Jag går på trean som ska ta mig till jobbet. Just idag går allt i slowmotion och det känns som en evighet passerar de trettio sekunderna det tar från det att jag ser bussen tills det att jag stiger på och visar mitt busskort. En hel evighet.
Jag tittar mig omkring. Jag noterar de oknutna skorna på en äldre herre, jag ser att hon bredvid mig inte riktigt målat ögonbrynen likadana, jag ser hålet i jackfodret på den störiga tonårskillen.
Det är något fint med att vara bakfull. Att vara hängig, vara dåsig i skallen. Det känns som huvudet är fyllt med bomull och bara oväsentligeheter är det som letar sig upp till medvetandet. Strömmen av: jag får inte glömma att köpa ajax universal, eller är allrent ja ska, undra vad man ska äta, kyckling igen? ringa min syrra, undra vad hon gör och mamma också. HELVÄTTÄ. Passar den svarta kjolen med den vita skjortan eller ser man ut som en serivitör och undra om jag ska dricka rödvin eller drinkar och jag tycker nog att karin är lite skum, den strömmen av rationella tankar är helt avstängd. Jag hör inte världen och ser den inte riktigt som den är utan jag går i en bubbla. Jag hör, jag ser, men jag fattar inte riktigt.
Jag byter om, häller upp en kopp kaffe och lyssnar på rapporten. Eller, jag lyssnar ett halvt öra men tankarna glider iväg och jag börjar granska mina arbetskamrater.
En är gravid. Magen är stor och byxorna är lite för små. Hon ser skitrolig ut, tre äpplen hög och bred som en jävla ladugårdsvägg. Vilken mage. Mina tankar vandrar till pappan i jalla jalla som slogs med sin mage. Shit, hon skulle kunna däcka hela hells angels på samma sätt med den där kulan. Typ ta två på samma gång, en i varje hand: DUNK DUNK. Coolt.
Hon som sitter bredvid har Posh spice-page och sådär trendiga glajjor i massa färger som man får för en 800 spänn på specsavers. Man skulle kunna kalla looken för vill-vara-skittaskig-socialsekreterare-looken. Jag tror i och för sig att det är sant, har man en läkare som man får man väl lite prestationsångest om allt man har är gymnasie på komvux.
Sedan sitter någon sjuksköterskeelev där också och hummar. Hon ser ganska ung ut och ganska dum ut, hon har en lite lätt puckad uppsyn. Eller också tycker jag det bara för att hon är sjuksköterskeelev. Hon kommer ju bli sjuksköterska och alierad med chefen. Nej tack och usch. Varför vill man plugga till minisatan? Ungefär som folk läser strökurser på universitet i hopp att bli förmän. Men herregud, stick och brinn. Folk som har "jobbat" sig upp är i regel vidrigare än högskoleexamen-men-utan-kontakt-med-verkligheten-cheferna. Dem senare kan man ju ljuga sig blå för medan superarbetsmoraltyperna oftast vill tvinga på andra sin jag-tänker-på-jobbet-när-jag-onanerar-mentalitet.
Jag fortsätter att granska ansiktena kring bordet. Den dampiga chilenaren med mundiarréen sitter mitt emot mig. Hon är hårdare än hårdast och tuffare än tuffast. Hon har ett ärr precis på nästippen, jag undrar vad det kommer ifrån.
Khadidja avbryter mig i ärrfunderandet.
"Ahh, fy faan, vit du va de gör mot mig? ja, ja va hos tandläkare å skulle dra ut di här tänder. Du vet ja måste ja ha va heter de, eh eh eh, ja men du vet sådana dära falska tänder"
Protes säger jag och försöker hänga med i vad hon vill säga. Varför ska du ha en sån?
"Ja, i mittt hemland, dom drog ut tänder, ja ha nya nu. men du, de kostar TJUGITYSÄN. fy faan, TJUGITYSÄN. TJUGITYSÄN nu å så hon tog bort tänder, sedan TREETITYSÄN å sen klart. FÄMTIOTYSÄN, jävla skit. ja har blivit opererad va. Men, skiiit i de, har ni någon soppa? Dä ä de jag äta.
Ja, men va? har du opererat dig? Har'om snott tänderna?
"Ja, puts väck, kolla här"
Khadidja gapar och visar en helt tandlös överkäke. Jag ryggar tillbaka. Det är gropar där tänderna skulle suttit, nu är det bara rött kött och munnen ser ut att tillhöra ett väldigt litet barn eller en väldigt gammal kvinna. Det gör den ju inte. Munnen tillhör en kvinna i 40års åldern som inte kunnat betala sin tandläkarräkning och därför vägrar tandläkaren ge henne en protes. Det är straffet för att ha låg lön. Inga tänder. Låg lön gör det svårt för en att le, svårt att tugga och det är förnedrande. Du ser ut som uteliggarna kring Hemköp i käften, dem som du alltid sett ner på, men i din mun finns beviset: ni har en sak gemensamt, ni tillhör samma klass.
fredag 25 april 2008
torsdag 24 april 2008
Reklam
"Om du gillar den här bloggen kanske du även gillar:
kalendarium.se
Stilstudion"
Båda två bloggarna är något Stureplansfenomen. Fast det som är ännu mer skrattretande är när det står: Om du gillar den här bloggen kanske du även gillar: blondinbella.
Får jag tag på henne ska jag stegla henne, testa smink i ögonen på alla hennes husdjursommankanhaiväskor, hälla bly i halsen på hennes föräldrar och skicka hennes pojkvän upp i rymden i stil med lajka.
Ja, så går det om man ska blogga som mig men är ungmoderat. Jävla copycat.
onsdag 23 april 2008
Gökboet
Idag flyttade en ny tant in hos oss. Inget konstigt, någon dör en annan åker in. Vi är gateway till Sankte Per och Pärleporten. Våran chef berättade för oss för några dagar sedan att hon skulle komma. Chefen var glad, nästan exalterad.
Hon som hade bott på rum 52 innan hade nämligen dött den 4:e i månaden så nu hann chefen få in någon annan där innan den 15:e. Det vill säga innan brytpunkten för månaden. Så nu "Förlorade vi faktiskt inga pengar, bra va?" (under utläggningen om ekonomiska fördelar med folk som dör tidigt i månaden undrade jag mest vilka vi:et i "vi förlorade faktiskt inga pengar" var).
När den nya tanten kommer, vi kan kalla henne Edith, så tappar jag andan. Där i en klunga bland vi-ser-allihopa-ut-som-60-plussare stod våran vårdtagare. Vem skulle man räcka fram handen till? Ingen ser ju ut som en vårdhemsaspirant.
Till slut sträcks en hand fram:
"Hej, det är jag som är Edith."
Vi visar henne hennes rum, vi visar henne matsalen och vi presenterar henne för de övriga vårdtagarna. Hennes anhöriga dukar fram kaffe och någon vetekrans med något grönt som ser ut som mormors hosta, vi lämnar dem i fred.
Jag står och bakar när min arbetskamrat kommer tillbaks från rasten. Jag berättar lite om den nya tanten; att hennes handslag är ett järngrepp, att hon marcherar som en soldat och hennes kläder är fina. Medan jag vispar äggen poröst kommer Edith ut i köket.
"DU DÄR! Nu har det hänt något! Jag är så rädd så rädd förstår du. Det är någon som har tagit alla mina möbler och flyttat dem hit. Jag ska hemma och sova för jag till jobbet serru."
Jag berörs, min arbetskamrat berörs, vårdtagarna berörs.
Alla kan vi spegla oss i henne. Hon är ju så ung, bara efter ett par år efter pensionen har hon hamnat här. Här av alla ställen, här där vi lyfter folk med lift, här där en del äter med sugrör, här där några bajsar i hinkar för att de är rädda för toaletten.
Jag ser min morföräldrar i henne, hur hennes självständighet trasats sönder och blivit något som nu ska institutionaliseras, jag ser hur löneslaveriet kan bli hela ens liv, min arbetskamrat ser sin mamma så som hon var när hon var friskare, hon ser sig själv, det skiljer bara 15 år mellan dem (ska hon spendera livet på hem? ska livet avtjänas på ett vårdhem?) vårdtagarna ser vilka dem har varit innan dem kom hit och eftersom Edith är friskast påminner hon de vårdtagare som alltid varit piggast deras egen sjukdom, att dem inte är friska. Hon påminner oss om rörligheten, energin och viljan.
Tyst stoppar jag in sockerkakan i ugnen. Det finns inga ord för den sorg som känns inför tvånget att anpassa henne.
Hon som hade bott på rum 52 innan hade nämligen dött den 4:e i månaden så nu hann chefen få in någon annan där innan den 15:e. Det vill säga innan brytpunkten för månaden. Så nu "Förlorade vi faktiskt inga pengar, bra va?" (under utläggningen om ekonomiska fördelar med folk som dör tidigt i månaden undrade jag mest vilka vi:et i "vi förlorade faktiskt inga pengar" var).
När den nya tanten kommer, vi kan kalla henne Edith, så tappar jag andan. Där i en klunga bland vi-ser-allihopa-ut-som-60-plussare stod våran vårdtagare. Vem skulle man räcka fram handen till? Ingen ser ju ut som en vårdhemsaspirant.
Till slut sträcks en hand fram:
"Hej, det är jag som är Edith."
Vi visar henne hennes rum, vi visar henne matsalen och vi presenterar henne för de övriga vårdtagarna. Hennes anhöriga dukar fram kaffe och någon vetekrans med något grönt som ser ut som mormors hosta, vi lämnar dem i fred.
Jag står och bakar när min arbetskamrat kommer tillbaks från rasten. Jag berättar lite om den nya tanten; att hennes handslag är ett järngrepp, att hon marcherar som en soldat och hennes kläder är fina. Medan jag vispar äggen poröst kommer Edith ut i köket.
"DU DÄR! Nu har det hänt något! Jag är så rädd så rädd förstår du. Det är någon som har tagit alla mina möbler och flyttat dem hit. Jag ska hemma och sova för jag till jobbet serru."
Jag berörs, min arbetskamrat berörs, vårdtagarna berörs.
Alla kan vi spegla oss i henne. Hon är ju så ung, bara efter ett par år efter pensionen har hon hamnat här. Här av alla ställen, här där vi lyfter folk med lift, här där en del äter med sugrör, här där några bajsar i hinkar för att de är rädda för toaletten.
Jag ser min morföräldrar i henne, hur hennes självständighet trasats sönder och blivit något som nu ska institutionaliseras, jag ser hur löneslaveriet kan bli hela ens liv, min arbetskamrat ser sin mamma så som hon var när hon var friskare, hon ser sig själv, det skiljer bara 15 år mellan dem (ska hon spendera livet på hem? ska livet avtjänas på ett vårdhem?) vårdtagarna ser vilka dem har varit innan dem kom hit och eftersom Edith är friskast påminner hon de vårdtagare som alltid varit piggast deras egen sjukdom, att dem inte är friska. Hon påminner oss om rörligheten, energin och viljan.
Tyst stoppar jag in sockerkakan i ugnen. Det finns inga ord för den sorg som känns inför tvånget att anpassa henne.
lördag 19 april 2008
Sommarjobb: del 4 - 18 år
Jag ska byta sommarjobb det här året. Jag är less på köket, det är ont i magen och ångest dagen innan man ska dit. Och det är ångest när man svara på hemligt nummer för att man trodde det var pappa så är det jobbet som vill att man ska jobb extra. Jag kan inte säga nej trots att jag hatar det.
Så min mamma har fixat och trixat med sin chef, jag ska få ett jobb som vårdare på ett LSS-boende. Jag får för mig att det kommer bli helt okej. Det kommer det inte, dem kommer hålla inne min sista lön och chefen kommer ha ett superlångt allvarligt samtal med mig.
Hursomhelst, det rullar på hela sommaren, men man ska inte lämna kids med taskig arbetsmoral ensamma hela natten. Då bakar dem kakor, äter upp halva satsen, glömmer städa och surfar på internet. Så här i efterhand borde jag maskat bättre; man får faktiskt inte maska förens allt är gjort, jag kan ju inte lämna mina uppgifter till dagpersonalen. Så det skämms jag lite över. Men det blir väl så om man kommer från en ganska hitleristisk arbetsplats till något där man har väldigt fria tyglar.
Jag skriver ett dagboksinlägg på helgon om hur lite det finns att göra, hur mycket jag maskar, vad jag inte gör och inte gör på natten. Sedan var det kört. Helt jävla kört.
Allt är frid och fröjd tills jag slutar. Min lön kommer in i Augusti, men inte i september. Jag ringer, min chef skäller ut mig som faan, hur man skriver och inte skriver på internet, att hon trodde jag hade en friskare människosyn. Jag lånar ihop till septemberhyran och försöker glömma allt.
Jag förstår att jag är bränd att jobba inom kommunen, så jag söker mig tillbaks till restaurangbranchen. Jobbar i köket, vet att jag tagit studenten, måste betala hyran och försöker desperat jaga ett annat jobb. Som bara inte är i kommunen.
(Så, sensmoralen är, ALDRIG en åsikt om ditt jobb som kan kopplas ihop med dig på internet och helst inte med något radikalare än att klappa katter och recept på sju olika sorters kakor. Chefer kan googla och dina arbetskamrater skvallrar.)
Så min mamma har fixat och trixat med sin chef, jag ska få ett jobb som vårdare på ett LSS-boende. Jag får för mig att det kommer bli helt okej. Det kommer det inte, dem kommer hålla inne min sista lön och chefen kommer ha ett superlångt allvarligt samtal med mig.
Hursomhelst, det rullar på hela sommaren, men man ska inte lämna kids med taskig arbetsmoral ensamma hela natten. Då bakar dem kakor, äter upp halva satsen, glömmer städa och surfar på internet. Så här i efterhand borde jag maskat bättre; man får faktiskt inte maska förens allt är gjort, jag kan ju inte lämna mina uppgifter till dagpersonalen. Så det skämms jag lite över. Men det blir väl så om man kommer från en ganska hitleristisk arbetsplats till något där man har väldigt fria tyglar.
Jag skriver ett dagboksinlägg på helgon om hur lite det finns att göra, hur mycket jag maskar, vad jag inte gör och inte gör på natten. Sedan var det kört. Helt jävla kört.
Allt är frid och fröjd tills jag slutar. Min lön kommer in i Augusti, men inte i september. Jag ringer, min chef skäller ut mig som faan, hur man skriver och inte skriver på internet, att hon trodde jag hade en friskare människosyn. Jag lånar ihop till septemberhyran och försöker glömma allt.
Jag förstår att jag är bränd att jobba inom kommunen, så jag söker mig tillbaks till restaurangbranchen. Jobbar i köket, vet att jag tagit studenten, måste betala hyran och försöker desperat jaga ett annat jobb. Som bara inte är i kommunen.
(Så, sensmoralen är, ALDRIG en åsikt om ditt jobb som kan kopplas ihop med dig på internet och helst inte med något radikalare än att klappa katter och recept på sju olika sorters kakor. Chefer kan googla och dina arbetskamrater skvallrar.)
tisdag 15 april 2008
Sommarjobb: del 3 - 16 år
Hej!
Jag heter Cvalda och jag är 16 år gammal. Jag går just nu på ganskanäracitykärnanskolan och ska till hösten börja gymnasiet. Jag har sökt till Natur och Samhällsvetarprogrammet och det jag tycker är roligaste ämnena i skolan är matte och SO.
Jag söker sommarjobb hos er för jag tycker det verkar spännande att jobba som butiksbiträde. Jag tror att jag skulle vara väldigt trevlig och social med kunderna. Jag har tidigare jobbat i en Second Hand-bod i hamnen förra sommaren och det tyckte jag var väldigt roligt.
Jag har även jobbat som cirkeledare i data åt en grupp Arbetslösa kvinnor. Det var en annorlunda uppgift där jag fick ta en hel del ansvar och lärde mig mycket om mig själv.
Jag kommer gärna på intervju och presenterar mig och nedan finns referenser, jag bifogar även min cv.
Med Vänlig Hälsning
Självklart fick jag inget jobb. Det hade ju varit alldeles för bra (Vad är det för jävla idé att man ska tvinga kids att skriva cv:n som om dem ansökte om jobbet som semestervikarie för statsministern och kungen på samma gång?).
Det blev nejnejnejnejnejnejnej. Tills min kompis pappas nya fru kom på att hon var ju chef på ett storkök och erbjöd oss jobb. Hon la fram det rätt fint:
"Ja, då får ni stå i cafeterian och hjälpta till att servera pensionärerna, ta betalt och allt annat. Det är inte så jobbigt och arbetsdagarna är inte heller så långa"
Vi tackade ja, både på grund av brist på alternativ och av den simpla anledningen att man i allmänhet tror att kök har något med glamour att göra. Jamen tjena. Vi slet som djur i disken åtta timmar om dagen. Bleck, kantiner, granuler (som små stenar man har i grovdisken, de fastnade över allt i håret, behån, fickor, ja överallt) och en massa ont i kroppen.
Vi jobbade heltid och hade 65 kronor i timmen. Vi svor och slet. Rätt ofta jobbade jag och min kompis tillsammans, rätt ofta skällde de sura kokersketanterna på oss. Vi lekte för mycket i disken, det gick för sakta, vi pratade för mycket. En dag när vi hade fått mycket skäll för att det gick så jävla sakta så gjorde vi bot genom att stanna kvar och lova att städa disken efter alla gått hem.
Surtanterna gick hem en efter en. Klockan blev fyra, specialkosten gick hem. Klockan blev 16.15, en kokerska och hon som jobbade i restaurangen gick hem. Packen (dvs dem som paketerade matlådor) var sena och gick inte hem förens 16.39 och tio i fem gick chefen hem.
Vi var helt själva i köket. Inte en käft där. Förutom två dampiga sextonåringar dressade i rutiga byxor och svampmössor. Så fort vi dubbelkollat att alla gått hem satte vi igång att städa.
Eller ja, ehum. I tio minuter i alla fall. Sedan hetsåt vi muffins från frysen eftersom vi inte orkade micra dem. Vi rullade ut vattenslangen och började spruta vatten på varandra, över hyllorna , mellan kokkärlen.
"Fy faan, kom hit, jag ska bada dig som tack för det där jävla fulvinet igår. Jag ska aldrig mer lita på ditt badkarsvin! Kom då din kärring, kom då! Nu ska du reeeeeeen!"
"Äh! Din fitta, jag är för snabb för dig! Här är jag, här är jag!"
Efter att vi dränkt varandra med vattenslangen så svampmössorna hängde på sne och min kompis halkat i vattnet så började vi gräva i förbandslådan.
"Kom ska jag lägga ett blodtrycksförband. Jamen, kom, så kan du se ut som en sådan där zombie från du vet sådana därna splatterfilmer."
Jag fixar, fixar och gräver lite mer bland alla roliga förband. Tills slut är min kompis riktigt stilig, hon ser ut som Tutanchamon. Fram och tillbaka i köket marcherar hon som en zombie, välter grejer och hotar mig på ett vänligt sätt med köksknivar. Jag gräver fortfarande förstrött i förbandslådan.
"Kolla! Ögondusch! Kom hit, kom, joooo men kom, nu ska vi prova ögonduschen, lägg dig här på bänken va. Raaaaaaaklång ska man va. Upp med ööööögat"
"Hihi, det kittlas,HIHI, kiiiiiittlas. SLUUUTA!"
Vi turas om att ögonduscha varandra tills klockan åtta på kvällen. 11 timmar blev våran arbetsdag den dagen.
Dagen efter tyckte suristanterna att vi hade uppvisat den nödvändiga arbetsmoralen för att släppas in i samtalsämnena bland chefshat, barnmat och barnbarn.
Jag heter Cvalda och jag är 16 år gammal. Jag går just nu på ganskanäracitykärnanskolan och ska till hösten börja gymnasiet. Jag har sökt till Natur och Samhällsvetarprogrammet och det jag tycker är roligaste ämnena i skolan är matte och SO.
Jag söker sommarjobb hos er för jag tycker det verkar spännande att jobba som butiksbiträde. Jag tror att jag skulle vara väldigt trevlig och social med kunderna. Jag har tidigare jobbat i en Second Hand-bod i hamnen förra sommaren och det tyckte jag var väldigt roligt.
Jag har även jobbat som cirkeledare i data åt en grupp Arbetslösa kvinnor. Det var en annorlunda uppgift där jag fick ta en hel del ansvar och lärde mig mycket om mig själv.
Jag kommer gärna på intervju och presenterar mig och nedan finns referenser, jag bifogar även min cv.
Med Vänlig Hälsning
Självklart fick jag inget jobb. Det hade ju varit alldeles för bra (Vad är det för jävla idé att man ska tvinga kids att skriva cv:n som om dem ansökte om jobbet som semestervikarie för statsministern och kungen på samma gång?).
Det blev nejnejnejnejnejnejnej. Tills min kompis pappas nya fru kom på att hon var ju chef på ett storkök och erbjöd oss jobb. Hon la fram det rätt fint:
"Ja, då får ni stå i cafeterian och hjälpta till att servera pensionärerna, ta betalt och allt annat. Det är inte så jobbigt och arbetsdagarna är inte heller så långa"
Vi tackade ja, både på grund av brist på alternativ och av den simpla anledningen att man i allmänhet tror att kök har något med glamour att göra. Jamen tjena. Vi slet som djur i disken åtta timmar om dagen. Bleck, kantiner, granuler (som små stenar man har i grovdisken, de fastnade över allt i håret, behån, fickor, ja överallt) och en massa ont i kroppen.
Vi jobbade heltid och hade 65 kronor i timmen. Vi svor och slet. Rätt ofta jobbade jag och min kompis tillsammans, rätt ofta skällde de sura kokersketanterna på oss. Vi lekte för mycket i disken, det gick för sakta, vi pratade för mycket. En dag när vi hade fått mycket skäll för att det gick så jävla sakta så gjorde vi bot genom att stanna kvar och lova att städa disken efter alla gått hem.
Surtanterna gick hem en efter en. Klockan blev fyra, specialkosten gick hem. Klockan blev 16.15, en kokerska och hon som jobbade i restaurangen gick hem. Packen (dvs dem som paketerade matlådor) var sena och gick inte hem förens 16.39 och tio i fem gick chefen hem.
Vi var helt själva i köket. Inte en käft där. Förutom två dampiga sextonåringar dressade i rutiga byxor och svampmössor. Så fort vi dubbelkollat att alla gått hem satte vi igång att städa.
Eller ja, ehum. I tio minuter i alla fall. Sedan hetsåt vi muffins från frysen eftersom vi inte orkade micra dem. Vi rullade ut vattenslangen och började spruta vatten på varandra, över hyllorna , mellan kokkärlen.
"Fy faan, kom hit, jag ska bada dig som tack för det där jävla fulvinet igår. Jag ska aldrig mer lita på ditt badkarsvin! Kom då din kärring, kom då! Nu ska du reeeeeeen!"
"Äh! Din fitta, jag är för snabb för dig! Här är jag, här är jag!"
Efter att vi dränkt varandra med vattenslangen så svampmössorna hängde på sne och min kompis halkat i vattnet så började vi gräva i förbandslådan.
"Kom ska jag lägga ett blodtrycksförband. Jamen, kom, så kan du se ut som en sådan där zombie från du vet sådana därna splatterfilmer."
Jag fixar, fixar och gräver lite mer bland alla roliga förband. Tills slut är min kompis riktigt stilig, hon ser ut som Tutanchamon. Fram och tillbaka i köket marcherar hon som en zombie, välter grejer och hotar mig på ett vänligt sätt med köksknivar. Jag gräver fortfarande förstrött i förbandslådan.
"Kolla! Ögondusch! Kom hit, kom, joooo men kom, nu ska vi prova ögonduschen, lägg dig här på bänken va. Raaaaaaaklång ska man va. Upp med ööööögat"
"Hihi, det kittlas,HIHI, kiiiiiittlas. SLUUUTA!"
Vi turas om att ögonduscha varandra tills klockan åtta på kvällen. 11 timmar blev våran arbetsdag den dagen.
Dagen efter tyckte suristanterna att vi hade uppvisat den nödvändiga arbetsmoralen för att släppas in i samtalsämnena bland chefshat, barnmat och barnbarn.
måndag 14 april 2008
Sommarjobb del 2 - 15 år
Jag fick nyss ett brev på posten, med hårda bokstäver stod det mitt namn på framsidan och avsändaren var skogsplantaget.
När mamma gav mig det fick jag lite blandade känslor; samtidigt som jag ville ha jobbet som bebisgranryckare (dvs. dra upp bebisgranar med rötterna, lägga dem i buntar om fem i en säck) så hoppades jag på att dem inte ville ha mig. Att mamma skulle ge mig fickpengar hela sommaren och man hade ett papper att skylla det på.
Jag sprättar upp kuvertet och vecklar ut a4:at innut i. JÄVLA SKT, jag har fått tre jävla veckor som bebbisgranryckare på skogsplantagen. HELVÄTTE! Jag stirrar på a4:at, men lite stolt är jag också. Jobb, egna pengar är ändå inte helt dumt.
Klockan 08.00 den 3 juli börjar jag. Klockan sju står jag redo i hallen. Jag knäpper den svartasvarta hjälmen, öppnar visiret lite så att det inte immar igen, tar fram nycklarna ur fickan och låser upp låset som sitter i bakhjulet. Jag sätter nyckeln i tändningslåset, startar motorn elektriskt och åker iväg över grusplanen. Jag gillar min silverfärgade EU-moppe, den är bara några veckor gammal. Den silvriga faran.
Den är inte trimmad men i nedförsbacke i medvind kommer den nästan upp i 60 kilometer i timmen. Svisch, svisch säger det bara, visiret blir prickigt av flugor. Jag har redan hunnit bryta mot ganska många trafikregler, jag har kört i fel fil när jag körde ut från en rondell, jag kör rätt över rondeller istället för runt, jag är fortfarande osäker på hur enkelriktatskyltar ser ut och parkeringsplatser är för kärringar.
Igår var jag och mammas nya kille och kollade ut vägen till skogsplantagen. Det är ungefär en halvtimmes körväg, jag åker en timme innan eftersom jag inte litar ett dugg på mitt lokalsinne.
När jag äntligen är klar med dagen, tar jag den silvriga faran och åker hem. Körvägen var förresten 25 minuter. Jobbet är skittrist och mest räknar man ner tiden. RYCK RYCK RYCK RYCK RYCK, gummiband och ner i säcken med mitt nummer 132864. Man jobbar på ackord i gummikläder. Jag ligger med näsan i jorden och rycker rycker rycker rycker rycker så att jag blir skitig i ansiktet.
En av killarna som också jobbar där stöter på mig, och han gör det riktigt smaklöst. En hand på rumpan när han går förbi, en blick som klär av mig och kommentarer som gör ner mig. Eller han stöter väl inte på mig, han kuvar mig, han demonstrerar makt, han skitar ner mig ännu mer.
Nästa dag och nästa dag och nästa dag och nästa dag åker jag dit. Sedan är det helg. Sedan åker jag inte dit något mer. Jag ljuger ihop en historia om att jag trillade med den silvriga faran och bröt armen.
Någon månad senare kommer pengarna in på mitt konto; för en veckas ackordarbete fick jag 1385 svenska kronor. Eller 277 spänn om dagen. Eller 34,625 kronor i timmen. Och ett nyp i häcken såklart.
När mamma gav mig det fick jag lite blandade känslor; samtidigt som jag ville ha jobbet som bebisgranryckare (dvs. dra upp bebisgranar med rötterna, lägga dem i buntar om fem i en säck) så hoppades jag på att dem inte ville ha mig. Att mamma skulle ge mig fickpengar hela sommaren och man hade ett papper att skylla det på.
Jag sprättar upp kuvertet och vecklar ut a4:at innut i. JÄVLA SKT, jag har fått tre jävla veckor som bebbisgranryckare på skogsplantagen. HELVÄTTE! Jag stirrar på a4:at, men lite stolt är jag också. Jobb, egna pengar är ändå inte helt dumt.
Klockan 08.00 den 3 juli börjar jag. Klockan sju står jag redo i hallen. Jag knäpper den svartasvarta hjälmen, öppnar visiret lite så att det inte immar igen, tar fram nycklarna ur fickan och låser upp låset som sitter i bakhjulet. Jag sätter nyckeln i tändningslåset, startar motorn elektriskt och åker iväg över grusplanen. Jag gillar min silverfärgade EU-moppe, den är bara några veckor gammal. Den silvriga faran.
Den är inte trimmad men i nedförsbacke i medvind kommer den nästan upp i 60 kilometer i timmen. Svisch, svisch säger det bara, visiret blir prickigt av flugor. Jag har redan hunnit bryta mot ganska många trafikregler, jag har kört i fel fil när jag körde ut från en rondell, jag kör rätt över rondeller istället för runt, jag är fortfarande osäker på hur enkelriktatskyltar ser ut och parkeringsplatser är för kärringar.
Igår var jag och mammas nya kille och kollade ut vägen till skogsplantagen. Det är ungefär en halvtimmes körväg, jag åker en timme innan eftersom jag inte litar ett dugg på mitt lokalsinne.
När jag äntligen är klar med dagen, tar jag den silvriga faran och åker hem. Körvägen var förresten 25 minuter. Jobbet är skittrist och mest räknar man ner tiden. RYCK RYCK RYCK RYCK RYCK, gummiband och ner i säcken med mitt nummer 132864. Man jobbar på ackord i gummikläder. Jag ligger med näsan i jorden och rycker rycker rycker rycker rycker så att jag blir skitig i ansiktet.
En av killarna som också jobbar där stöter på mig, och han gör det riktigt smaklöst. En hand på rumpan när han går förbi, en blick som klär av mig och kommentarer som gör ner mig. Eller han stöter väl inte på mig, han kuvar mig, han demonstrerar makt, han skitar ner mig ännu mer.
Nästa dag och nästa dag och nästa dag och nästa dag åker jag dit. Sedan är det helg. Sedan åker jag inte dit något mer. Jag ljuger ihop en historia om att jag trillade med den silvriga faran och bröt armen.
Någon månad senare kommer pengarna in på mitt konto; för en veckas ackordarbete fick jag 1385 svenska kronor. Eller 277 spänn om dagen. Eller 34,625 kronor i timmen. Och ett nyp i häcken såklart.
fredag 11 april 2008
Sommarjobb: del 1, 14 år & skitstörig
Ja har två jobb den här sommaren asså, ett e jävligt oglassigt dårå. I hamnen e re, en sån illastinkande bod som ska se så där skitmysig och JÄTTTEgammal ut fast de e typ ett fuskbygge från åttitale. Ja får tjufem spänn i timmen när ja står där å säljer skräp. Man sitter typ på en pinnstol i åtta timmar å ba glor, så jäla tråkigt asså. De kommer verkligen inga kunder. BOOOOOORING!!
Men ja hade ju ett annat jobb också där ja får bättre pengar. Ja ska vara cirkelledare, man får tydligen inte kalla fjortånåringar för lärare. De e på min mormors företag, de hette typ någe med någe insektsnamn AB. Hennes grej är typ att ordna massa kurser åt typ så här arbetsförmedlingen så att socfall får typ jobb.
Ja ska typ lära dem om datorer, hur man gör å så. Min bror är dödsavvis och dampar skitmycke och typ ba: meh, asså, mormor, ja kan typ mer om datorer dårå. och ja skriver mycke snabbare än henne. Ja lovar.
Men det skiter min mormor i dårå för att hon fattar ju att man inte kan har småbarn där. Och det var värsta balla grejjen när jag fick jobbet, eller hon frågade mer om jag kunde tänka mig jobba där(haaaallåååååå! klart som faan!). När ja sagt ja fråga hon hur mycket jag ville ha fört. I timmen? sa ja. Ja, timmen! Ja tänkte, tänkte som faan på bara ett par millisekunder. Hur mycket kan jag få, typ miljoner, NÄÄÄÄÄÄ, va säger man, ähum, äsch, kom på nått, haaaalllååååå hjääääärnan!
75 spänn säjer ja till slut.
Okejrå säjer hon.
Faan vad enkelt, nästa gång få ja minst massor i lön. Hmmm, vad ska jag köpa, köpa, köpa.... Hmmm. Om ja, jobbar 4 timmar varje onsdag, det blir typ...
Ja är värsta ambitiös med cirkelgrejjen, jag skiver typ egna uppgifter i wörd som dom ska göra. Med jobbe i hamnen bryr ja mig asså inte alls. Det är ju faktiskt supertrist dårå. Ja gör värsta tabbarna säljer lampor värda 1600 för 300 spänn (där fick du din jäla kossa som ser ut som du är gravid och måste köpa kläder på mammaavdelningen för att din kroppsbyggnad är helt mongo) och sen råkar ja också sälja en desjnerdress för typ en hundring som häxan vill ha en femhundring för. Ja e värsta ekonomiska förlusten, ha ha.
Me asså, kärringarna som ja ska undervisa är skitroliga. De är typ sjuuuuukt senildementa vid typ såhär 57. Varje gång måste ja rita upp en bild på hur typ enter ser ut och hur mellanslag ser ut och eftersom socfallen inte kan stava visar ja typ hundra gånger hur man suddar. Herregu asså. Asså alla tanter är rätt konstiga, men en hon e verkligen superkonstig: mitt i varma sommaren har hon päls och stövlar. Hon luktar massor me svett så jäla ofräscht och har en kal fläck på huvet som hon gör värsta fula överkamningen på. Me asså, jag skulle ju vilja ogilla henne men hon är fett snäll mott mig så ja lär mig andas me munnen annars pallar man inte. Fatta synd om henne som sitter bredvid henne.
Det är ganska kul det här med lärarprylen eftersom dem tror att man är värsta supersmart som fattar windows 95, jäla suckers asså.
Nu ere dags för sista lektionen å vi ska göra nått annat än att hålla å me wörd tänkte ja. Jag har tagit med mig nån ripp åff på mortal kombat som ja ska visa för tanterna, typ mest hur man installerar å sen vad man har uninstål till. Å sen tänkte jag också visa dem intörnätt och hur hotmail och sånna där dejtingsidor funkar (fast de har ja inte sagt till mormor, meh nått måste man ju göra för att hjälpa till, asså dem lär ju aldrig få nått jobb så då kan dem väl lura karlar på cash).
Asså, lektionen gick sådär va. En tant blev skitförbannad på spelet asså, hon ba stack för att hon blev så arg tyckte ja var skittramsig. meh, haha, de är väl inte lätt att få lära sig om skit hela dagarna så bli omkörd av en fjortonåring i löneligan. Jag skulle nog också ba dra.
sen överskatta ja tanterna typ sjuuuukt mycket. Alla hann inte regga hotmail men asså jag tog dom som hade typ såhär störst chans på dejtingsidorna. eller ja, störst å störst, men typ minst konstiga.
Mormor sa förresten att alla hade tyckt att ja va skitbra som lärare och hon me svettlukten å pälsen hade gilla mig bäst. Asså, ja, gilla henne också, men asså hon kommer aldri få jobb med den svettlukten. De e egentligen rätt synd, hon skulle må bra av att inte vara massa ensam tror ja, då kanske hon skulle ta av sig pälsen å typ berätta om annat än sina katter.
Men, den här sommaren va rätt chill asså ändå. Ja, gjorde massa saker för alla pengarna och de faans typ en grej jag var mest stolt över när ja kom hem å sa: "Morsan, de här kläderna e inte köpta på rea!"
"Amen, va faan, säg inte morsan, de låter så jävla illa."
Men ja hade ju ett annat jobb också där ja får bättre pengar. Ja ska vara cirkelledare, man får tydligen inte kalla fjortånåringar för lärare. De e på min mormors företag, de hette typ någe med någe insektsnamn AB. Hennes grej är typ att ordna massa kurser åt typ så här arbetsförmedlingen så att socfall får typ jobb.
Ja ska typ lära dem om datorer, hur man gör å så. Min bror är dödsavvis och dampar skitmycke och typ ba: meh, asså, mormor, ja kan typ mer om datorer dårå. och ja skriver mycke snabbare än henne. Ja lovar.
Men det skiter min mormor i dårå för att hon fattar ju att man inte kan har småbarn där. Och det var värsta balla grejjen när jag fick jobbet, eller hon frågade mer om jag kunde tänka mig jobba där(haaaallåååååå! klart som faan!). När ja sagt ja fråga hon hur mycket jag ville ha fört. I timmen? sa ja. Ja, timmen! Ja tänkte, tänkte som faan på bara ett par millisekunder. Hur mycket kan jag få, typ miljoner, NÄÄÄÄÄÄ, va säger man, ähum, äsch, kom på nått, haaaalllååååå hjääääärnan!
75 spänn säjer ja till slut.
Okejrå säjer hon.
Faan vad enkelt, nästa gång få ja minst massor i lön. Hmmm, vad ska jag köpa, köpa, köpa.... Hmmm. Om ja, jobbar 4 timmar varje onsdag, det blir typ...
Ja är värsta ambitiös med cirkelgrejjen, jag skiver typ egna uppgifter i wörd som dom ska göra. Med jobbe i hamnen bryr ja mig asså inte alls. Det är ju faktiskt supertrist dårå. Ja gör värsta tabbarna säljer lampor värda 1600 för 300 spänn (där fick du din jäla kossa som ser ut som du är gravid och måste köpa kläder på mammaavdelningen för att din kroppsbyggnad är helt mongo) och sen råkar ja också sälja en desjnerdress för typ en hundring som häxan vill ha en femhundring för. Ja e värsta ekonomiska förlusten, ha ha.
Me asså, kärringarna som ja ska undervisa är skitroliga. De är typ sjuuuuukt senildementa vid typ såhär 57. Varje gång måste ja rita upp en bild på hur typ enter ser ut och hur mellanslag ser ut och eftersom socfallen inte kan stava visar ja typ hundra gånger hur man suddar. Herregu asså. Asså alla tanter är rätt konstiga, men en hon e verkligen superkonstig: mitt i varma sommaren har hon päls och stövlar. Hon luktar massor me svett så jäla ofräscht och har en kal fläck på huvet som hon gör värsta fula överkamningen på. Me asså, jag skulle ju vilja ogilla henne men hon är fett snäll mott mig så ja lär mig andas me munnen annars pallar man inte. Fatta synd om henne som sitter bredvid henne.
Det är ganska kul det här med lärarprylen eftersom dem tror att man är värsta supersmart som fattar windows 95, jäla suckers asså.
Nu ere dags för sista lektionen å vi ska göra nått annat än att hålla å me wörd tänkte ja. Jag har tagit med mig nån ripp åff på mortal kombat som ja ska visa för tanterna, typ mest hur man installerar å sen vad man har uninstål till. Å sen tänkte jag också visa dem intörnätt och hur hotmail och sånna där dejtingsidor funkar (fast de har ja inte sagt till mormor, meh nått måste man ju göra för att hjälpa till, asså dem lär ju aldrig få nått jobb så då kan dem väl lura karlar på cash).
Asså, lektionen gick sådär va. En tant blev skitförbannad på spelet asså, hon ba stack för att hon blev så arg tyckte ja var skittramsig. meh, haha, de är väl inte lätt att få lära sig om skit hela dagarna så bli omkörd av en fjortonåring i löneligan. Jag skulle nog också ba dra.
sen överskatta ja tanterna typ sjuuuukt mycket. Alla hann inte regga hotmail men asså jag tog dom som hade typ såhär störst chans på dejtingsidorna. eller ja, störst å störst, men typ minst konstiga.
Mormor sa förresten att alla hade tyckt att ja va skitbra som lärare och hon me svettlukten å pälsen hade gilla mig bäst. Asså, ja, gilla henne också, men asså hon kommer aldri få jobb med den svettlukten. De e egentligen rätt synd, hon skulle må bra av att inte vara massa ensam tror ja, då kanske hon skulle ta av sig pälsen å typ berätta om annat än sina katter.
Men, den här sommaren va rätt chill asså ändå. Ja, gjorde massa saker för alla pengarna och de faans typ en grej jag var mest stolt över när ja kom hem å sa: "Morsan, de här kläderna e inte köpta på rea!"
"Amen, va faan, säg inte morsan, de låter så jävla illa."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)