Hopsnackat

Jag hade jobbat i vården i cirka ett och ett halvt år och nu senast ett år på samma ställe som vikarie. Jag hade lyckats blivit månadsanställd och fått någorlunda fast schema. Min lön låg enligt kollektivavtal och den hade höjts med några hundralappar när jag fått månadsanställning. Jag var nöjd trots att jag hade sämst lön på avdelningen men jag visste också att jag varit anställd kortast. Lönen tänkte jag inte på förens sommarvikarierna började droppa in i juni.

Jag och de andra vikarierna började diskutera lön och vi upptäckte att vi låg ungefär lika, som mest skiljde det två eller trehundra i månaden. Efter halva juni så fick vi en ny vikarie, den första och enda killen den sommaren! Han började jobba på min avdelning och jag lärde upp honom. Vi bytte blöjor, städade, tvättade och diskade. Jag visade honom liften, vem som ska ha vilken medicin med mera.

Efter en vecka frågade jag vad han hade i lön och summan han svarade var 1000 kronor mer än vad som finns i mitt lönekuvert. Noga frågade jag honom om utbildning och erfarenhet men det skiljde inte nämnvärt. Jag blev jättearg på min chef. Tänk! Bara på ett år så förlorade jag 12 000 kronor!

Men jag ville inte bli arg på honom, den manlig vikarien, det var ju inte hans fel att vi hade en chef som gav kuk-tillägg i lönekuvertet. När han frågar mig så pratar jag bort det. På rasten går jag ner till våningen under och våning över och försäkrar mig om vad vikarierna har i lön. Alla ligger ungefär en tusenlapp eller mindre under honom. När jag berättar det blir alla arga och jag funderar på om man kan få upp sin lön på något sätt.
När jag går hem för dagen så ringer jag en bekant till mig för att be om numret till en kille i SAC syndikalisterna som jag vet har förhandlat för vårdsektionen. Jag måste fråga honom om det finns någonting han kan göra. När jag ringer upp så frågar jag om förhandlingar och lönediskriminering. Han säger att vi kanske inte ens behöver förhandla och om jag kan dra ihop ett möte på måndag klockan två. På arbetstid?! Tänker jag. Han säger att det är bäst att ta det då så att så många som möjligt dyker upp och flest kommer på arbetstid. Om ni inte kan få de andra att täcka upp för er kan ni väl ta ut eran lunch då?

Det är torsdag och på fredag berättar jag att vi ska ha ett möte på måndag. Jag förklarar och situationen för den manliga vikarien och säger att jag jättegärna vill ha honom eftersom det är bra att han har högre lön, det betyder ju att vi andra kan få det också! Han nickar och ser lite nervös ut. Det här kommer väl inte påverka hans chanser att få jobb eller ge honom sänkt lön? Jag säger att hon inte kan sänka hans lön. De har faktiskt skrivit på ett avtal.

När killen från SAC syndikalisterna kommer så frågar vi om facket och han säger att vi inte ska blanda i facket i det här utan att det är bättre om vi gör någonting själv. Snusförnuftigt äger han at man inte ska ta till byråkrati i onödan för det kommer ta längre tid. Han tipsar oss om att vi alla skriver upp utbildning, yrkeserfarenhet och lön på en lista och sen går upp till chefen. På så sätt kan vi påpeka det orimliga och kräva rättvisa löner. Sen säger han åt mig att ringa om det skulle bli något knas men tackar sen för sig. Vi behöver honom inte längre säger han.

Vi sammanställer listan och ringer de vikarier som inte är där så att deras uppgifter finns med. Allihopa går vi upp till chefen och lämnar lappen och förklarar att det här minsann inte rättvist, att den manliga vikarien får mest. Hon blir väldigt nervös och vi säger att vi är berättigade till lika hög lön som honom. Först skyller hon på att kommunen har systemet med individuell lönesättning och att han fick så hög lön för att han verkligen var behövd just då, att det var kris.

Vi ger oss inte och säger att det fortfarande är diskriminering. Hon erbjuder oss individuella lönesamtal som vi accepterar. På de här lönesamtalen så får vi lägga fram meriter och anställningsbevis och sedan höjer våran chef lönen efter att hennes överordnade gett klartecken. Alla får sin lön höjd med ungefär 500 kronor från och med juni.

Så här i efterhand insåg vi att det var dumt att gå med på individuella lönesamtal och att vi skulle stått på oss så kanske vi hade fått mer. Men tack vare att vi samlade oss en eftermiddag fick vi 1500 kronor mer i lön den sommaren!

***
Det här är min text i boken Hopsnackat, den handlar om folk som har snackat ihop sig på jobbet och fått igenom en förändring. Man är inte så maktlös på jobbet som man tror och man kan börja smått!
Om man vill köpa den så finns den här, gilla facebooksidan och få uppdateringar (så kan du se vart de föreläser om boken och köpa den billigare) eller lyssna gratis på ljudboken. Oftast kan man köpa boken på någon av de här bokcaféerna också: Amalthea (Malmö), Projektil (Uppsala), India Däck (Lund), Bokhandeln Info (Stockholm). Om den finns på fler ställen - hojta i kommentarerna!

Det finns en uppföljare också som heter hopskrivet (den har jag dock inget bidrag i) som handlar om hur folk använt tidningar och anslag på arbetsplatsen. Jättebra och rolig att läsa! Den finns här bland annat och Bokcaféet Projektil i Uppsala ska ha en studiecirkel i den.

Cykelluftningens dolda revolutionärer

- Men skynda dig nu, skynda dig!
- Men titta inte på mig. Håll utkik för fan!

Johan trycker ner ett gruskorn i däckventilen på en cykel. Långsamt hörs ett obetydligt pysande från däck. Där fick han, tänker han och reser sig upp och borstar av dammet från jeansen.

- Vi går nu.

Sven och Johan går bort från cykelparkeringen, upp i en dunge och via den sneddar de över skolgården. Ingen ska se att de kommer från cykelparkeringen. Just nu är det jakt på cykelluftarna. Både från elever, rektorer och oroade lärare. De humanistiska lärarna är inte så oroade av själva handlingen som det är av det asociala beteende de tycker att det tyder på. Att lufta en cykel är ett rop på hjälp.

De två kumpanerna sjunker ner på skolgården med ryggen mot den gula tegelbyggnaden. Till höger om dem har de trappan och till vänster lite längre bort tjuvröks det bakom knuten. Förr kunde man få godkänt och en lapp påskriven av sina föräldrar att det var okej att ens barn rökte i skolan. De dagarna är nu förbi och man får egentligen bara röka utanför skolans område. Om man blir påkommen med att röka på skolans område så skickas en röklapp hem. På den står det ungefär något i stil med att ens barn röker och att man ska vidta åtgärder. De präktiga klickarna som gör sitt bästa för att ta sitt ansvar i skolan, komma i tid och ha gjort läxan snackar skit om de barnen som röker. De tycker det är äckligt och vilka nya och gamla bekantskaper som hamnar i klorna på nikotinföretagen genererar alltid uppmärksamhet i de här klickarna och deras degenererade personlighetsdrag analyseras noga. Hur kom de sig att de inte kunde stå emot grupptrycket? Det är den sexualpuritanska modellen översatt till något så trivialt som cigaretter.

I sitt begynnelsestadium i sjuan är också den puritanska inställning till mat. Senare kommer det att snackas skit om vem som tar stora portioner, sockerberoende och äckligt dallrigt vitt kött som visas på skolgympan.Det är i högstadiet skruvarna dras åt så jävla hårt så vi spenderar hela livet med att försöka lätta på och göra oss fria ifrån.

När de sitter där längs väggen försöker både Johan och Sven smälta in i omgivningen så bra som möjligt. De vill helst inte synas. Eller helst inte att någon ska kommentera att de har på sig, hur mycket vax de har i sina spikes. (För dig som inte hängde med i ungdomskulturen 1996: frisyr för killar, några millimeter på sidorna, håret på hjässan är ca 3-4 cm formas till 0,5 spikar som står rätt upp med hjälp av vax.) Själva pratar de om när de ska skaffa moppe. Om hur man kan trimma en moppe. Hur snabbt en sådan kan köra. I nedförsbacke. I uppförsbacke.

Klockan ringer in och det är dags att bege sig in till svensklektionen.

- Alltså, det här är faan inte kul längre.

Klas smäller upp dörren i klassrummet.

- Vem faan av era småungar har luftat min jävla cykel?

Min lärare reagerar snabbt och går fram till Klas för att be honom att gå ut ur klassrummet. Han kommer ju ändå inte få några svar genom att stå här och skrika.

Johan och Sven hatar Klas. Han snyggast på skolan, det råder det en allmän konsensus om. Och han sätter en standard som alla andra jämförs mot. Han sportar och när det inte tjuvröks på rasterna så spelas det dödsmördarfotboll. Det är ingen sådan där fotboll när alla har roligt. Det känns mer som gladiatorerna när de tacklas och fulspelar. En gång sparkade de Johan på smalbenet när han inte ens var i närheten av fotbollen bara för att de kunde.Egentligen gillar de ju Sven, han är bra på fotboll men det är provocerade i konformismens högborg att man har tre år för gammalt mode. Att hans jeans är för korta ibland eller att hans skor inte sneakers utan ser ut som typ gympaskor.Efter ett tag när de inte längre ville hålla god min i elakt spel så försökte de att slå tillbaka. Det var dumt, allting blev bara. Niorna var större och fler. Det var ingen ide att vara med så de slutade. Det var inget roligt. Och man kunde aldrig vinna bara inte förlora lika mycket och hoppas att de tråkade någon annan. Sjuorna var mest där som slagpåsar.

Men i cykelluftning kan man vinna eftersom man är osynlig. De två vännerna känner sig lite som hemliga agenter, som om de slår tillbaka mot orättvisorna som drabbat dem. Men också som att det står upp för alla där ute som tvingats vara loosers av sådana som Klas. Johan och Sven skrev ner sitt motto på en lapp som är embryot till deras manifest:

"Alla orättvisor kan bekämpas, all orätt ska bemötas men ingen ska se sin bödel, endast känna andedräkten i nacken."

Berlin

I BERLIN. Jag hänger i ett ockuperat hus, sover i ett rum med en shabby chic-kakelugn. När vi lagt ut våra sova säckar på sängkonstruktionen bestående av ett bord fastborrat i vägen samt en riktigt tjock madrass går vi upp till köket. Allting här går i maklig takt, stämningen sävlig och jag blir bjuden på mat och öl. Senare får vi lite tysk glögg och någon håller fram en till öl som jag tar en klunk av. Ena väggen är gulmålad med leopardmönster, en annan är svart och väggen som spisen står emot är vit. Längs leopardväggen klättrar en gullranka som stöds upp av fiskelinor så vid första anblick ser det ut som växten klättrar i luften. Runt det stora bordet står två nittiotalssoffor och jag dinglar med benen i den ena. Runtomkring mig far flera språk i luften, ibland gör också min mage ett inlägg i debatten. Det är brödet som sväller i magen med rotfruktssoppan.

När vi senare går ut på krogen berättar en man för mig att de tyska lönerna för okvalificerade jobb ligger på tre till fyra euro i timmen. Socialbidraget ligger på 380 euro i månaden, om man jobbar heltid med fyra euro i timmen får man alltså 640 euro innan skatt. Om man har lägsta nivån på tre euro får man ut 480 innan skatt. I squatet betalar man 50 euro per person i hyra plus kol, el och kanske vatten. Jag förstod inte riktigt. Men då är det en fastighet man själv får underhålla och hyresvärden vill ingenting annat än att komma in och lyxrenovera för nya hyresgäster så de blockerar hela huset varje gång han kommer så att han inte kan komma in. I ett svenskt sammanhang kanske det låter konstigt men Tysklands lagar är mer komplicerade och huset är ett sådan som när muren föll visste ingen ens vem som ägde huset.

Vi åker till en annan stadsdel för att gå på en spelning och utanför läser jag ett anslag:

"You should not pay more then 5 euro per m2 per month"

Resten av anslaget förklarar rubriken att höjs hyrorna så följer de andra hyrorna efter och då kommer alla som bor i stadsdelen idag kunna bo kvar. Mannen som berättade för mig om lönerna berättar också hur de har kämpat mot hyreshöjningarna. De blockerar huset för polisen när en vräkning ska genomföras. Ibland lyckas de inte men de lyckas också och då bor hyresgästerna kvar. Hyra är ingenting som är av Gud eller marknaden givet utan är en förhandlingssak.

Standarden i de ockuperade husen är oftast lägre än dyrare lägenheter, elen ser ut som någonting arga snickaren skulle vråla om ("vill ni att folk ska DÖÖÖÖÖ!?!?!"), en del fönster drar, en del är igenspikade, en del toaletter saknar handfat och köken skulle behöva fler arbetsytor och skåp men igengäld finns det utrymmen till skillnad från lägenheterna.

Jag har alltid trott att Tyskland var ett rikt land, i rapporterna om krisen så framstår Tyskland som Europas bank. Det är dem som pytsar in cash till Grekland och godkänner alla lån. Är det så att den kris som Grekland nu går igenom går Tyskland också igenom fast på ett smidigare vis. För det är väl kris när ett jobb som okvalificerad arbetskraft ger i reda pengar mellan 27 och 36 kronor i timmen?

Att äta

I Falukorvsland äter man det som finns på extrapris. Det goda är ransonerat, inte av hälsoskäl utan av kommunens löneutbetalningar och de kollektivavtalen som man lyder under. Vi hade restriktioner på ost, kött samt oboy. Jag avskydde oboy men mina syskon blev varandras poliser.

- Mamma, han to tre skedar obåj fast du har sagt två å t-halft ti varje glas.
- Mamma, hon tar sån råge på sina skedar så dä ä typ samma sak!

***

- Wow, du är en sådan som kan ha chips hemma utan att äta upp dem, sa min mamma till min pojkvän för några veckor sedan när hon var på besök.

***

Vi åt falukorv på längden och tvären, ibland skar mamma ränder i den och stoppade senap och ananas i skårorna. Det är sådan matlagning de skrattar åt på teve medan de stoppar sin egen ekologiska, närproducerade korv av en kalv som fick åka på två veckors semester för avslappning innan den gick sitt oundvikliga öde till mötes. Sånt här säger dem:

- Ja, de exotiska frukterna var ju så nya på sjuttiotalet att gemene man inte visste hur de skulle hantera råvarorna.

Som om någon annan än deras skrå gjorde kockböckerna och förmade från teve. Deras så kallade sjuttiotalsmat åt vi fortfarande på nittiotalet och njöt av den smälta osten.

***

Att inte uppleva ett överflöd eller åtminstone frånvaro av brist gör smaklökarna giriga och längtansfulla. När jag flyttade hemifrån och det mesta av min lön inte längre gick till alkohol så började den gå till mat. Jag köpte färdiga såser, ostar och butiksbakat bröd. Nicklas lärde mig en ny variant på smörgås: vitt tjockt bröd med jordnötssmör och ost. Hanna och jag lagade stekt halloumi som låg i smält fetaost och crème fraiche.  Det smakade himmelskt alltihopa.

***
En kväll när jag tittar på lyxfällan är huvudpersonen en kommunalarbetande kvinna i ekonomisk knipa. Det som lyftes fram som ett av hennes stora problem var hennes tvångsmässiga fyllande av frysen. Själv förstod hon inte varför hon gjorde så och de två ekonomikonsulterna tittade med avsmak ner i frysfacken och utbrast:

- Vet du hur många måltider som ligger här?!

Jag vet varför dem hade lagts där: brist. Det som låg i den frysen var hantering av fattigdom och skapandet av trygghet genom att alltid kunna känna: vad som än händer finns det i alla fall mat. Frysen var full av önskan av kontroll över tillvaron.

Varje gång jag går förbi en större matvaruaffär ställer jag mig frågan: behöver jag något? På ett någorlunda medvetet plan är jag rädd för att bli hungrig och tvingas äta äcklig mat. Att jag ska känna den där klumpen jag gjorde i skolmaten och inför alla tusentals falukorvar. Tänk då om jag istället hade haft den där billiga laxen i frysen och slapp!

***
På bussen hem från jobbet hör jag två kvinnor prata.

- När vi är utan barnen äter vi mest vegetariskt. Kött är så dyrt, men när vi väl gör kött... Mmm! Med alla tillbehör ska det såklart vara.

Kanske är det där den ekonomiska krisen som pyr under ytan och kanske är det en frysfyllare som sakta tar form.

Heminredning när världen krymper

Jag tar fram citronen, purjolöken och sillen. I kastrullen liggen en kallnad lag med fläderblomssaft och ättikssprit. Jag varvar alltsammans och häller på lagen. I magen gnager oron, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och jag har ett produktivitetskrav jag med all säkerhet inte kommer nå. Eller såhär, det är rimligt och nå det om min jävla skitskola hade sysslat med utbildning och inte förvaring. Eftersom jag har fått jobb på min utbildning på min före detta praktik har jag ångest att jag alltid kommer ses som praktikanten och ålägger mig själv att topprestera medan jag å andra sidan egentligen inte bryr mig om jag är praktikant hela livet. Jobbet är inte jag. Den här debatten går
på repeat i mitt huvud och själv står jag i mitten som en åsna mellan två hötappar.

Inläggningen blir verkligen fin, den fina gröna löken med den klara citronen och den silvriga fisken. Jag ställer in det i kylskåpet, nu ska det stå och dra sig i två dagar. Efteråt sätter jag mig framför datorn och slösurfar lite men ingenting intresserar mig egentligen. Jag har ett internetprojekt jag borde ta tag i men det blir aldrig av. Varje gång jag sitter framför datorn så torterar jag mig själv lite ytterligare: varför är du inte produktiv? Ja, inte vet jag men ibland tror jag att det är en inympad peppcoach i min hjärna och att den tilltagit i styrka de senaste året.

- Hjälp mig att skruva loss sitsen till kökssoffan!

Till en dokumentär om första världskrigets fasor petar jag stiften ur kökssoffan och tar bort det gröna almogetyget. Det har en stor obestämd fläck som var där när jag köpte den. De omklädda köksmöblerna får också sällskap av en vaxduk "med äppelgrön prick" som det står på lappen. Soffan klär jag om i ett grönt tyg med med liljekonvaljer på. De matchar fint ihop med duken.

Hur jag är försöker distrahera mig själv så gnager produktivitetskravet, jag har ingen aning om hur jag ska uppnå det. Problemet är som sagt inte mängd utan kunskap och den jobbiga vetskapen om att göra jag fel förstör jag fler andras arbete för flera veckor. Och jag känner att min provanställning ligger mig i fatet. Ibland tänker jag riktigt intensivt på det här och riktigt plågar mig själv, det är som om jag torterar mig själv för att vara säker på att jag redan upplevt den förnedringen som jag kommer uppleva på måndag och hantera det utan att krypa ihop till en boll i min lilla kub. Kryper ihop som en boll gör jag istället i sängen när jag inte kan sova och tänker på ursäkter. Att vara nyutexaminerad håller inte efter ett halvår. Det jag sysslar med är alltså självhat och sabotage för mig själv där jag etsar i misslyckandet i varenda cell i hjärnan.

Efter ett tag får jag en idé och arrangerar ett riktigt fint foto med den inlagda sillen på duken, i bakgrunden skymtar liljekonvaljerna och i högra hörnet syns den knallröda fruktsålen i metall med pigga gröna äpplen i. Det är en riktigt fin bildkomposition och jag blir stolt. Precis när jag ska dela bilden på facebook kommer jag ihåg vad M sa till mig förra veckan när vi var på fest:

- Visste du att gnagare möblerar om så ofta i buren för att inte bli galna av att de är instängda.

Anställd

När jag skrev på anställningsavtal för reklambyrån var jag tvungen att uppge mitt fackliga medlemskap. När jag läste i anställningsvillkoren att jag hade skyldighet att rapportera medlemskap och om medlemskap uppstår under anställningsperioden fick jag lite lätt andnöd. Herregud, vad ska han med de uppgifterna till?

Framför målar jag upp en bild om hur anställningsperioden inte kommer förlängas eftersom jag har koll på mina rättigheter. Sen säger jag åt mig själv att jag måste sluta vara så rädd för allting, sluta se konspirationer och istället våga stå för saker. Om man inte ens vågar tala om vad man är medlem, hur ska det då gå när det verkligen gäller? Och ska man verkligen hantera livet som en rädd kanin och bara gömma sig?

Jag kollade runt på internet och förfarandet verkade vara vanligt, vi har ju visserligen föreningsfrihet i detta landet. Men att tala så till sig själv kändes som ett don Quixote-resonemang så jag skrev ut ett papper med alla kontaktuppgifter till mitt LS av SAC . 

 Den paranoian är faktiskt inte sund och den är faktiskt ganska egocentrisk. Hela världen är ute efter just mig, de har skrivit mitt fack på en svart lista, nu kommer jag bli bestraffad. Är det verkligen så logiskt tro att anställningen står och väger med någonting sådant? Hade de inte frågat innan de hade hållit fram anställningsavtalet om det nu var så himla viktigt? Men det är lätt att börja snubbla runt i sin egen hjärna och ge sig själv mindre makt i den fantasin än man faktiskt har. 

Nästa utmaning: a-kassa. 

Fader min, se till mig som liten är

Min fader har återfötts. Den nya är smalare än den gamla men har sämre hårväxt. Den gamla kallade min mamma för strutsen eftersom han hade smala ben som kröntes av en rejäl kulmage. De är lika gamla men med min nya fader spenderar jag väldigt mycket tid. Mer tid än jag någonsin spenderat med den gamla.

Den nya och jag sitter i samma rum men tittar på olika skärmar.  Ibland så äter vi lunch ihop, jag och mina andra nyblivna plastsyskon. Den här familjen skiljer sig från min gamla, den nya har jag varit på audition för. 

Jag är även införstådd med att det här är ett transithem och ingen permanentlösning. Här är jag tills jag normaliserats och lärt mig de ritualer och förställningar som behövs. Så här gör man för att jag ska kunna anpassas till en permanent familj där jag ska kunna vistas men också till fullo förstå familjedressyren att jag kan lära upp andra i den. 

Idag när vi åt lunch så satt vi alla barn kring bordet med varsin matlåda och vår fader kom ut och berättade att han hade varit på ett musteri i helgen. Där hade han införskaffat äppelmust av den bästa kvalite som han vill att vill skulle smaka på och undrade om vi uppskattade den något syrliga smaken. Han ställde fram glas och försvann iväg en stund.

När han kom tillbaka och frågade vad vi tyckte var jag desperat och sa att jag älskade äppelmust. När jag tänker tillbaka på det blir jag orolig över att jag kanske var för mycket, att min teater blir överdriven och orsakade honom obehag. Som om jag avslöjade att jag är lite ringrostig och att våran relation är konstlad. Sådant här kan hålla mig vaken om nätterna. Tänk om han inte gillar mig, om han inte vill fortsätta. Det skulle i så fall vara ett hot mot min existens. Mot mitt liv i sig självt.

Att bli bortvald är att få det svårare att skaffa nytt, det kräver mer charader men också ensamträning av att förställa sig och improvisation kring det givna manuset. Det farliga med sådan träning är att du riskerar att driva för långt ifrån den allmänna uppfattningen om social samvaro. Social kompetens är en färskvara och en gruppkunskap. Den sociala kompetensen är en formbarhetsprincip ytterst. Det är kunskapen att kunna se de små ryckningarna i ansiktet som uttrycker ogillande, osäkerhet eller en smula obekvämhet när du skämtar och att nästa gång anpassat skämten till allas trevnad.

Alla runt bordet vet att jag inte är där på samma villkor som dem men de är snälla mot mig ändå. Jag måste låtsas om som jag inte upplever att det är någon skillnad mellan mig även om det naturligtvis avslöjas då det beställs godis och kakor. I lasten kommer oftast: sockerläsk, vilket jag avskyr, sliskiga kakor, daim, bridge blandning samt chokladbollar. Ingenting som är min favorit men väl deras. De blir glada och samlas i upphållsrummet och ställer sig runt Fadern när han öppnar försändelsen. De hurrar och fyller på sina godisskålar och tar in på sina repsektive rum. Om de mot förmodan inte är hemma så informerar han dem om försändelsen så fort de kommer in igen. Jag äter också av deras godis, det sa min nya Fader redan första dagen att det var okej. 

Jag aktar mig för att äta för mycket godis efter den gången då de andra skämtade om att kakorna minsann försvann snabbt nu för tiden. Då slutade jag på en gång men jag hoppas att de misstänkte blev den senaste nykomlingen, han var tjockare än mig och försvann efter fyra veckor. Det tyckte jag var skönt. Jag kände mig då utvald.

Igår försvann fadern i två timmar och jag kämpade med att hålla koncentrationen och arbeta trots att det inte fanns någon som övervakade mig. Det gick ganska bra men jag uträttade något mindre än jag föreställt mig. När han kom tillbaka sträckte han på sig, nickade åt mitt håll, sträckte ut sig i kontorsstolen och ropar till sig en medarbetare. Jag trodde de skulle prata affärer och att han varit på ett kundmöte. Icke! 

Fadern skryter för medarbetaren hur skönt det var att gå på massagesalong och att han hört sig för om just dennes ryggproblem och om den thailändska massören kan göra något åt det. Det framkommer även att det är omöjligt att prata med massören av någon anledning och istället pratar man med ägaren som är en vit man som ”rekryterat de bästa massörerna direkt från Thailand”. Medarbetaren slänger iväg en gliring om förhållandet mellan rekryt och rekryterare. Fadern nickar men fortsätter tala om vilken slags ryggvärk medarbetaren har och de åtgärder som finns. Han försäkrar även att man kan be thaitjejen att ta det lite mjukare om man skulle tycka att det skulle göra för ont. Medarbetaren pekar på en punkt nedanför skulderbladet och jag tror att de ska börja ta på varandra. De gör de inte. Medarbetaren lämnar till slut rummet skämtandes om Faderns vekhet som gör att han behöver massage. 

På väggen sitter en broderad bonad av den dikt som talmannen brukar läsa upp vid riksdagens öppnande: 

Fader Vår, som är allestädes

Arbete varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja,

såsom i världen så ock i själen.

Vårt dagliga slit giv oss idag,

och giv oss våra skulder,

såsom vi lånar när inflationen tar åter,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sjukfrånvaro.

[Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.]

Amen.