Det är bara en tidsfråga

Jag ligger med armarna utslagna på sängen efter arbetsdagen, trött efter att ha stått i en kyl i åtta timmar. Mjölk, fil, smaksatt creme fraiche, matlagningsgrädde. Varför köper man ens matlagningsgrädde? Det är ju utspädd vanlig grädde. För ett par år sedan var det ju en skandal med kokosmjölk light, anledningen till att det var mindre fett i den berodde på att den var utspädd med vatten. Kränkta konsumenter drog tillverkaren inför debattprogram men debatten uteblev när tillverkaren konstaterade lojt att kokosmjölken var utspädd med vatten - hur skulle man annars få den fettsnålare?

En liten frys står vi konstant påklädda i. Mössor, vantar, jackor som prasslar för att göra klart våra plock. Plock, plock, plock i blåa plastlådor som sedan läggs i kartonger som märks upp sorteras och ges till chauffören. Man riktigt hör hur smidigt personen på andra sidan dörren tycker att det är när de öppnar dörren och får sin matkasse hem till dörren. "Mmm, beställa på internet, hinna med annat - vara fri". Det jag gör är inte avdragillt som en RUT-tjänst men bygger på samma princip, man betalar någon annan för att göra någonting som man kan göra själv. Men stället jag jobbar på är lika subventionerat som vilken städeriverksamhet som helst. Det rätta ordet är inte subventionerat, den rätta förklaringen är att det är ett företag som är beroende av bidrag för att kunna gå runt. De där stropparna på kontoret är som vilken skräckhistoria från Hanne Kjöller som helst. De ligger samhället till last när de tar emot höga bidragsbelopp för sin verksamhet som anställer varenda diagnos, varenda bidragsanställning som finns, varenda jävel där reglerna möjliggör avdrag exempelvis på de sociala avgifter och timhororna såklart. Vi från bemanningsföretagen alltså. Förmodligen vill de bli av med oss men väntar på den dagen att de från FAS3 ska klara av verksamheten själva, just nu kan man säga att de har, med ledningens ord, kvalitetsproblem. Jag tycker det är en humanitär katastrof.

Jag ska förklara. Men du måste lova att vara tyst om vad som har hänt, för om det kommer ut riskerar du mitt jobb.

Jag packar blåa lådor fulla med varor som folk med bättre saker för sig än att åka och handla beställer. Man kan jobba på tre ställen; torr, kyl eller frys. Det jag gör i åtta timmar känns som en stressdröm. Jag åker och handlar och blir aldrig, aldrig klar. För varje sak jag plockar ner i korgen växer listan. Varje gång jag är klar med listan spottar den förhatliga ipaden ut en ny lista och skiten börjar om. I packrummet sitter en tv som visar resultatet av våra sammanlagda ansträngningar idag, hur många av dagens plock som redan är plockade - ligger vi efter visas allt på skärmen i rött och en lampa ovanför blinkar. Det är svårt att inte stressa då fast man egentligen inte orkar. Vad det gör med folk som har en utbrändhetsproblematik vill jag inte ens tänka på. Fast jag tänker på det en hel del ändå.

Vi är en blandad skara som kommit hit. De flesta i någon form av åtgärd. Man skulle kunna tro att handläggarna på försäkringskassan är tränade av Hitler, utrustade med metoder från Guantanamo och med ett en organisationsplan från Kafkas bok "Processen" njuter de personligen av att terrorisera folk med ett något insjunket ansikte. Så är det inte, människorna som kommer till oss är hälften stolta över att få jobba och till hälften undertryckt bedrövade. Det ena kan man prata om, inte det andra. Du kan ju gissa vilket.

Jag har jobbat på Volvo. Jag har jobbat på bio. Det här är en vidrig arbetsplats. Vi är så splittrade.

Eftersom lönebidragsjobbarna är stolta över att de åtminstone inte blir så utnyttjade som FAS3 så odlar de som nyss fått sitt första jobb-jobbarna är en stolthet mot lönebidragarna eftersom de inte fått jobbet genom AMS och vi på bemanningsföretaget känner oss oumbärliga eftersom vi vet att de vill sparka oss men att de inte kan eftersom de andra klåparna är just klåpare. Ett av bolagets värderingar som finns inramat på väggen lyder: Tillsammans presterar vi perfekt synkroniserade för kundens upplevelse. Men jag tror inte att vi på golvet som ligger samhället till last genom att kosta cash utan att det är marknadsavdelningen. Det är en förtäckt arbetsmarknadsinsats för inavlade handelsstudenter vars föräldrar skulle ställa till med ett för jävla liv om deras Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle behöva gå i en åtgärd med vanliga människor. Men kosta samhället en jävla massa pengar för att de ska utbildas att kunna glo på diagram hela jävla dagarna skäms de inte för. "Nuppelinoppis, vårt täckningsbidrag i brödsektorn är verkligen BEDRÖVLIGT. Marginalerna på pastan är så inåtihelvete mycket bättre, ska vi ta en sittning om det här?" 

- Hallå B.Ö.G! Flytta på dig! Jag har hundra mjölk med mig. HUNDRA!!!
- Knäck inte ryggen. Ska du ha den kvar? Jag kan inte jobba om du ska leka Hulken.
- Jag bjuder mig själv på en rökpaus så du kan snigelbära.
- Ska jag hålla dig inloggad på ipaden?

Andreas sliter gärna ut sig. Han är så lycklig för att han är här, den lilla försäkringskasseungen. Tjugonågonting bast, hjärtproblem och höll på att mista förmågan att gå för några år sen. Han hade vridit till benet när han hade gått av bussen och dörren gick igen. Läkarna trodde det skulle vara fixat på ett halvår men det slutade med utförsäkring efter ett par år och hemflytt till föräldrarnas källare. Härom veckan fortsatte olyckan och han blev påkörd på ett övergångsställe av en stulen bilen som körde i motsatt trafikriktning. Du kanske undrar hur länge han blev sjukskriven? Noll dagar. Akuten plåstrade ihop stackar'n och eftersom han inte har någon självbevarelsedrift så kom han till jobbet dagen efter. "Jag hade ju bah fått lite hjärnskakning och spydde ju inte ens". Nä, men dåså. Därför får jag lite hicka när den otursmaskinen ska hålla på och bära hur mycket som helst eller ta andra risker. Hans karmakonto pallar uppenbarligen inte trycket och jag vill inte vara i närheten när balansen går på minus.

Jag plockar lite slött det Andreas har på sin ipad då och då medan jag plockar mitt eget. På så sätt syns det inte att han är borta, det finns en tidsgräns på hur länge man kan låta bli att "be om ett nytt plock"/vara inaktiv. Gränsen ligger på ungefär två och en halv minut. Vilket egentligen är en lång gräns så för att få ett annat referensvärde så snittar datamaskinen också tiden mellan plocken.

Andreas kommer inte tillbaks. Efter tio minuter tycker jag att det är dags för honom att komma in, att dubbelplocka är störigt i längden. Dessutom behöver jag själv dassa - blåsan är inget fem liters utrymme. På avstånd hör jag sirener samt att chefen gafflar i packrummet om att mätaren på skärmen håller på att åka ner på rött. Ibland när jag går på golvet gör jag små ljud med klackarna och "spelar" låtar, min klackversion av Final countdown blev till och med igenkänd av en arbetskamrat. Jag funderar på att köpa en kazoo så jag kan spela den här versionen.

Dörren slits upp och värmen strömmar in.
- DE HAR TAGIT ANDREAS.
- Kom in, du bryter kylkedjan om termometern sticker iväg uppåt.
- Han trillade ihop på lastbryggan, hans hjärta stannade, men men... Det gick igång igen och nu är han på väg till sjukan. Han liksom bara föll ihop, såhär....

Kollegan demonstrerar och jag släpper allting och går. Är det värt det? Att arbeta ihjäl sig i det här arbetshuset för småpengar för AMS eller försäkringskassan. Är tvångsarbetet verkligen avskaffat? Istället för att bli inspärrad för lösdriveri är systemet konstruerat för att lämna folk helt utan val. Vad har jag för val? Ett annat okvalificerat skitjobb, arbetslöshetens tristess, meningslösa studier och skuldsätta mig hos CSN? Varför kan inte de sjuka åtminstone få vara sjuka och de som inte orkar mer inte tvingas jobba över sin kapacitet? Varför kan man inte anpassa arbetslivet efter människorna istället för människorna efter arbetslivet? Man får köra slut på bemanningspersonal, praktikanter, arbetstränare och ta vinsten själv och lämna notan till det offentliga när personerna sjukskrivs och går sönder - sen ska mellancheferna bölröva sig om skattesänkningarna när det är dags för val. VI ÄR INTE MASKINER.

Dagen efter tar jag mitt pliktskyldiga tåg till min arbetsplats, stämplar pliktskyldigt in och det känns som om ipaden stirrar uppfodrande på mig. Ingen pratar om det som hände igår, man kan ju tycka att HR-avdelningens Noppe, Nuppe, Plutte och Lullan skulle vara här nere och informera. Om man verkligen fick önska kanske de också skulle erbjuda stödsamtal för oss som behöver. Nä. Istället har vi en liten mellanchefsråtta här nere som gormar som vanligt igen.

Jag tror jag känner det alla andra känner för jag hör honom inte, jag står kvar. Jag står här, flyttar mig närmre de andra som bara står. Vi står och han gormar om betingen från igår som måste uppfyllas idag. Till slut tar sig en utav FAS3arna ton:

- NU HÅLLER DU KÄFT.

Allting stannar, inte ett ljud, jag tror till och med sekundvisaren på klockan slutar ticka.

- Vi förlorade nästan en arbetskamrat på grund av stress igår. Vi gör inte om det misstaget igen. Idag jobbar vi i vår takt.

Vi skingrar oss och går mot våra stationer. Idag frös helvetet och jag hoppas att det ger oss den styrka vi behöver om vi alla ska orka vara kvar. Jag lyfter varor i lådor och vet att det värsta som kan hända FAS3arna är att jobbet börjar flyta så vi timmisar försvinner och allting läggs ut på dem...

Ibland inser man inte förrens långt efteråt hur det verkligen låg till

Tre månader efter att jag flyttat ner till Malmö tog jag ett SMS-lån och betalade hyran, gick och klippte mig och köpte en bag in box. Året var 2007, rekordåren innan krisen om ni minns? Jag bodde en månad i en etta utan en endast möbel som var min och åt vitt bröd (7,95 st på Netto) med en tomatskiva samt västgöta kloster-ost som jag "lagade" i en sådan där hushållsapparat som gör varma mackor. Osten stal jag och betalade endast för tomaten med kortet. På kortet fanns det 27 kronor vilket jag kalkylerat till i alla fall 10 gånger till som jag kunde gå och handla.

Till vintern flyttade jag in till CL och panikslagen inför att någonsin bli fattig igen jobbade jag 75% som vikarie och pluggade 100%. Det blev vinter innan jag betalat av alla mina skulder och jag var utan vinterjacka men det löste sig. På myrorna köpte jag en skotskrutig filt som jag lade ut kappmönstret över och sydde ihop. Jackan fodrades aldrig och i skolan kommenterade en av mina klasskompisar:

-Wow, det ser ju precis ut som jackan som Rihanna hade i sin musikvideo.

Just då var jag omåttligt stolt över min kreativitet och glad att ingen genomskådat min fattigdom. Berättelsen som jag berättade för mig själv och andra handlade om hur kreativ jag var och att det gick fort, en natt tog det att sätta ihop jackan. Faktum kvarstår fortfarande: när resten av världen firade högkonjunktur så gjorde jag en vinterjacka av en begagnad filt.

Allmänt meddelande

Det är ett allmänt meddelande till dig som rör dig ut i verkligheten, nedan finner du välbehövliga pekpinnar för att ta dig fram i den här jävla skitvärlden, när den är nedbränd återkommer vi i Ministeriet med nya förhållningsregler.

1. Det är sällan man kan tvinga patriarkatet på knä med rationella argument, det trista men användbara rådet är förhandla med det. Såhär, är det så att du upplever en orättvisa är den ansvariga personen inte supermottaglig för argument om diskriminering (eller jo, det kan de vara men då måste du ha makt i den ögonblicket, makt får man exempelvis genom att vara många eller släpa med sig facket till en förhandling). Om du står ensam, tala mjukt och slå tillbaks utan att det märks. Tala maktens språk: "I våran slimmade organisation där individer ofta har ensamansvar för viktiga funktioner så antar jag att tanken är att det ska synas i betalningen, när jag har en underordnad med mer betalt så undrar jag om det verkligen återspeglar företagets organisationsmodell". Bli inte arg, anklaga inte, ställ dina frågor (och framför allt: framför inga hot eller löften du vet att du kan uppfylla) och kom förberedd. Tänk så här: du är inte kokerska, du är såstekniskt ansvarig med passion, den jämna kvalitet du håller utgör en grund till varför era matgäster kommer tillbaks. Om arbetsköparen väljer att spela bullshitspelet ("vi söker en diskare som brinner för yrket"), spela med. När du har fått igenom dina förbättringar är du ett gott exempel och en hävstång för andra - om hon får, varför inte vi?

Vi vill be om ursäkt för den här tråkiga tumregeln. Men tyvärr fungerar den när man inte har andra alternativ.

2. Be inte om lov, be om ursäkt. (Jag vet klichéfabriken ringde just och ville ha tillbaks uttrycket... Men va fan, det är ju sant) Vad är det värsta som kan hända?

3. Det är 90%s chans att du inom två år från en viktnedgång går upp alltihop och lite till (eftersom kroppen bah SHIT VI HAR JUST ÖVERLEVT SVÄLT PUST). Räkna ut hur mycket tid du lägger på utseende och bantning. Är det verkligen värt det? 1 timme smink om dagen är 365 timmar om året eller 9,1 arbetsvecka.

4. Erkänn inte fler fel än motparten har bevis för.

5. När en tjej säger ifrån på ett möte är du SKYLDIG att backa henne på något sätt. Varför? Jo, när tjejer säger ifrån upplevs de som gnälligare än män som säger samma saker på samma sätt. När tjejer gnäller visar undersökningar att de flesta av oss (oavsett kön) blir obehagliga till mods och upplever henne som gnällig. Ansvaret ligger på dig att a) alltid tänka efter så fort du tycker en tjej "gnäller" - gör hon verkligen det eller dömer du henne lite väl hårt? b) om det är så att en person som säger ifrån gör det på ett sätt som inte passar i en grupp (exempelvis, normen i gruppen är att när ett förslag är dåligt resonerar man omkring det i termer av "har du tänkt på att.. " istället för att säga "hela den här planen är orimlig") så har du ett personligt ansvar att prata med personen efter mötet och hjälpa denne att passa in. Hinta duger inte.

6. Överge renoveringsobjekt som är bortom räddning. Ödsla inte din tid på sådant som inte ger någonting tillbaka, martyrpoäng i himlen gör ingen glad.

Det lättaste är att tänka att man får skylla sig själv

- Om du ska bli sådär irriterad varje gång du tycker någon försöker sätta sig på dig så kommer du aldrig orka 30 år den här branschen. säger hon på bred skånska utan att skämta. Du får vänja dig vid att de inte lyssnar på vad du säger på ett möte och sen när en man kommer man samma förslag så är det så oooh jättebra och alla lyssnar.

- Mmm. Men du, jag har tänkt på en sak som jag skulle vilja kolla av med dig. Här om veckan när jag var tvungen att jobba helg inför lanseringen så kom Anders in på Nuttans kontor när vi satt där och redde ut en grej. Han bah: du bli´re mycket helgjobb för dig nu? Vad sägs om att jag kommer hem till dig med lunch på lördag? Din pojkvän är väl ändå ute och glor på blommor. Gör man så?

Med hela hennes minspel visar hon att det är konstigt. Det ser ut som hon tagit ett bett i en citron.

- Om jag vore som dig skulle jag hålla Anders kort.

- Ja, för jag tänkte att han bara ville vara snäll, kompis liksom. Jag vet inte hur ni gör på det här företaget?

- Håll skiten ifrån dig, säger hon och går mot bussen.

Jag har ältat den där händelsen på Nuttans kontor en mindre evighet. Och jag kan återkomma av känslan i kroppen när han frågar. Det isar till i hela kroppen och jag blir illamående. Jag vill spy rätt ut på kontorsgolvet. Allt det som jag tänkte att jag skulle slippa när jag valde en arbetsplats med män i 40årsåldern och uppåt var att jag nu inte skulle bli en kvinna utan en kollega. Att det inte skulle tänka på mig i former av kvinnan med utseendet utan som en yrkesperson. Ända till Anders kommentar hade det gått som smort. Jag avböjde erbjudandet i alla fall och fick dåligt samvete för att jag avvisade honom inför alla arbetskamraterna och att det måste varit förnedrande. Sen när jag åkte hem tänkte jag att jag hade sexualiserat hela situationen, att jag såg sexuella övergrepp i varje buske.

När jag svänger in med cykeln på innergården berättar jag för M vad som har hänt nät han står och meckar på gården. Om det dåliga samvetet och att:

- Nästa gång han frågar kanske inte jag ska få panik över att någon vill vara trevlig?

M säger ingenting och verkar inte reagera på påståendet utan deklarerar att han är klar med cykeln och att det är dags att vi lagar mat.

Under följande dag, gör jag mig förberedd flera gånger för att säga till Anders att han visst kan komma hem med mat till mig på lördag. Trots att det egentligen är rätt orimligt. Han bor ju 6 mil ifrån mig och har fru och barn. Vill inte dem träffa honom? Jag tänker att han kanske vill ha en kompis, han har ju bara 15 vänner på facebook och verkar ibland lite ensam. Sen tänker jag att jag återigen sexualiserat situationen och jag gör det eftersom han och jag åkt ut och konsultat en del ihop och då kommit varandra lite närmre. Jag tror att lördagsmaten betyder att han raggar på mig för att jag egentligen är lite kompiskär i honom sådär som man är när man träffat en ny kompis man kommer superbra överens med.

Alla väger leder till Rom. Alla ursäkter leder till honom. All skuld leder till mig.

Jag går in och känner in hur han eventuellt kan känna, känner in mig själv. Om omvärlden kunde lägga två strån i kors och känna sig in i någon annans situation kanske de skulle hålla käften om all mat som de kan köra hem till en.

Populärkulturell iakttagelse: Gulligt galna kvinnor och rationella män

P!nk sjunger:
" Now you've been talking in your sleep oh oh  
Things you never say to me oh oh  
Tell me that you've had enough 
Of our love, our love"

Nate Ruess svarar:
Your head is running wild again  
My dear we still have everythin'  
And it's all in your mind  

Och P!nk viskar sen i bakgrunden
(Yeah but this is happenin')

Och du kanske tänker att jag är en galen paranoid feminist som letar mansgrisar överallt på samma sätt som Assange-apologeter ser konspirationer i varje buske. Det tänkte jag också först, sen hörde jag Of monsters and men's låt Little talks:

Nanna Bryndís Hilmarsdóttir sjunger:
Some days I feel like I'm wrong when I am right.

Ragnar "Raggi" Þórhallsson svarar:
Your mind is playing tricks with you my dear.
I en annan del av låten sjunger Nanna:
There's an old voice in my head
that's holding me back
och Ragnar säger:
Tell her that i miss our little talks
I en annan rad sjunger Nanna att: Some days I can't even dress myself
Ragnar svarar att: It's killing me to see you this way.

SLUTSATS OCH MEDDELANDE TILL LÅTSKAPARE OUT THERE:

Sluta göra kvinnor så där härligt gulligt galna och osäkra på sig själv, om era låtar skulle vara foton så skulle kvinnan stå ostadigt på klackar med inåtvända ben och något obekvämt plagg. Mannen bakom skulle vara plockade ur en gilettereklam, stå strax bakom henne och se jävligt stabil ut samt ha sexigt tre dagars stubb. I dagens samhälle kan vi UNNA oss att inte reproducera alla jävla 1800-tals ideal och hotta upp dem 2013års förpackning. Samt: sluta vara så extremt hetrosexuella. I USA diskuterar man om homosar ska få gifta sig - varför är musikbranchen lika reaktionära som hela vatikanstaten? Har jag missat en tvingande lag?

TL;DR : Sluta göra musik som är dramaturgiska avbilder av reaktionära "tjejtidningar".

Antalet LAS-dagar som krävs för att du ska få fast anställning

Antalet LAS-dagar som krävs för att ditt vikariat ska konverteras till en fast anställning är 720. Dagen du arbetar som är den 721 konverteras din anställning.

Så här räknas antalet dagar: Har du ett vikariat från 1 Mars till 31 Maj räknar du ALLA dagarna mella de datumen. Har anställningen varit så lång att du har haft semester så ska de dagarna också räknas. För att kunna bevisa din sak; spara alla lönespecifikationer och skriv ner alla arbetsdagar i din kalender.

Om det blir problem med konverteringen, kontakta din fackförening så anordnar de en förhandling. Vid frågor, ställ de på facebook-sidan: Rättigheter på jobbet

(Många hamnar på bloggen för att de googlar LAS-dagar, så jag tänkte att det var dags att ge svaret på frågan)

Kommunikation löser inte allt. Ibland måste folk bara förändras.

Det är så lätt att skratta när hon i telefonen nästan viskar fram sin slutsats efter två och en halv timme gråtblandat ältande.

"Jag tror att han knarkar. Hur kan han annars ändras från gång till gång? Hur kan jag hjälpa honom?"

Jag vet att personen i fråga inte har drogproblem, han är bara inte intresserad av henne på det sättet som hon är intresserad av honom. Om jag skulle skratta i detta nu och berätta allihop vore jag en skit. En riktig jävla idiot. För det här har pågått längre än deras relationer, längre bort och det är inte vårt fel att vi blev infödda i en kultur som älskar män som är tillsammans med kvinnor som är ängsliga.

***
Jag böjer mig ner och tar fram lådan under sängen, slår upp en tidning och lägger mig på mage med huvudet i mina händer.

"Ska jag testa dig? Testet heter: "Vad menar han egentligen?".

***

Jag dunsar ner i soffan och knäpper på tjockteven. På TV3 är det en dejtingkonsult som basunerar ut visdomar

"Rule #638. Commitment scares men, don't rush and if he starts to hesitate - slow down"

***

På Facebook postar en kompis en bild på min wall med overly attached girlfirend.



***
Hur ska man göra sig fri från de föreställningarna att man alltid blir ljugen för men också att män måste daltas med som bebisar för annars blir de rädda och flyger iväg när en hel kultur berättar en annan historia? Män är så sköra att de i populärkulturen inte ens kan säga någonting rätt ut utan ska tolkas av kvinnor tillsammans med andra kvinnor. Samtidigt är kvinnorna så rädd för att bli sedda som komplicerade och kravmaskiner att de försakar sig själva och ligger och viskar i en telefon sent på natten när de försöker förstå. Och för den som tror att rak kommunikation löser problemet, försök lösa problem när det är såhär: