Tre månader efter att jag flyttat ner till Malmö tog jag ett SMS-lån och betalade hyran, gick och klippte mig och köpte en bag in box. Året var 2007, rekordåren innan krisen om ni minns? Jag bodde en månad i en etta utan en endast möbel som var min och åt vitt bröd (7,95 st på Netto) med en tomatskiva samt västgöta kloster-ost som jag "lagade" i en sådan där hushållsapparat som gör varma mackor. Osten stal jag och betalade endast för tomaten med kortet. På kortet fanns det 27 kronor vilket jag kalkylerat till i alla fall 10 gånger till som jag kunde gå och handla.
Till vintern flyttade jag in till CL och panikslagen inför att någonsin bli fattig igen jobbade jag 75% som vikarie och pluggade 100%. Det blev vinter innan jag betalat av alla mina skulder och jag var utan vinterjacka men det löste sig. På myrorna köpte jag en skotskrutig filt som jag lade ut kappmönstret över och sydde ihop. Jackan fodrades aldrig och i skolan kommenterade en av mina klasskompisar:
-Wow, det ser ju precis ut som jackan som Rihanna hade i sin musikvideo.
Just då var jag omåttligt stolt över min kreativitet och glad att ingen genomskådat min fattigdom. Berättelsen som jag berättade för mig själv och andra handlade om hur kreativ jag var och att det gick fort, en natt tog det att sätta ihop jackan. Faktum kvarstår fortfarande: när resten av världen firade högkonjunktur så gjorde jag en vinterjacka av en begagnad filt.
måndag 16 december 2013
tisdag 29 oktober 2013
Allmänt meddelande
Det är ett allmänt meddelande till dig som rör dig ut i verkligheten, nedan finner du välbehövliga pekpinnar för att ta dig fram i den här jävla skitvärlden, när den är nedbränd återkommer vi i Ministeriet med nya förhållningsregler.
1. Det är sällan man kan tvinga patriarkatet på knä med rationella argument, det trista men användbara rådet är förhandla med det. Såhär, är det så att du upplever en orättvisa är den ansvariga personen inte supermottaglig för argument om diskriminering (eller jo, det kan de vara men då måste du ha makt i den ögonblicket, makt får man exempelvis genom att vara många eller släpa med sig facket till en förhandling). Om du står ensam, tala mjukt och slå tillbaks utan att det märks. Tala maktens språk: "I våran slimmade organisation där individer ofta har ensamansvar för viktiga funktioner så antar jag att tanken är att det ska synas i betalningen, när jag har en underordnad med mer betalt så undrar jag om det verkligen återspeglar företagets organisationsmodell". Bli inte arg, anklaga inte, ställ dina frågor (och framför allt: framför inga hot eller löften du vet att du kan uppfylla) och kom förberedd. Tänk så här: du är inte kokerska, du är såstekniskt ansvarig med passion, den jämna kvalitet du håller utgör en grund till varför era matgäster kommer tillbaks. Om arbetsköparen väljer att spela bullshitspelet ("vi söker en diskare som brinner för yrket"), spela med. När du har fått igenom dina förbättringar är du ett gott exempel och en hävstång för andra - om hon får, varför inte vi?
Vi vill be om ursäkt för den här tråkiga tumregeln. Men tyvärr fungerar den när man inte har andra alternativ.
2. Be inte om lov, be om ursäkt. (Jag vet klichéfabriken ringde just och ville ha tillbaks uttrycket... Men va fan, det är ju sant) Vad är det värsta som kan hända?
3. Det är 90%s chans att du inom två år från en viktnedgång går upp alltihop och lite till (eftersom kroppen bah SHIT VI HAR JUST ÖVERLEVT SVÄLT PUST). Räkna ut hur mycket tid du lägger på utseende och bantning. Är det verkligen värt det? 1 timme smink om dagen är 365 timmar om året eller 9,1 arbetsvecka.
4. Erkänn inte fler fel än motparten har bevis för.
5. När en tjej säger ifrån på ett möte är du SKYLDIG att backa henne på något sätt. Varför? Jo, när tjejer säger ifrån upplevs de som gnälligare än män som säger samma saker på samma sätt. När tjejer gnäller visar undersökningar att de flesta av oss (oavsett kön) blir obehagliga till mods och upplever henne som gnällig. Ansvaret ligger på dig att a) alltid tänka efter så fort du tycker en tjej "gnäller" - gör hon verkligen det eller dömer du henne lite väl hårt? b) om det är så att en person som säger ifrån gör det på ett sätt som inte passar i en grupp (exempelvis, normen i gruppen är att när ett förslag är dåligt resonerar man omkring det i termer av "har du tänkt på att.. " istället för att säga "hela den här planen är orimlig") så har du ett personligt ansvar att prata med personen efter mötet och hjälpa denne att passa in. Hinta duger inte.
6. Överge renoveringsobjekt som är bortom räddning. Ödsla inte din tid på sådant som inte ger någonting tillbaka, martyrpoäng i himlen gör ingen glad.
1. Det är sällan man kan tvinga patriarkatet på knä med rationella argument, det trista men användbara rådet är förhandla med det. Såhär, är det så att du upplever en orättvisa är den ansvariga personen inte supermottaglig för argument om diskriminering (eller jo, det kan de vara men då måste du ha makt i den ögonblicket, makt får man exempelvis genom att vara många eller släpa med sig facket till en förhandling). Om du står ensam, tala mjukt och slå tillbaks utan att det märks. Tala maktens språk: "I våran slimmade organisation där individer ofta har ensamansvar för viktiga funktioner så antar jag att tanken är att det ska synas i betalningen, när jag har en underordnad med mer betalt så undrar jag om det verkligen återspeglar företagets organisationsmodell". Bli inte arg, anklaga inte, ställ dina frågor (och framför allt: framför inga hot eller löften du vet att du kan uppfylla) och kom förberedd. Tänk så här: du är inte kokerska, du är såstekniskt ansvarig med passion, den jämna kvalitet du håller utgör en grund till varför era matgäster kommer tillbaks. Om arbetsköparen väljer att spela bullshitspelet ("vi söker en diskare som brinner för yrket"), spela med. När du har fått igenom dina förbättringar är du ett gott exempel och en hävstång för andra - om hon får, varför inte vi?
Vi vill be om ursäkt för den här tråkiga tumregeln. Men tyvärr fungerar den när man inte har andra alternativ.
2. Be inte om lov, be om ursäkt. (Jag vet klichéfabriken ringde just och ville ha tillbaks uttrycket... Men va fan, det är ju sant) Vad är det värsta som kan hända?
3. Det är 90%s chans att du inom två år från en viktnedgång går upp alltihop och lite till (eftersom kroppen bah SHIT VI HAR JUST ÖVERLEVT SVÄLT PUST). Räkna ut hur mycket tid du lägger på utseende och bantning. Är det verkligen värt det? 1 timme smink om dagen är 365 timmar om året eller 9,1 arbetsvecka.
4. Erkänn inte fler fel än motparten har bevis för.
5. När en tjej säger ifrån på ett möte är du SKYLDIG att backa henne på något sätt. Varför? Jo, när tjejer säger ifrån upplevs de som gnälligare än män som säger samma saker på samma sätt. När tjejer gnäller visar undersökningar att de flesta av oss (oavsett kön) blir obehagliga till mods och upplever henne som gnällig. Ansvaret ligger på dig att a) alltid tänka efter så fort du tycker en tjej "gnäller" - gör hon verkligen det eller dömer du henne lite väl hårt? b) om det är så att en person som säger ifrån gör det på ett sätt som inte passar i en grupp (exempelvis, normen i gruppen är att när ett förslag är dåligt resonerar man omkring det i termer av "har du tänkt på att.. " istället för att säga "hela den här planen är orimlig") så har du ett personligt ansvar att prata med personen efter mötet och hjälpa denne att passa in. Hinta duger inte.
6. Överge renoveringsobjekt som är bortom räddning. Ödsla inte din tid på sådant som inte ger någonting tillbaka, martyrpoäng i himlen gör ingen glad.
tisdag 3 september 2013
Det lättaste är att tänka att man får skylla sig själv
- Om du ska bli sådär irriterad varje gång du tycker någon försöker sätta sig på dig så kommer du aldrig orka 30 år den här branschen. säger hon på bred skånska utan att skämta. Du får vänja dig vid att de inte lyssnar på vad du säger på ett möte och sen när en man kommer man samma förslag så är det så oooh jättebra och alla lyssnar.
- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?
Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.
- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.
- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?
- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.
Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.
När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:
- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?
M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.
Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.
Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.
Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.
- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?
Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.
- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.
- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?
- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.
Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.
När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:
- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?
M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.
Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.
Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.
Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.
lördag 13 april 2013
Populärkulturell iakttagelse: Gulligt galna kvinnor och rationella män
P!nk sjunger:
" Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love"
Nate Ruess svarar:
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
Och P!nk viskar sen i bakgrunden
(Yeah but this is happenin')
Och du kanske tänker att jag är en galen paranoid feminist som letar mansgrisar överallt på samma sätt som Assange-apologeter ser konspirationer i varje buske. Det tänkte jag också först, sen hörde jag Of monsters and men's låt Little talks:
Nanna Bryndís Hilmarsdóttir sjunger:
Some days I feel like I'm wrong when I am right.
Ragnar "Raggi" Þórhallsson svarar:
Your mind is playing tricks with you my dear.
I en annan del av låten sjunger Nanna:
There's an old voice in my head
that's holding me back
och Ragnar säger:
Tell her that i miss our little talks
I en annan rad sjunger Nanna att: Some days I can't even dress myself
Ragnar svarar att: It's killing me to see you this way.
" Now you've been talking in your sleep oh oh
Things you never say to me oh oh
Tell me that you've had enough
Of our love, our love"
Nate Ruess svarar:
Your head is running wild again
My dear we still have everythin'
And it's all in your mind
Och P!nk viskar sen i bakgrunden
(Yeah but this is happenin')
Och du kanske tänker att jag är en galen paranoid feminist som letar mansgrisar överallt på samma sätt som Assange-apologeter ser konspirationer i varje buske. Det tänkte jag också först, sen hörde jag Of monsters and men's låt Little talks:
Nanna Bryndís Hilmarsdóttir sjunger:
Some days I feel like I'm wrong when I am right.
Ragnar "Raggi" Þórhallsson svarar:
Your mind is playing tricks with you my dear.
I en annan del av låten sjunger Nanna:
There's an old voice in my head
that's holding me back
och Ragnar säger:
Tell her that i miss our little talks
I en annan rad sjunger Nanna att: Some days I can't even dress myself
Ragnar svarar att: It's killing me to see you this way.
SLUTSATS OCH MEDDELANDE TILL LÅTSKAPARE OUT THERE:
Sluta göra kvinnor så där härligt gulligt galna och osäkra på sig själv, om era låtar skulle vara foton så skulle kvinnan stå ostadigt på klackar med inåtvända ben och något obekvämt plagg. Mannen bakom skulle vara plockade ur en gilettereklam, stå strax bakom henne och se jävligt stabil ut samt ha sexigt tre dagars stubb. I dagens samhälle kan vi UNNA oss att inte reproducera alla jävla 1800-tals ideal och hotta upp dem 2013års förpackning. Samt: sluta vara så extremt hetrosexuella. I USA diskuterar man om homosar ska få gifta sig - varför är musikbranchen lika reaktionära som hela vatikanstaten? Har jag missat en tvingande lag?
TL;DR : Sluta göra musik som är dramaturgiska avbilder av reaktionära "tjejtidningar".
fredag 15 mars 2013
Antalet LAS-dagar som krävs för att du ska få fast anställning
Antalet LAS-dagar som krävs för att ditt vikariat ska konverteras till en fast anställning är 720. Dagen du arbetar som är den 721 konverteras din anställning.
Så här räknas antalet dagar: Har du ett vikariat från 1 Mars till 31 Maj räknar du ALLA dagarna mella de datumen. Har anställningen varit så lång att du har haft semester så ska de dagarna också räknas. För att kunna bevisa din sak; spara alla lönespecifikationer och skriv ner alla arbetsdagar i din kalender.
Om det blir problem med konverteringen, kontakta din fackförening så anordnar de en förhandling. Vid frågor, ställ de på facebook-sidan: Rättigheter på jobbet
(Många hamnar på bloggen för att de googlar LAS-dagar, så jag tänkte att det var dags att ge svaret på frågan)
Så här räknas antalet dagar: Har du ett vikariat från 1 Mars till 31 Maj räknar du ALLA dagarna mella de datumen. Har anställningen varit så lång att du har haft semester så ska de dagarna också räknas. För att kunna bevisa din sak; spara alla lönespecifikationer och skriv ner alla arbetsdagar i din kalender.
Om det blir problem med konverteringen, kontakta din fackförening så anordnar de en förhandling. Vid frågor, ställ de på facebook-sidan: Rättigheter på jobbet
onsdag 27 februari 2013
Kommunikation löser inte allt. Ibland måste folk bara förändras.
Det är så lätt att skratta när hon i telefonen nästan viskar fram sin slutsats efter två och en halv timme gråtblandat ältande.
"Jag tror att han knarkar. Hur kan han annars ändras från gång till gång? Hur kan jag hjälpa honom?"
Jag vet att personen i fråga inte har drogproblem, han är bara inte intresserad av henne på det sättet som hon är intresserad av honom. Om jag skulle skratta i detta nu och berätta allihop vore jag en skit. En riktig jävla idiot. För det här har pågått längre än deras relationer, längre bort och det är inte vårt fel att vi blev infödda i en kultur som älskar män som är tillsammans med kvinnor som är ängsliga.
***
Jag böjer mig ner och tar fram lådan under sängen, slår upp en tidning och lägger mig på mage med huvudet i mina händer.
"Ska jag testa dig? Testet heter: "Vad menar han egentligen?".
***
Jag dunsar ner i soffan och knäpper på tjockteven. På TV3 är det en dejtingkonsult som basunerar ut visdomar
"Rule #638. Commitment scares men, don't rush and if he starts to hesitate - slow down"
***
På Facebook postar en kompis en bild på min wall med overly attached girlfirend.
***
Hur ska man göra sig fri från de föreställningarna att man alltid blir ljugen för men också att män måste daltas med som bebisar för annars blir de rädda och flyger iväg när en hel kultur berättar en annan historia? Män är så sköra att de i populärkulturen inte ens kan säga någonting rätt ut utan ska tolkas av kvinnor tillsammans med andra kvinnor. Samtidigt är kvinnorna så rädd för att bli sedda som komplicerade och kravmaskiner att de försakar sig själva och ligger och viskar i en telefon sent på natten när de försöker förstå. Och för den som tror att rak kommunikation löser problemet, försök lösa problem när det är såhär:
"Jag tror att han knarkar. Hur kan han annars ändras från gång till gång? Hur kan jag hjälpa honom?"
Jag vet att personen i fråga inte har drogproblem, han är bara inte intresserad av henne på det sättet som hon är intresserad av honom. Om jag skulle skratta i detta nu och berätta allihop vore jag en skit. En riktig jävla idiot. För det här har pågått längre än deras relationer, längre bort och det är inte vårt fel att vi blev infödda i en kultur som älskar män som är tillsammans med kvinnor som är ängsliga.
***
Jag böjer mig ner och tar fram lådan under sängen, slår upp en tidning och lägger mig på mage med huvudet i mina händer.
"Ska jag testa dig? Testet heter: "Vad menar han egentligen?".
***
Jag dunsar ner i soffan och knäpper på tjockteven. På TV3 är det en dejtingkonsult som basunerar ut visdomar
"Rule #638. Commitment scares men, don't rush and if he starts to hesitate - slow down"
***
På Facebook postar en kompis en bild på min wall med overly attached girlfirend.
***
Hur ska man göra sig fri från de föreställningarna att man alltid blir ljugen för men också att män måste daltas med som bebisar för annars blir de rädda och flyger iväg när en hel kultur berättar en annan historia? Män är så sköra att de i populärkulturen inte ens kan säga någonting rätt ut utan ska tolkas av kvinnor tillsammans med andra kvinnor. Samtidigt är kvinnorna så rädd för att bli sedda som komplicerade och kravmaskiner att de försakar sig själva och ligger och viskar i en telefon sent på natten när de försöker förstå. Och för den som tror att rak kommunikation löser problemet, försök lösa problem när det är såhär:
måndag 21 januari 2013
Att dela rum med Per Grahn
Jag hamnade på akuten av misstag. Jag, säg, klättrade i träd. Efter några vändor i sjukhusets byråkrati så hamnade jag på ortopeden.
Går det bra med ett delat rum frågade sjuksköterskan.
Visst sa jag. Bara ni får ordning på mitt ben.
Så det bar av till ortopeden på våning 4 avdelning 12. När jag kommer in på mitt rum tänker jag inte på vem det är som ligger där - morfinet har verkat och jag fnissar, ögonen rullar och jag somnar direkt.
Klockan fyra på natten vaknar jag till; pigg och hungrig. Mannen som ligger i sängen bredvid mig ligger och tittar på teve; cops (den manliga motsvarigheten till talkshows). Han fnissar nöjt när de griper en gatuprostituerad och den amerikanska polisen kallar det en stor seger för rättvisan. Jag vette faan alltså men säger ingenting, är fortfarande slö i hjärnan och när personalen kommer in tar det ett tag innan de förstår att jag sluddrar fram att jag vill ha te och en smörgås.
Äta, däcka, vakna 08.47.
Mannen bredvid mig verkar inte heller så himla nykter av allt smärtstillande. Han pratar något osammanhängande och verkar leta efter någonting.
Försiktigt frågar jag vad det är som är fel.
Glasögonen säger han. Glasögonen. De är borta, jag måste ha mina glasögon. Glasögonen.
Sjuksyrran har ställt gåbordet precis vid min säng så jag svänger mina ben ur sängen, tar tag i det och hoppar bort till den andra sängen. Jag ser glasögonen, de ligger precis nedanför sängbordet, antagligen har han puttat ner dem imorse med sina fumliga fingrar.
Jag ser dem. Vänta lite! Jag böjer mig ner - ut med höger foten - hålla i gåbordets nederdel och balansera. Såja, nu håler jag i de där piffiga glasögonen utan markerade bågar som var högsta mode för si så där tre år sen. Men å andra sidan fashionsense är ju inte på topp om man är man och över femtio (eller ser ut som man är över femtio i alla fall).
Varsågod. Jag räcker över glasögonen åt en kisande insatschef (det visste jag dock inte vis detta tillfälle) hos polisen.
- Hanna säger jag och sträcker fram handen.
- Per säger han och nickar.
- Jaha, varför är du här då?
Han stammar fram något om att han har brutit något.
- Jo, det brukar ju vara därför man är. Du vet att du fiser ganska högt på nätterna, va? Inte för att det är något konstigt. Ville mest säga det om du skulle rynka på näsan åt mitt morfinsludder.
Han grymtar och sätter glasögonen tillrätta. Faan vad fula sådana där glasögonen är, det konstiga är att det bara är riktigt rika och riktigt fattiga som har sådana glasögon. Den ena gruppen köper dem på statoil, de andra köper dem för summor över femtusen hos någon lyxig optiker. Läsaren får själv para ihop inkomstgrupp med inköpsställe. Nu kommer jag störa mig på glasögonen till jag blir utsläppt. Så är det när man retar sig på något.
- Kan inte du slå på nyheterna så jag får se hur det går?
I stan är det fest. Rejäl jävla fest. Ockupationsfestival. En sådan där för oss loosers på 12 kvadrat hos någon vi är inneboende hos. Det var bland den bästa festen jag varit på. Nu när det är preskriberat kan jag lika gärna berätta vad vill höll på med i mitt block, det vita blocket.
Vi hade samlat kundvagnar i Lund som vi skulle ha och länka ihop med hjälp av karbinhakar, dessa skulle vi använda för att pressa mot polisen för att ta oss framåt till vårat mål: det ockuperade huset. Men snuten, jävla partypoopers, konfiskerade vagnarna på väg till torget. Istället fick vi stor nytta av våra madrass-sköldar. Enkla och praktiska. Kort byggnadsbeskrivning:
Du behöver
1 spånskiva i lämplig storlek
Skummadrass som är 5 cm tjock som täcker spånskivans yta
Tjock band till handtag typ spännband
Gör så här
Borra 2 stycken 1 cm i diameter hål i spånplattan för varje handtag. Fäs spännbanden. Limma på madrass. Torka och sen är det klar att använda!
Inför den stora dagen hade jag och M målat flaggor som vi skulle ha i vårt block för att alla lättare skulle kunna följas åt. Vi hade fixat vita tshirtar och gjort vita bandanas som vi senare skulle knyta kring killarna i yngre tonårens armar på festivalen. Med oss fanns också partysmällare, isfacklor, serpentiner, ballonger men det bästa var det ihopvikta a4:at med sånger, förhållningsregler och schema för festivalen. På varje pryl fäste vi förhållningsreglerna med en tejpbit och gick runt som Jehovas Vittnen på samlingen för demonstrationen:
- Vill du gå i vita blocket med oss? Vill du ha en tshirt?
När vi sedan står vid den vita skåpbilen för att återigen fylla händerna med saker att dela ut till deltagarna så märker vi att en klunga av blyga högstadieelever står och tittar på oss med munnar som folkholkar. Och det blir nästan religiöst när vi trär vita kläder på deras späda kroppar. De ler och lommar iväg.
När allting startar är det en nervös skara på 1000 personer som får iväg, vi kommer i ärlighetens namn inte så långt. Knappt förbi torget men några drar iväg åt olika håll och andra delar av demon försöker ta sig ut. Polisen viftar med pepparsprej ("Vapnet mellan batong och pistol") och en del ridande poliser vände på hästpiskorna och slog efter demonstranterna med den hårda delen.
Jag och M har ryggsäcken full med vatten och energybars och allt eftersom folk blir rädda eller utmattade ger vi dem en och några snälla ord på vägen. Demonstrationer kan vara nog så läskiga med också fylla en med det härliga adrenalinet. Vi ser oss som festens varannan-vatten-verksamhet.
Och efter många om och men (män, höhö) så hamnade jag på ortopeden.
- Jag vill helst sova.
- Har du varit nere i stan igår? Vilket jävla liv! Jag såg en kille med stort skägg och grön mantel som hoppas från ett taket vid hörnet av falafel. Förmodligen gröna blocket.
- Han ligger nog i rummet intill.
-Nä, sjukhuset sa att de inte tar in "de som är och bråkar i stan" utan man skickar dem till Malmö. Lund är en jävla byhåla.
Jag tittar på nyheterna utan ljud. Det ser spännande ut och ett nytt hus ockuperas. Jag undrar vad efterspelet kommer bli. Tråkig som jag är tar jag ett svart gips till foten och åker hem.
När jag träffar mina kompisar och de visar mig youtube-klipp från helgen så känner jag igen mannen i sängen bredvid, han är stjärnan i första filmen nedan.
Går det bra med ett delat rum frågade sjuksköterskan.
Visst sa jag. Bara ni får ordning på mitt ben.
Så det bar av till ortopeden på våning 4 avdelning 12. När jag kommer in på mitt rum tänker jag inte på vem det är som ligger där - morfinet har verkat och jag fnissar, ögonen rullar och jag somnar direkt.
Klockan fyra på natten vaknar jag till; pigg och hungrig. Mannen som ligger i sängen bredvid mig ligger och tittar på teve; cops (den manliga motsvarigheten till talkshows). Han fnissar nöjt när de griper en gatuprostituerad och den amerikanska polisen kallar det en stor seger för rättvisan. Jag vette faan alltså men säger ingenting, är fortfarande slö i hjärnan och när personalen kommer in tar det ett tag innan de förstår att jag sluddrar fram att jag vill ha te och en smörgås.
Äta, däcka, vakna 08.47.
Mannen bredvid mig verkar inte heller så himla nykter av allt smärtstillande. Han pratar något osammanhängande och verkar leta efter någonting.
Försiktigt frågar jag vad det är som är fel.
Glasögonen säger han. Glasögonen. De är borta, jag måste ha mina glasögon. Glasögonen.
Sjuksyrran har ställt gåbordet precis vid min säng så jag svänger mina ben ur sängen, tar tag i det och hoppar bort till den andra sängen. Jag ser glasögonen, de ligger precis nedanför sängbordet, antagligen har han puttat ner dem imorse med sina fumliga fingrar.
Jag ser dem. Vänta lite! Jag böjer mig ner - ut med höger foten - hålla i gåbordets nederdel och balansera. Såja, nu håler jag i de där piffiga glasögonen utan markerade bågar som var högsta mode för si så där tre år sen. Men å andra sidan fashionsense är ju inte på topp om man är man och över femtio (eller ser ut som man är över femtio i alla fall).
Varsågod. Jag räcker över glasögonen åt en kisande insatschef (det visste jag dock inte vis detta tillfälle) hos polisen.
- Hanna säger jag och sträcker fram handen.
- Per säger han och nickar.
- Jaha, varför är du här då?
Han stammar fram något om att han har brutit något.
- Jo, det brukar ju vara därför man är. Du vet att du fiser ganska högt på nätterna, va? Inte för att det är något konstigt. Ville mest säga det om du skulle rynka på näsan åt mitt morfinsludder.
Han grymtar och sätter glasögonen tillrätta. Faan vad fula sådana där glasögonen är, det konstiga är att det bara är riktigt rika och riktigt fattiga som har sådana glasögon. Den ena gruppen köper dem på statoil, de andra köper dem för summor över femtusen hos någon lyxig optiker. Läsaren får själv para ihop inkomstgrupp med inköpsställe. Nu kommer jag störa mig på glasögonen till jag blir utsläppt. Så är det när man retar sig på något.
- Kan inte du slå på nyheterna så jag får se hur det går?
I stan är det fest. Rejäl jävla fest. Ockupationsfestival. En sådan där för oss loosers på 12 kvadrat hos någon vi är inneboende hos. Det var bland den bästa festen jag varit på. Nu när det är preskriberat kan jag lika gärna berätta vad vill höll på med i mitt block, det vita blocket.
Vi hade samlat kundvagnar i Lund som vi skulle ha och länka ihop med hjälp av karbinhakar, dessa skulle vi använda för att pressa mot polisen för att ta oss framåt till vårat mål: det ockuperade huset. Men snuten, jävla partypoopers, konfiskerade vagnarna på väg till torget. Istället fick vi stor nytta av våra madrass-sköldar. Enkla och praktiska. Kort byggnadsbeskrivning:
Du behöver
1 spånskiva i lämplig storlek
Skummadrass som är 5 cm tjock som täcker spånskivans yta
Tjock band till handtag typ spännband
Gör så här
Borra 2 stycken 1 cm i diameter hål i spånplattan för varje handtag. Fäs spännbanden. Limma på madrass. Torka och sen är det klar att använda!
Inför den stora dagen hade jag och M målat flaggor som vi skulle ha i vårt block för att alla lättare skulle kunna följas åt. Vi hade fixat vita tshirtar och gjort vita bandanas som vi senare skulle knyta kring killarna i yngre tonårens armar på festivalen. Med oss fanns också partysmällare, isfacklor, serpentiner, ballonger men det bästa var det ihopvikta a4:at med sånger, förhållningsregler och schema för festivalen. På varje pryl fäste vi förhållningsreglerna med en tejpbit och gick runt som Jehovas Vittnen på samlingen för demonstrationen:
- Vill du gå i vita blocket med oss? Vill du ha en tshirt?
När vi sedan står vid den vita skåpbilen för att återigen fylla händerna med saker att dela ut till deltagarna så märker vi att en klunga av blyga högstadieelever står och tittar på oss med munnar som folkholkar. Och det blir nästan religiöst när vi trär vita kläder på deras späda kroppar. De ler och lommar iväg.
När allting startar är det en nervös skara på 1000 personer som får iväg, vi kommer i ärlighetens namn inte så långt. Knappt förbi torget men några drar iväg åt olika håll och andra delar av demon försöker ta sig ut. Polisen viftar med pepparsprej ("Vapnet mellan batong och pistol") och en del ridande poliser vände på hästpiskorna och slog efter demonstranterna med den hårda delen.
Jag och M har ryggsäcken full med vatten och energybars och allt eftersom folk blir rädda eller utmattade ger vi dem en och några snälla ord på vägen. Demonstrationer kan vara nog så läskiga med också fylla en med det härliga adrenalinet. Vi ser oss som festens varannan-vatten-verksamhet.
Och efter många om och men (män, höhö) så hamnade jag på ortopeden.
- Jag vill helst sova.
- Har du varit nere i stan igår? Vilket jävla liv! Jag såg en kille med stort skägg och grön mantel som hoppas från ett taket vid hörnet av falafel. Förmodligen gröna blocket.
- Han ligger nog i rummet intill.
-Nä, sjukhuset sa att de inte tar in "de som är och bråkar i stan" utan man skickar dem till Malmö. Lund är en jävla byhåla.
Jag tittar på nyheterna utan ljud. Det ser spännande ut och ett nytt hus ockuperas. Jag undrar vad efterspelet kommer bli. Tråkig som jag är tar jag ett svart gips till foten och åker hem.
När jag träffar mina kompisar och de visar mig youtube-klipp från helgen så känner jag igen mannen i sängen bredvid, han är stjärnan i första filmen nedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)