Berlin

I BERLIN. Jag hänger i ett ockuperat hus, sover i ett rum med en shabby chic-kakelugn. När vi lagt ut våra sova säckar på sängkonstruktionen bestående av ett bord fastborrat i vägen samt en riktigt tjock madrass går vi upp till köket. Allting här går i maklig takt, stämningen sävlig och jag blir bjuden på mat och öl. Senare får vi lite tysk glögg och någon håller fram en till öl som jag tar en klunk av. Ena väggen är gulmålad med leopardmönster, en annan är svart och väggen som spisen står emot är vit. Längs leopardväggen klättrar en gullranka som stöds upp av fiskelinor så vid första anblick ser det ut som växten klättrar i luften. Runt det stora bordet står två nittiotalssoffor och jag dinglar med benen i den ena. Runtomkring mig far flera språk i luften, ibland gör också min mage ett inlägg i debatten. Det är brödet som sväller i magen med rotfruktssoppan.

När vi senare går ut på krogen berättar en man för mig att de tyska lönerna för okvalificerade jobb ligger på tre till fyra euro i timmen. Socialbidraget ligger på 380 euro i månaden, om man jobbar heltid med fyra euro i timmen får man alltså 640 euro innan skatt. Om man har lägsta nivån på tre euro får man ut 480 innan skatt. I squatet betalar man 50 euro per person i hyra plus kol, el och kanske vatten. Jag förstod inte riktigt. Men då är det en fastighet man själv får underhålla och hyresvärden vill ingenting annat än att komma in och lyxrenovera för nya hyresgäster så de blockerar hela huset varje gång han kommer så att han inte kan komma in. I ett svenskt sammanhang kanske det låter konstigt men Tysklands lagar är mer komplicerade och huset är ett sådan som när muren föll visste ingen ens vem som ägde huset.

Vi åker till en annan stadsdel för att gå på en spelning och utanför läser jag ett anslag:

"You should not pay more then 5 euro per m2 per month"

Resten av anslaget förklarar rubriken att höjs hyrorna så följer de andra hyrorna efter och då kommer alla som bor i stadsdelen idag kunna bo kvar. Mannen som berättade för mig om lönerna berättar också hur de har kämpat mot hyreshöjningarna. De blockerar huset för polisen när en vräkning ska genomföras. Ibland lyckas de inte men de lyckas också och då bor hyresgästerna kvar. Hyra är ingenting som är av Gud eller marknaden givet utan är en förhandlingssak.

Standarden i de ockuperade husen är oftast lägre än dyrare lägenheter, elen ser ut som någonting arga snickaren skulle vråla om ("vill ni att folk ska DÖÖÖÖÖ!?!?!"), en del fönster drar, en del är igenspikade, en del toaletter saknar handfat och köken skulle behöva fler arbetsytor och skåp men igengäld finns det utrymmen till skillnad från lägenheterna.

Jag har alltid trott att Tyskland var ett rikt land, i rapporterna om krisen så framstår Tyskland som Europas bank. Det är dem som pytsar in cash till Grekland och godkänner alla lån. Är det så att den kris som Grekland nu går igenom går Tyskland också igenom fast på ett smidigare vis. För det är väl kris när ett jobb som okvalificerad arbetskraft ger i reda pengar mellan 27 och 36 kronor i timmen?

Att äta

I Falukorvsland äter man det som finns på extrapris. Det goda är ransonerat, inte av hälsoskäl utan av kommunens löneutbetalningar och de kollektivavtalen som man lyder under. Vi hade restriktioner på ost, kött samt oboy. Jag avskydde oboy men mina syskon blev varandras poliser.

- Mamma, han to tre skedar obåj fast du har sagt två å t-halft ti varje glas.
- Mamma, hon tar sån råge på sina skedar så dä ä typ samma sak!

***

- Wow, du är en sådan som kan ha chips hemma utan att äta upp dem, sa min mamma till min pojkvän för några veckor sedan när hon var på besök.

***

Vi åt falukorv på längden och tvären, ibland skar mamma ränder i den och stoppade senap och ananas i skårorna. Det är sådan matlagning de skrattar åt på teve medan de stoppar sin egen ekologiska, närproducerade korv av en kalv som fick åka på två veckors semester för avslappning innan den gick sitt oundvikliga öde till mötes. Sånt här säger dem:

- Ja, de exotiska frukterna var ju så nya på sjuttiotalet att gemene man inte visste hur de skulle hantera råvarorna.

Som om någon annan än deras skrå gjorde kockböckerna och förmade från teve. Deras så kallade sjuttiotalsmat åt vi fortfarande på nittiotalet och njöt av den smälta osten.

***

Att inte uppleva ett överflöd eller åtminstone frånvaro av brist gör smaklökarna giriga och längtansfulla. När jag flyttade hemifrån och det mesta av min lön inte längre gick till alkohol så började den gå till mat. Jag köpte färdiga såser, ostar och butiksbakat bröd. Nicklas lärde mig en ny variant på smörgås: vitt tjockt bröd med jordnötssmör och ost. Hanna och jag lagade stekt halloumi som låg i smält fetaost och crème fraiche.  Det smakade himmelskt alltihopa.

***
En kväll när jag tittar på lyxfällan är huvudpersonen en kommunalarbetande kvinna i ekonomisk knipa. Det som lyftes fram som ett av hennes stora problem var hennes tvångsmässiga fyllande av frysen. Själv förstod hon inte varför hon gjorde så och de två ekonomikonsulterna tittade med avsmak ner i frysfacken och utbrast:

- Vet du hur många måltider som ligger här?!

Jag vet varför dem hade lagts där: brist. Det som låg i den frysen var hantering av fattigdom och skapandet av trygghet genom att alltid kunna känna: vad som än händer finns det i alla fall mat. Frysen var full av önskan av kontroll över tillvaron.

Varje gång jag går förbi en större matvaruaffär ställer jag mig frågan: behöver jag något? På ett någorlunda medvetet plan är jag rädd för att bli hungrig och tvingas äta äcklig mat. Att jag ska känna den där klumpen jag gjorde i skolmaten och inför alla tusentals falukorvar. Tänk då om jag istället hade haft den där billiga laxen i frysen och slapp!

***
På bussen hem från jobbet hör jag två kvinnor prata.

- När vi är utan barnen äter vi mest vegetariskt. Kött är så dyrt, men när vi väl gör kött... Mmm! Med alla tillbehör ska det såklart vara.

Kanske är det där den ekonomiska krisen som pyr under ytan och kanske är det en frysfyllare som sakta tar form.

Heminredning när världen krymper

Jag tar fram citronen, purjolöken och sillen. I kastrullen liggen en kallnad lag med fläderblomssaft och ättikssprit. Jag varvar alltsammans och häller på lagen. I magen gnager oron, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och jag har ett produktivitetskrav jag med all säkerhet inte kommer nå. Eller såhär, det är rimligt och nå det om min jävla skitskola hade sysslat med utbildning och inte förvaring. Eftersom jag har fått jobb på min utbildning på min före detta praktik har jag ångest att jag alltid kommer ses som praktikanten och ålägger mig själv att topprestera medan jag å andra sidan egentligen inte bryr mig om jag är praktikant hela livet. Jobbet är inte jag. Den här debatten går
på repeat i mitt huvud och själv står jag i mitten som en åsna mellan två hötappar.

Inläggningen blir verkligen fin, den fina gröna löken med den klara citronen och den silvriga fisken. Jag ställer in det i kylskåpet, nu ska det stå och dra sig i två dagar. Efteråt sätter jag mig framför datorn och slösurfar lite men ingenting intresserar mig egentligen. Jag har ett internetprojekt jag borde ta tag i men det blir aldrig av. Varje gång jag sitter framför datorn så torterar jag mig själv lite ytterligare: varför är du inte produktiv? Ja, inte vet jag men ibland tror jag att det är en inympad peppcoach i min hjärna och att den tilltagit i styrka de senaste året.

- Hjälp mig att skruva loss sitsen till kökssoffan!

Till en dokumentär om första världskrigets fasor petar jag stiften ur kökssoffan och tar bort det gröna almogetyget. Det har en stor obestämd fläck som var där när jag köpte den. De omklädda köksmöblerna får också sällskap av en vaxduk "med äppelgrön prick" som det står på lappen. Soffan klär jag om i ett grönt tyg med med liljekonvaljer på. De matchar fint ihop med duken.

Hur jag är försöker distrahera mig själv så gnager produktivitetskravet, jag har ingen aning om hur jag ska uppnå det. Problemet är som sagt inte mängd utan kunskap och den jobbiga vetskapen om att göra jag fel förstör jag fler andras arbete för flera veckor. Och jag känner att min provanställning ligger mig i fatet. Ibland tänker jag riktigt intensivt på det här och riktigt plågar mig själv, det är som om jag torterar mig själv för att vara säker på att jag redan upplevt den förnedringen som jag kommer uppleva på måndag och hantera det utan att krypa ihop till en boll i min lilla kub. Kryper ihop som en boll gör jag istället i sängen när jag inte kan sova och tänker på ursäkter. Att vara nyutexaminerad håller inte efter ett halvår. Det jag sysslar med är alltså självhat och sabotage för mig själv där jag etsar i misslyckandet i varenda cell i hjärnan.

Efter ett tag får jag en idé och arrangerar ett riktigt fint foto med den inlagda sillen på duken, i bakgrunden skymtar liljekonvaljerna och i högra hörnet syns den knallröda fruktsålen i metall med pigga gröna äpplen i. Det är en riktigt fin bildkomposition och jag blir stolt. Precis när jag ska dela bilden på facebook kommer jag ihåg vad M sa till mig förra veckan när vi var på fest:

- Visste du att gnagare möblerar om så ofta i buren för att inte bli galna av att de är instängda.

Anställd

När jag skrev på anställningsavtal för reklambyrån var jag tvungen att uppge mitt fackliga medlemskap. När jag läste i anställningsvillkoren att jag hade skyldighet att rapportera medlemskap och om medlemskap uppstår under anställningsperioden fick jag lite lätt andnöd. Herregud, vad ska han med de uppgifterna till?

Framför målar jag upp en bild om hur anställningsperioden inte kommer förlängas eftersom jag har koll på mina rättigheter. Sen säger jag åt mig själv att jag måste sluta vara så rädd för allting, sluta se konspirationer och istället våga stå för saker. Om man inte ens vågar tala om vad man är medlem, hur ska det då gå när det verkligen gäller? Och ska man verkligen hantera livet som en rädd kanin och bara gömma sig?

Jag kollade runt på internet och förfarandet verkade vara vanligt, vi har ju visserligen föreningsfrihet i detta landet. Men att tala så till sig själv kändes som ett don Quixote-resonemang så jag skrev ut ett papper med alla kontaktuppgifter till mitt LS av SAC . 

 Den paranoian är faktiskt inte sund och den är faktiskt ganska egocentrisk. Hela världen är ute efter just mig, de har skrivit mitt fack på en svart lista, nu kommer jag bli bestraffad. Är det verkligen så logiskt tro att anställningen står och väger med någonting sådant? Hade de inte frågat innan de hade hållit fram anställningsavtalet om det nu var så himla viktigt? Men det är lätt att börja snubbla runt i sin egen hjärna och ge sig själv mindre makt i den fantasin än man faktiskt har. 

Nästa utmaning: a-kassa. 

Fader min, se till mig som liten är

Min fader har återfötts. Den nya är smalare än den gamla men har sämre hårväxt. Den gamla kallade min mamma för strutsen eftersom han hade smala ben som kröntes av en rejäl kulmage. De är lika gamla men med min nya fader spenderar jag väldigt mycket tid. Mer tid än jag någonsin spenderat med den gamla.

Den nya och jag sitter i samma rum men tittar på olika skärmar.  Ibland så äter vi lunch ihop, jag och mina andra nyblivna plastsyskon. Den här familjen skiljer sig från min gamla, den nya har jag varit på audition för. 

Jag är även införstådd med att det här är ett transithem och ingen permanentlösning. Här är jag tills jag normaliserats och lärt mig de ritualer och förställningar som behövs. Så här gör man för att jag ska kunna anpassas till en permanent familj där jag ska kunna vistas men också till fullo förstå familjedressyren att jag kan lära upp andra i den. 

Idag när vi åt lunch så satt vi alla barn kring bordet med varsin matlåda och vår fader kom ut och berättade att han hade varit på ett musteri i helgen. Där hade han införskaffat äppelmust av den bästa kvalite som han vill att vill skulle smaka på och undrade om vi uppskattade den något syrliga smaken. Han ställde fram glas och försvann iväg en stund.

När han kom tillbaka och frågade vad vi tyckte var jag desperat och sa att jag älskade äppelmust. När jag tänker tillbaka på det blir jag orolig över att jag kanske var för mycket, att min teater blir överdriven och orsakade honom obehag. Som om jag avslöjade att jag är lite ringrostig och att våran relation är konstlad. Sådant här kan hålla mig vaken om nätterna. Tänk om han inte gillar mig, om han inte vill fortsätta. Det skulle i så fall vara ett hot mot min existens. Mot mitt liv i sig självt.

Att bli bortvald är att få det svårare att skaffa nytt, det kräver mer charader men också ensamträning av att förställa sig och improvisation kring det givna manuset. Det farliga med sådan träning är att du riskerar att driva för långt ifrån den allmänna uppfattningen om social samvaro. Social kompetens är en färskvara och en gruppkunskap. Den sociala kompetensen är en formbarhetsprincip ytterst. Det är kunskapen att kunna se de små ryckningarna i ansiktet som uttrycker ogillande, osäkerhet eller en smula obekvämhet när du skämtar och att nästa gång anpassat skämten till allas trevnad.

Alla runt bordet vet att jag inte är där på samma villkor som dem men de är snälla mot mig ändå. Jag måste låtsas om som jag inte upplever att det är någon skillnad mellan mig även om det naturligtvis avslöjas då det beställs godis och kakor. I lasten kommer oftast: sockerläsk, vilket jag avskyr, sliskiga kakor, daim, bridge blandning samt chokladbollar. Ingenting som är min favorit men väl deras. De blir glada och samlas i upphållsrummet och ställer sig runt Fadern när han öppnar försändelsen. De hurrar och fyller på sina godisskålar och tar in på sina repsektive rum. Om de mot förmodan inte är hemma så informerar han dem om försändelsen så fort de kommer in igen. Jag äter också av deras godis, det sa min nya Fader redan första dagen att det var okej. 

Jag aktar mig för att äta för mycket godis efter den gången då de andra skämtade om att kakorna minsann försvann snabbt nu för tiden. Då slutade jag på en gång men jag hoppas att de misstänkte blev den senaste nykomlingen, han var tjockare än mig och försvann efter fyra veckor. Det tyckte jag var skönt. Jag kände mig då utvald.

Igår försvann fadern i två timmar och jag kämpade med att hålla koncentrationen och arbeta trots att det inte fanns någon som övervakade mig. Det gick ganska bra men jag uträttade något mindre än jag föreställt mig. När han kom tillbaka sträckte han på sig, nickade åt mitt håll, sträckte ut sig i kontorsstolen och ropar till sig en medarbetare. Jag trodde de skulle prata affärer och att han varit på ett kundmöte. Icke! 

Fadern skryter för medarbetaren hur skönt det var att gå på massagesalong och att han hört sig för om just dennes ryggproblem och om den thailändska massören kan göra något åt det. Det framkommer även att det är omöjligt att prata med massören av någon anledning och istället pratar man med ägaren som är en vit man som ”rekryterat de bästa massörerna direkt från Thailand”. Medarbetaren slänger iväg en gliring om förhållandet mellan rekryt och rekryterare. Fadern nickar men fortsätter tala om vilken slags ryggvärk medarbetaren har och de åtgärder som finns. Han försäkrar även att man kan be thaitjejen att ta det lite mjukare om man skulle tycka att det skulle göra för ont. Medarbetaren pekar på en punkt nedanför skulderbladet och jag tror att de ska börja ta på varandra. De gör de inte. Medarbetaren lämnar till slut rummet skämtandes om Faderns vekhet som gör att han behöver massage. 

På väggen sitter en broderad bonad av den dikt som talmannen brukar läsa upp vid riksdagens öppnande: 

Fader Vår, som är allestädes

Arbete varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja,

såsom i världen så ock i själen.

Vårt dagliga slit giv oss idag,

och giv oss våra skulder,

såsom vi lånar när inflationen tar åter,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån sjukfrånvaro.

[Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.]

Amen.

Alla kan bli en klimathjälte

Idag orkar jag inte ha hörlurarna i. Det är som om att öronen blir trötta. Dessutom är det ensamt att hela tiden glo på två skärmar, lyssna på en inspelad röst och skriva in önskningar om vad man vill ska hända på skärmarna framför en via tangentbordet. 

Snett bakom mig hör jag en röst som pratar i mobiltelefon med någonting man får anta vara en försäljare eftersom rösten bakom mig frågar om de har en butik i närheten. Det verkar finnas en butik.

”Ja, för det är ju verkligen så himla spännande med elbilar” säger rösten och jag tänker på alla ordvitsar jag kan komma på med temat spänning och el.  Jag tittar ner i skrivbordsunderlägget  och ler. Jag hejdar mig från att fråga om man får wattkoppor av att åka elbil eller om det är sådana fordon man använder när man sätter in en stöt eller ger någon en propp.

”Miljön är verkligen en viktig fråga för mig personligen och det är ju så häftigt med den marknaden nu. Personligen är jag intresserad av att provköra sportbilen, den ser riktigt läcker ut.”

Jag hoppas han inte gör några ohm-körningar eller får sladd då. Eftersom han nu är så koncentrerad på datorn framför sig så passar jag på att kolla lite personliga sidor (herregud! Hans telefonsamtal är knappast INTE jobbrelaterat!).

”Vad jag har för bil nu? Den är bara är ett halvår gammal och fungerar ju helt okej. Men det är ju en bensinbil, jag vill gärna ligga lite i framkanten och gå min egen väg.”

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur trottoaren skakar, det är rötterna på träden som är på väg upp ur jorden. Tillsammans vallfärdar de hitåt och när de väl kommit fram så ställer de sig så upp och sjunger chefens lov. Ljudet är öronbedövande.  Ingen har någonsin varit såhär miljövänlig, nu ska allting bli bra, hör jag en ek säga. Sen skriker de i kör: VI ÄLSKAR DIG VI ÄLSKAR DIG ÅÅÅÅÅH TACK KÖP MER BILAR RÄDDA OSS!!! Långt borta i horisonten ser jag bilarbetarna komma springandes med plakat som det står FRIHET ÄR ATT FÅ SKRUVA IHOP MOTORER på och taktfast vrålar de allihopa: FRIHET ÄR ARBETE ARBETE ÄR FRIHET. 

Sen kommer Anders Borg och ber att få suga min chefs kuk och kittla honom med hästsvansen, då tycker han det blir obehagligt och ber alla gå hem. Som vanligt jobbar jag till fem och kollar kontoutdraget på väg hem om jag fått CSN än.

Ny arbetsplats, ny ångest

Nu har jag bytt arbetsplats. Eller gått en utbildning och fått praktikplats. Nu sitter jag här i samma rum som min chef och hör honom beställa en dressin till helgen, ringa och höra om skidlektioner och smita iväg två timmar för att få ryggen masserad. Vi har likadan stol han och jag och likadant skrivbordsunderlägg. Han har en vill, jag delar på 41 kvadrat. Han får ut lön, jag tar lån för att sitta här och jobba åtta timmar varje dag. Klockan är halv fem och jag sitter här och försöker se ut som jag jobbar. Egentligen har jag knappt gjort det på hela dagen utan dokumenterat lite samt stirrat på saker med tom blick när folk har gått förbi. Såhär ser mitt skrivbord ut: en tuggummiförpackning, ett post-it-lappsblock, tre gula utspridda post-it-lappar, ett svart skrivbordsunderlägg i läder, två skärmar, en dokumentsamlare i grå metall en pärm med grön baksida, en lampa, ett vattenglas, en bläckpenna, en blyertspenna och ett block med ett par lösblad i. Varje dag har jag med mig matlåda så de andra har slutat fråga om jag ska med och köpa lunch. Det är väldigt konstigt att jobba vid ett skrivbord. Mitt dumma jag trodde det skulle vara utmanande och inte fördummande som vården. Men jag vet inte, det här är ännu dummare eftersom jag inte ens har tid att tänka själv när jag löser problem som handlar om kundens upplevelse. Men det värsta är att jag är så jävla tacksam att jag fick praktik att jag verkligen anstränger mig, att trots att klockan är halv fem en fredag är jag lite nervös för att gå hem, tycker de andra att jag maskar och går hem för tidigt? När jag hade bestämt med en annan att vi skulle ses halv fem så vågade jag inte bara gå hem trots att jag varit där tidigt för att jag skulle kunna gå hem tidigare. Idag tog jag kort lunch för att kunna gå hem tidigare och sitter här och ängslas. ---------------------------- Nästa vecka väntar en freudiansk bloggpost, den avhandlar familjemönster reproduceras på arbetsplatsen, alltså hur chefen behandlar anställda som barn trots att de som jobbar här är myndiga och en del själv har barn. Bland annat ska en kollega gå på massage och får en del faderliga råd innan.