket eller sovrummet. Från kökets matplats finns det glasdörrar och man ser rätt in i vardagsrummet. Det är omöjligt att ha vardagsrummet som ett avstängt rum där möblerna är övertäckta. Om du vill till något annat rum måste du gå igenom vardagsrummet och tvingas på så sätt använda det rummet.
Oftast används finrummet i nutid av rubrikmakarna som någonting som ska få oss att haja till "Rasismen släpps in i finrummet!", "Kvinnor med gjorda läppar släpps sällan in i finrummet", "Kor och Opera i finrummen i Berlin!" och få oss att ställa frågan: ska det verkligen vara såhär? Det är en hundra år gamla klassyn som ekar när tidningarna skriver "Damhandbollens väg in i finrummet" - nu är damhandbollen lika fin som brukspatronen!
Titta på nästa miljonprogramslägenhet du är inne i, vart är ligger vardagsrummet? Och vad har vardagsrummet för golv? Parkett är ett typiskt arv från finrummet. De detaljerna är en blinkning och en ruin från klassamhället för tre generationer sedan till oss som spiller rödvin, spelar kort och har efterfest i vardagsrummen idag.
***
Nästa gång ska vi prata kök & svensk köksstandard!
måndag 17 februari 2014
A-kassan är från och med årskiftet 2014 billigare
A-kassan är biliigre från och med januari 2014. Gå med!
Jag vill tipsa om SAAK (Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, bildades 1954 av SAC-Syndikalisterna under devisen "för inbördes hjälp kamrater emellan".)
Här är fyra bra anledningar till att gå med:
* 125 spänn i månaden, det är billigt!
* A-kassa är lättare att få ut pengar ifrån än soc. A-kassan tvingar dig inte heller att sälja eventuell bil eller andra ägodelar för att du ska få soc.
* Inget krångel om du byter branch, SAAK organiserar alla oavsett branch!
* A-kassan kräver att man varit medlem ett år och jobbat ett halvår för att få ersättning. Gå med redan nu! Unna dig lite skyddsnät på en osäker arbetsmarknad!
Ansökan om medlemsskap
(det spelar ingen roll om du är med i facket eller ej eller vilket fack du är med i)
För din egen skull, gå med i a-kassan!
Jag vill tipsa om SAAK (Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, bildades 1954 av SAC-Syndikalisterna under devisen "för inbördes hjälp kamrater emellan".)
Här är fyra bra anledningar till att gå med:
* 125 spänn i månaden, det är billigt!
* A-kassa är lättare att få ut pengar ifrån än soc. A-kassan tvingar dig inte heller att sälja eventuell bil eller andra ägodelar för att du ska få soc.
* Inget krångel om du byter branch, SAAK organiserar alla oavsett branch!
* A-kassan kräver att man varit medlem ett år och jobbat ett halvår för att få ersättning. Gå med redan nu! Unna dig lite skyddsnät på en osäker arbetsmarknad!
Ansökan om medlemsskap
(det spelar ingen roll om du är med i facket eller ej eller vilket fack du är med i)
För din egen skull, gå med i a-kassan!
torsdag 13 februari 2014
Våldtäktskulturen på kickoffen
I en sunkig lokal med vikta servetter och en ambitiös personal som försöker täcka upp skönhetsfläckarna sitter jag. Jag sitter med hela mitt team runt bordet och kring ett annat bord sitter resten av mina arbetskamrater. Vi har kick-off och lyssnat på VD's affärsplan för oss 2014, en inspirationstalare och haft "bikupor" (alltså gruppdiskussioner) rörande attityd på arbetsplatsen, samarbete och hur vi kan bli mer effektiva.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
- Att ha ett inspirationstal av den där hockeycoachen om hur vi ska prestera som ett lag är inte speciellt smart egentligen.
- Nä, hans småländska var skitlökig och det var pinsamt när han fixat till passager i sitt tal för att passa företagets värdeord.
- Jamen inte bara det. Såhär, när du jobbar med idrott och elitidrott så jobbar du ju med de mest talangfulla och hängivna inom den sporten. Och så är det ju inte på en arbetsplats - du kan inte toppa laget och peta alla som presterar medelmåttigt eller kräva att alla ska lägga sina själ i sitt jobb. De är ju personer utanför sitt arbete också och har ofta en familj och ta hand om. Om jag skulle driva mitt team som ett professionellt fotbollslag så skulle det vara helt knäppt - det är ju snarare intressant att prata om hur gruppdynamik fungerar när alla är halvmotiverade och vill gå hem så fort arbetsdagen är slut.
Jag petar lite i min förrätt och tycker att vildpatén är någonting jag hade klarat mig utan. Vi ska sitta här igenom en trerätters, det känns lite glamouröst - jag äter ALDRIG trerätters på restaurang. Inte hemma heller för den delen. Men i akademiska yrken verkar man kunna sprätta iväg pengar på sådant här bjäfs. Efter sådana här tillställningar blir jag alltid väldigt trött, jag förställer mig och låtsas vara mindre smart än jag är (eller snarare - det finns ingen här som man kan prata samhälle, feminism eller någonting med). Jag blir alltid sjuk två dagar efteråt - ärligt talat vet jag inte hur hållbart sådant här är i längden. Någon gång kommer jag behöva välja, antingen är jag kommunist även på jobbet eller så är det dags att byta jobb. Det handlar inte om att stå på en öllåda och agitera till massorna utan att hitta en bekvämhet där jag inte pratar om meningslös skit för att passa in. Jag ger det tre år som max. Just nu njuter jag av känslan att ha ett fast jobb och en fast inkomst.
När allting är sagt, vi har gått igenom den pinsamma tystnaden mellan rätterna som brutits då och då och när någon har skojat klart. Då delas drinkbiljetterna ut. Två stycken per skalle som vi kan slita med hälsan under den här kvällen. Vill vi ha mer kan vi hala upp det egna VISA-kortet. När jag och några arbetskamrater går mot dansgolvet känner jag hur Mats tar tag längs min midja och låter händerna glida neråt, kröker fingrarna och placerar dem på höftbenen. Jag bänder loss hans händer och han gör det igen. VEM FAAN TROR HAN ATT HAN ÄR? 61 år. Varför tror han att han får ta på mig på det sättet? Det sättet som jag vet att han inte skulle ta på en enda av mina kollegor. Jag hittar en annan av mina kollegor och berättar allt, han håller koll på mig resten av kvällen och jag känner mig som en minderårig som smitit in på krogen.
Hela veckan våndas jag över hur jag ska ta tag i det här. En gräns måste dras. Men vem faan vet hur en nästan helmanlig arbetsplats kommer reagera - speciellt bara på ett "litet tafs" när alla hade druckit. Jag har svårt att tänka på det som sexuella trakasserier, jag tycker att det låter så hårt, men vad skulle det annars vara? Sexuellt ofredande? Ja, kanske. Men i slutändan betyder det ju samma sak.
- Jag behöver ta en sak med dig? Jag stänger dörren bakom mig när jag går in på hans kontor.
- Vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det. Mats tafsade på mig på kick-offen.
- Oj.. oj. Inte okej. Hur gjorde han?
- Han gled med händerna längs min midja och drog tag i mina höfter.
Jag nästan skäms när jag säger det. Som om jag gör en för stor sak av det. Min chef upprepar att det inte är okej och att det är allvarligt. Jag bedyrar att jag inte är jättekränkt men säger å andra sidan att jag måste dra en gräns. Han nickar och säger att det är bra - annars blir det här kvar som en känsla och du kanske inte vill följa med på fler kickoffs. Och jag virar in mig i något ytterligare om att jag hade kul på kick-offen och att jag vill ta tag i det här för jag vill inte att det här ska vara den kvarvarande känslan från den kvällen.
Men jag har vetat att om någonting sådant här skulle hända, skulle det förmodligen vara han. Vissa män har svårt att hantera tjejer som har en egen idé men tycker också att det är roligt när man kan slänga käft. De vet inte hur de ska bete sig. Min pappa blev förbannad när jag inte vek mig och spottade på mig. En arbetskamrat berättar hela sitt livshistoria för mig och vill komma hem med mat till mig när jag ska jobba helg, vilket är att gå över en professionell gräns, speciellt när frågan först är om min sambo är hemma eller inte. Och Mats, som jag skämtat en hel del med och kan köra ganska hårt med, har kommit in på mitt rum och lagt pannan emot min panna. Helt jävla galet oprofessionellt också och han insåg nog inte heller vilken gräns han gick över. En annan kollega tycker att jag är svårsamarbetad för att jag inte böjer mig i deras interna hackordning och gör skitgörat/städar efter dem, men hur ska jag då utvecklas? För om man ska börja längst ner och äta skit bygger det på att man har arbetskamrater som hjälper en uppåt - det var inte han som sa åt mig: "jag tror att det finns en möjlighet att tjejer kan koda lika bra som killar". Vilket var logiskt eftersom kod skrivs med penis.
Min chef tittar på mig och frågar:
- Jaaa, och hur tar vi då tag i det här?
Då blir jag lite trött. Herregud. Varenda företag ska ha en policy för hur man ska göra i sådana här situationer. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att jag helt skulle kunna få diktera straffet så är det konstigt att vara offer, domare och bödel i ett. Det är väldigt mycket ansvar.
- De flesta företag har en policy, du kanske ska höra av dig till personalavdelningen och fråga.
- Ja, ja, absolut. Jag ringer dem och pratar med dig sen.
Ett par timmar senare hugger han tag mig och har skrivit ut företagets policy, markerat de delarna som gäller för just det här. Att vi hade druckit alkohol den kvällen poängteras flera gånger men också att det ändå inte är okej. Det som förvånar mig är en sak och det är skrivningen:
"Det är alltid den utsatta personen som definierar om det förekommit trakasserier eller inte"
Samma dag har våldtäktsdomen i Lunds tingsrätt kommit i ett mål där förövaren frikändes eftersom han inte hade uppsåt att våldta trots att offret sa nej upprepade gånger. Jag trodde skrivningen i policyn skulle vara något liknande. Verkar som om jag hade tur som gick till min chef och inte snuten. Kanske är det därför företagets policy är bättre än samhällets? Det är bättre att göra upp här än i en polisanmälan. Inte vet jag. Men skönt är det i alla fall.
Det finns fyra sätt att ta tag i det här:
1. Jag pratar med Mats.
2. Jag, min chef pratar med Mats.
3. Min chef pratar med Mats.
4. Ingen diskussion utan policyn tas upp på ett personalmöte i allmänna termer.
Det finns ingen anledning att prata med Mats själv, vem vet vad det kommer leda. Antingen kanske han försvarar sig eller också vill ha gotta ner sig i detaljerna eller dra ett smörigt förlåt där jag måste förlåta och säga allting är okej. Jag vill inte ha en rättegång där jag och min chef sitter med Mats. Och att inte ta upp det med personen gör ju att han aldrig kommer förstå att han har gjort något fel och då kommer det ju garanterat ske igen. Om inte jag så någon annan. Jag förklarar för min chef igen att jag inte vill dröja mig kvar vid det här utan få det ur världen men att jag måste dra en gräns för min egen skull. Alltså, få upprättelse. Men det med upprättelse säger jag inte. Det vet jag bara.
- Okej, jag pratar med Mats. Men inte idag, det är fredag och det är inte bra att ha det över helgen. Jag tar det på måndag.
Allt det här är en del av det som kallas våldtäktskultur (eng. rape culture), det är en kultur som uppfostrar förövare att inte förstå att de är förövare. Det är en kultur som inte ser kvinnors kroppar som deras egna utan allmän egendom. Det är också en kultur som uppfostrar offer till att se sin egen kropp och känslor som någonting de inte har rätt till. Så här känner du igen våldtäktskulturen:
- Fokus riktas på offret istället för på förövaren. ("Det hände ju i en atmosfär då ni hade druckit litegrann")
- Trivialisering av sexuella övergrepp. (Lite tafs på klubben är normalt och jag känner inte en kvinna som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella övergrepp. Men hela diskussionen kring falska anmälningar är också en typisk sådan sak som bidrar till att misstänkliggöra alla kvinnors anmälningar)
- Objektifiering av kvinnor. (Bedöma kvinnors utseende, avkläddheten i offentligheten, vikthetsen, ja du fattar)
Under hela dagen tvivlar jag på mig själv, går igenom sekundrarna i huvudet och undersöker dem från alla håll. Finns det ett kryphål som allting kan åla sig ut igenom? Var jag för hård när jag använde ordet tafsa? Jag skulle aldrig orka anmäla en våldtäkt. Att de som orkar orkar är väldigt beundransvärt och starkt. Veta hur mycket motstånd man kommer möta, hur osäker utgången är, hur hårt ens berättelse kommer undersökas men trots det kan man inte förhandla bort sig själv.
Jag accepterar att jag kan ha klumpen i magen över helgen istället. Och på måndagen är allting utrett och min chef framför Mats djupaste förlåt.
Jag, jag är mentalt redo för nästa omgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)