Det finns inga mediciner mot klass. Försök medicinera bort 12års demoraliserande skolgång. Tror du att du kan ge mig en jävla Alvedon då? Tror du att en Alvedon botar arbetets värk? Ge mig hellre en fylla. Den får mig i alla fall att glömma.
Kan man medicinera bort att jag helt kommer av mig när jag går på en krog där folk lyssnar på avantgarde musik och man kan köpa fina drinkar i drömska färger. De är säkert söta och slinker ner lätt. I kroppen känner man sig nog fnissig och ler inställsamt. Inte som den beska ölen eller det sura vinet som gör kroppen oförutsägbar och munnen bitsk.
Det finns inga coacher för sådana som mig. Jag vill inte samtala, ha en dialog eller prata om hur det känns. Vad ska man svara? Skit. Det finns inte ens tillräckligt med positivt innehåll i en jobbcoach för att den skulle kunna förverkliga sig själv medan den vadar till knäna i LSS-exkrementer.
Det finns inget vaccin mot teveapparater. Den står i mitt vardagsrum och lockar mig från böckerna. Den viskar att jag kan ligga i soffan och bara titta, att det inte är några svåra berättelser och att den lovar att vara lätt att ta till sig - vi ska skratta konstlat tillsammans.
Bildbloggarnas enkla språk gör mig beroende. Jag klickar mellan dem och skrattar. Förströelse som fördumning. Som ett barn slukar jag girigt bilderna men det är nog typiskt för min generation. Generationen som aldrig växer upp och schemalägger allting till sen.
Jag föds på nytt om igen. Jag kommer till världen varje dag. Fabriken går igenom mig och sätter samman mig på nytt varje dag. Men med samma usla resultat. Det finns en diagnos för alla oss. I värsta fall går vi genom livet på statlig amfetamin mot vår ADHD och ler när vi bor som djur, arbetar som slavar och äter det frälsningsarmen tilldelar oss medan de maler: tabletter är inte lösningen men de kan vara ett stöd på vägen.
Men helt plötsligt så håller slår han armarna runt mig. Hårt. Hårt. Ni vet när någon håller en så hårt så att man känner att man kan luta sig mot den, släppa taget litegrann. Att man kan släppa sig själv för att man har just överlåtit åt någon annan att hålla ens disktrase-lekamen uppe. Luften strömmar ner i lungorna och att andas ut känns som att rensa kroppen. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Koncentrera sig bara på att andas och känna hur tårarna bränner i ögonvrån.
Teaser: Nästa blogginlägg kommer antagligen vara en intervju med Berns VD Yvonne Sörensen Björud som blivit papperslös i Italien, tvingats arbeta för brödfödan och blivit syndikalist sedan hon inte fått ut sin lön som hon skulle smugglas till Sverige för. I den borgliga pressen talas förskräckt om ett tydligt utvecklat stockholmssyndrom och Anna Lena Lodenius försöker desperat analysera Yvonne Sörensen Björud för att inte tappa sin status som expert på syndikalister.
För dig som inte riktigt har koll på Bernskonflikten finns mycket matnyttigt på sac.se och här är två länkar för den late: länk 1 och länk 2
ps. Mer om diagnossamhället
söndag 13 juni 2010
fredag 4 juni 2010
Long time, no see
Hej, du som läser. Jag har varit lite inaktiv och inte skrivit så mycket på bloggen. Det beror inte på att jag slutat att skriva utan att jag började snickra på ett manus till en bok. En tjej på Federativs Förlag kommenterar texter och säger myndigt: En passiv sats konstrueras så här. Det är ganska skönt när man står där helt rådvill och texten bara stirrar elakt tillbaks på en från skärmen, ja, ibland räcker den till och med finger åt en. Än ingenting bestämt att det ska tryckas men jag vill i alla fall få ihop ett manus.
Det jag försöker göra är att smälta ihop texter för att få dem mindre bloggiga och mer novelliga. Det är skitsvårt. Att hantera bloggen funkar ganska bra: här kan jag skita i rättstavning, ignorera en beskrivning och inte behöva förklara mig exakt (ni hänger ju med ändå) men nu kan jag inte bara skriva allt det som är roligt utan nu måste jag hålla koll på parallellhandling och inte tappa bort någon karaktär samt rita små tidslinjer för mig själv för att hålla reda på vart jag är i berättelsen. Men det är ändå kul på något sätt och jag lär mig mer.
Ni som fortfarande hänger kvar trots det dåliga uppdaterandet, vilka texter tycker ni bäst om? Finns det någon blogginlägg som fastnat extra mycket?
Till slut måste jag tacka för ALLA kommentarer jag fått på alla texter. När jag började blogga så var jag helt överlycklig för att bloggen nådde 30 besökare på en vecka. Det var svindlande att så många läste vad jag skrev och sen när ni började kommentera så var det helt galet. Jag tycker väldigt mycket om kommentarerna, de är så fina och fortsätter hjälpa mig att fortsätta skriva. Så, återigen, TACK.
Bloggen är inte död, den är på sparlåga men min plan är att lägga textstycken här som jag gillar men som inte passar in i texterna. Vi ses!
Glöm nu inte att berätta vad du gillat allra mest.
ps. Om du gillar poetisk politisk teori så kan jag varmt rekommendera: Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Finns också på engelska: The comming insurrection
Det jag försöker göra är att smälta ihop texter för att få dem mindre bloggiga och mer novelliga. Det är skitsvårt. Att hantera bloggen funkar ganska bra: här kan jag skita i rättstavning, ignorera en beskrivning och inte behöva förklara mig exakt (ni hänger ju med ändå) men nu kan jag inte bara skriva allt det som är roligt utan nu måste jag hålla koll på parallellhandling och inte tappa bort någon karaktär samt rita små tidslinjer för mig själv för att hålla reda på vart jag är i berättelsen. Men det är ändå kul på något sätt och jag lär mig mer.
Ni som fortfarande hänger kvar trots det dåliga uppdaterandet, vilka texter tycker ni bäst om? Finns det någon blogginlägg som fastnat extra mycket?
Till slut måste jag tacka för ALLA kommentarer jag fått på alla texter. När jag började blogga så var jag helt överlycklig för att bloggen nådde 30 besökare på en vecka. Det var svindlande att så många läste vad jag skrev och sen när ni började kommentera så var det helt galet. Jag tycker väldigt mycket om kommentarerna, de är så fina och fortsätter hjälpa mig att fortsätta skriva. Så, återigen, TACK.
Bloggen är inte död, den är på sparlåga men min plan är att lägga textstycken här som jag gillar men som inte passar in i texterna. Vi ses!
Glöm nu inte att berätta vad du gillat allra mest.
ps. Om du gillar poetisk politisk teori så kan jag varmt rekommendera: Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Finns också på engelska: The comming insurrection
onsdag 12 maj 2010
Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar
Vi kommer ärva våra mödrars galenskaper. Galenskaper födda av att aldrig räcka till, att aldrig någonting annat heller räcker till och skapandet av egna världar för att ens kunna ha en chans. Vi flyttade från lägenhet till lägenhet för undkomma yankeeimperialismen, du bytte jobb därför att hennes chefer alltid blev så kär i henne att hon omöjligt kunde vara kvar om inte arbetsledaren skulle bli galen av kärlek!
Vi gömde mat bakom våra ryggar i kassan som en lek för att se om fläskfilen kunde bli osynlig men när vi blev påkomna blev vi degraderade till barn, dumma och smått efterblivna. Trots att det var det sista vi var. Det visste du egentligen men det handlade inte om det.
Ibland låg du under bordet och grät. Jag minns speciellt en gång då du tittade upp på mig och sa:
- Blir det aldrig bättre än så här?
Ska jag vara helt ärlig så visste inte mitt tioåriga jag om det skulle bli bättre än så här. Eller om det skulle bli värre heller för den delen.
Någon vecka då och då skickade du iväg oss till pappa. Innan du gjorde det tittade du noga på mig och min bror:
- Mamma måste vila, jag måste verkligen vila. Men ni förstår att om ni åker så är det på ert eget ansvar att ta igen allting i skolan sen.
Det fanns inte utrymmet för att inte förstå. Det som lades upp som alternativ var inte alternativ utan ultimatum där vi tog ansvaret. Och vi ville ju hem till pappa. Där fick man äta pizza varje dag och spela Quake 2 över internet. Det var en tioårig himmel. En tioårig trångbodd tre personer i en etta-himmel. Sova i samma säng-himmel.
Trygghet är att sova med någon. Jag sov bredvid mina syskon även när jag blev äldre, ja jag blir nog aldrig för gammal, när jag behövde höra någon andas. Tricket för att kunna somna är att lägga sig bredvid och andas i samma takt som den sovande personen, om man bara koncentrerar sig på att andas så brukar man somna.
Du ville verkligen så väl men hon kunde inte vila. Jag antar att det var ditt problem. En gång när vi kom hem efter en sådan där vecka hos pappa så hade hon målat om hela hallen. Vit äggskalsbotten med ett svampat blått mönster. Det var jättefint och jag älskade det. Men nu när jag är lite äldre undrar jag mest varför hon inte gjorde något som inte stod och skrek FRÖKEN DUKTIG HAR PRESTATIONSÅNGEST i ansiktet på en så fort man var i hallen. Om hon bara hade kunnat vila.
Vi gömde mat bakom våra ryggar i kassan som en lek för att se om fläskfilen kunde bli osynlig men när vi blev påkomna blev vi degraderade till barn, dumma och smått efterblivna. Trots att det var det sista vi var. Det visste du egentligen men det handlade inte om det.
Ibland låg du under bordet och grät. Jag minns speciellt en gång då du tittade upp på mig och sa:
- Blir det aldrig bättre än så här?
Ska jag vara helt ärlig så visste inte mitt tioåriga jag om det skulle bli bättre än så här. Eller om det skulle bli värre heller för den delen.
Någon vecka då och då skickade du iväg oss till pappa. Innan du gjorde det tittade du noga på mig och min bror:
- Mamma måste vila, jag måste verkligen vila. Men ni förstår att om ni åker så är det på ert eget ansvar att ta igen allting i skolan sen.
Det fanns inte utrymmet för att inte förstå. Det som lades upp som alternativ var inte alternativ utan ultimatum där vi tog ansvaret. Och vi ville ju hem till pappa. Där fick man äta pizza varje dag och spela Quake 2 över internet. Det var en tioårig himmel. En tioårig trångbodd tre personer i en etta-himmel. Sova i samma säng-himmel.
Trygghet är att sova med någon. Jag sov bredvid mina syskon även när jag blev äldre, ja jag blir nog aldrig för gammal, när jag behövde höra någon andas. Tricket för att kunna somna är att lägga sig bredvid och andas i samma takt som den sovande personen, om man bara koncentrerar sig på att andas så brukar man somna.
Du ville verkligen så väl men hon kunde inte vila. Jag antar att det var ditt problem. En gång när vi kom hem efter en sådan där vecka hos pappa så hade hon målat om hela hallen. Vit äggskalsbotten med ett svampat blått mönster. Det var jättefint och jag älskade det. Men nu när jag är lite äldre undrar jag mest varför hon inte gjorde något som inte stod och skrek FRÖKEN DUKTIG HAR PRESTATIONSÅNGEST i ansiktet på en så fort man var i hallen. Om hon bara hade kunnat vila.
fredag 7 maj 2010
Den stora svältens år
Alla jag känner har mer eller mindre svultit vid något tillfälle i livet. Alla har haft en hunger som river en i magen. Den är som är starkast dagen innan pengarna kommer in på kontot. Det är den nittionde för barnfamiljer, den tjugonde så kommer statens fickpengar eller den allmosa som ensamstående mödrar får av staten för att de ska hålla sig borta från soc sista veckan innan lön. För studenterna är det den 24e som kylskåpet är som tommast och den 25e är man kung i baren eller någon annan jävla töntplattityd av Magnus Uggla. Idiot. Kanske kung på konsums pastahyllor är mer sant.
Som kommunalt anställd kommer lönen den 27e och den är efterlängtad ska gudarna veta. Att logga in på internetbanken och se hur man har flera tusen gör att en skön känsla sprider sig från magen och utåt i kroppen. Äntligen! Nu vet jag att jag kan köpa det jag saknar.
Jag och hon sitter i hennes kök och dricker rödvin. Vi kommer osökt in och prata om svälten som fenomen, inte som man kanske tänker sig den som svältande barn i Afrika eller som nödställda i ett anat land långt borta utan det som vi upplever här hemma.
- När jag flyttade så flyttade jag för att plugga här. Jag vet inte riktigt vad som hände men hur man än vände och vred sig så var man alltid två hundra spänn kort.
- Fast det är väl så att du kanske inte behövt supa som ett sepe heller.
- Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess.
Det orden dröjer sig kvar vid mig, de dröjer sig kvar genom fyllan, genom efterfesten och de överlever bakisångesten dagen efter.
"Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess."
Jag funderar och lägger pussel bakåt om hur det var när jag jobbade deltid eller när min granne var liten eller vad jag gjorde när jag flyttade hemifrån.
Dietisten säger:
Tre mål mat om dagen och tre mellanmål.
Kontot säger:
Bag in box och nudlar.
Det är faktiskt för dyrt att hålla sig mätt och äta ordentligt om pengarna ska räcka till någonting annat. Kurslitteratur, ett tandläkarbesök, träningskort eller om datorn plötsligt skulle paja. Till slut blir det en sörja av avbetalningar, magknip och lågprismat. Jag vet det, helt beroende på mina anställningar så har jag haft olika matvanor. Med olika skolgång följer också olika ätstörningar. Nedan följer en pedagogisk genomgång:
Högstadiet - psykolog och näringstest eftersom jag vill äta veganskt. Halvtaskig kvalité och lär mig hoppa lunchen, hetsäter så klart mellanmål.
Gymnasiet - vegetariskt halvfabrikat väljs bort till förmån för fil. Godis, kaffe, kakor och annat förbjudet socker håller mig flytande under lektionerna.
Köksarbetare - Småätarnas mecka. Här äts muffins i frysen, efterrätter till fikat, allting ska provsmakas och värderas. Det är så klart helt omöjligt att hålla normala mattider och jag snarare äter hela tiden.
Snabbmatsbiträde - ingen paus och ingen vila. En lunchrast och fem minuter varannan timme. Jag åt en gång om dagen: gratis på hamburgerstället. Jag var ju deltidsanställd.
Äldreomsorgen - Kaffe. Det var här jag drack mig till ett magsår och lärde mig äta stek och andra pansionärsmaträtter. Jag fortsatte mitt småätande här också, det var så lätt: frukost, fika, lunch, fika när nya passet kom, kvällsmat, fika igen. Däremellan åt man från någon chokladask som någon lämnat till personalen.
Hela min tjejgeneration har växt upp med ett konstigt förhållande till mat och våran kropp. Vi har stirrat ner i toalettskålar, druckit endast citronvatten, började röka för att det dämpar aptiten, köpt för små jeans för att peppa sig själv att bli av med de där sista kilona, skar oss på alla möjliga tänkbara ställen, söp för mycket, rökte på och knarkade.
Man kan liksom inte bara prata om allting så löser det sig. Att man går lite på en mottagning och jobbar lite på målarterapi räcker inte, man måste få en vardag som fungerar. Men det är ju ingen intresserad av. För det betyder att någon måste gå igenom de liv vi lever och hur vi arbetar, hur vi förvaras i skolan och hur mycket pengar vi faktiskt har.
Som kommunalt anställd kommer lönen den 27e och den är efterlängtad ska gudarna veta. Att logga in på internetbanken och se hur man har flera tusen gör att en skön känsla sprider sig från magen och utåt i kroppen. Äntligen! Nu vet jag att jag kan köpa det jag saknar.
Jag och hon sitter i hennes kök och dricker rödvin. Vi kommer osökt in och prata om svälten som fenomen, inte som man kanske tänker sig den som svältande barn i Afrika eller som nödställda i ett anat land långt borta utan det som vi upplever här hemma.
- När jag flyttade så flyttade jag för att plugga här. Jag vet inte riktigt vad som hände men hur man än vände och vred sig så var man alltid två hundra spänn kort.
- Fast det är väl så att du kanske inte behövt supa som ett sepe heller.
- Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess.
Det orden dröjer sig kvar vid mig, de dröjer sig kvar genom fyllan, genom efterfesten och de överlever bakisångesten dagen efter.
"Det enda som är tråkigare än att svälta är en mätt tristess."
Jag funderar och lägger pussel bakåt om hur det var när jag jobbade deltid eller när min granne var liten eller vad jag gjorde när jag flyttade hemifrån.
Dietisten säger:
Tre mål mat om dagen och tre mellanmål.
Kontot säger:
Bag in box och nudlar.
Det är faktiskt för dyrt att hålla sig mätt och äta ordentligt om pengarna ska räcka till någonting annat. Kurslitteratur, ett tandläkarbesök, träningskort eller om datorn plötsligt skulle paja. Till slut blir det en sörja av avbetalningar, magknip och lågprismat. Jag vet det, helt beroende på mina anställningar så har jag haft olika matvanor. Med olika skolgång följer också olika ätstörningar. Nedan följer en pedagogisk genomgång:
Högstadiet - psykolog och näringstest eftersom jag vill äta veganskt. Halvtaskig kvalité och lär mig hoppa lunchen, hetsäter så klart mellanmål.
Gymnasiet - vegetariskt halvfabrikat väljs bort till förmån för fil. Godis, kaffe, kakor och annat förbjudet socker håller mig flytande under lektionerna.
Köksarbetare - Småätarnas mecka. Här äts muffins i frysen, efterrätter till fikat, allting ska provsmakas och värderas. Det är så klart helt omöjligt att hålla normala mattider och jag snarare äter hela tiden.
Snabbmatsbiträde - ingen paus och ingen vila. En lunchrast och fem minuter varannan timme. Jag åt en gång om dagen: gratis på hamburgerstället. Jag var ju deltidsanställd.
Äldreomsorgen - Kaffe. Det var här jag drack mig till ett magsår och lärde mig äta stek och andra pansionärsmaträtter. Jag fortsatte mitt småätande här också, det var så lätt: frukost, fika, lunch, fika när nya passet kom, kvällsmat, fika igen. Däremellan åt man från någon chokladask som någon lämnat till personalen.
Hela min tjejgeneration har växt upp med ett konstigt förhållande till mat och våran kropp. Vi har stirrat ner i toalettskålar, druckit endast citronvatten, började röka för att det dämpar aptiten, köpt för små jeans för att peppa sig själv att bli av med de där sista kilona, skar oss på alla möjliga tänkbara ställen, söp för mycket, rökte på och knarkade.
Man kan liksom inte bara prata om allting så löser det sig. Att man går lite på en mottagning och jobbar lite på målarterapi räcker inte, man måste få en vardag som fungerar. Men det är ju ingen intresserad av. För det betyder att någon måste gå igenom de liv vi lever och hur vi arbetar, hur vi förvaras i skolan och hur mycket pengar vi faktiskt har.
tisdag 9 mars 2010
Strejken mot strejken
Den tärande sektorns ok är att den är den ofantliga sektorn, att de anklagar oss för att slösa med resurser och att de privatanställda hyllas och det sägs att de bär två från den ofantliga sektorn som de betalar för på sin axlar. Men det är ingen som frågar hur mycket tyngd som ligger på våra axlar.
Jag försöker komma in på min avdelning. Avdelning fyra. Låst avdelning som öppnas med kod. Det vill säga när koden fungerar så öppnas den med kod. Nu öppnas och stängs den av ivriga vårdare som jobbat natt och som vill gå hem.
Susanne släpper in mig.
- Har du har sluppit att jobba själv inatt?
- Faan heller. Jag blir helt vansinnig och det är ju inte så att man får dubbellön direkt.
Det är 15e maj år 2003 och radion spelar The Rasmus - In the shadows, klockan på väggen är fem i sju på morgonen och 07.15 ska jag börja väcka de dementa patienterna.
Man har ju dragit vinstlotten i det kommunala vårdlotteriet.
Not.
Den här avdelningen är inriktad på frontallobsdemens. Patienterna här är relativt unga eftersom det är vanligt att man insjuknar i 50-60års åldern och väldigt ovanligt att man insjuknar efter 70. Det som händer är att hjärnans nervceller förtvinar och förlorar sina synapser, barken blir finporigt uppluckrad och det bildas ärr. Översatt från doktoriska till begripligiska så handlar det om aggressiva och väldigt sexuella patienter. Slag efter en när man duschar och kanske någon som tafsar eller bara tittar länge på ens bröst är att räkna med om man jobbar här.
Här stannar man inte länge och på den här avdelningen vill man inte ha sin fasta tjänst.
- Jag tror att Caroline kommer sen, men jag kan ta rapporten.
- Jag hann inte byta på femman nu vid sex och hon på trean har jag inte hunnit smörja heller. Annars är det lugnt, om det är rörigt vet du varför.
Det är strejk. Det är nu som vi allihopa ska ta fajten och ha röda jackor och vara strejkvakter och slåss mot arbetsgivarnas 3.95% i löneökning för vårat krav på 5.5%. Det är det enda vi pratar om nu och det är det enda vi har pratat om i en månad.
- Jag tror faan inte att det kommer hjälpa ett skit! Ska vi betala maten med procent? Det skiljer ju inte jättemycket mellan kraven och så ska de ju kompromissa.
- Nej, det är ju bättre att lägga sig ner och dö på en gång och inte göra något.
- Har ni sett att Metall tycker att vi är osolidariska?
Att dela våningsplan med chefen är ju mindre fantastiskt i en konflikt. Stämningen är minst sagt tryckt men å andra sidan mer befriad samtidigt. Utanför vår kontroll är vi kontrollerade och styrda av yttre krafter såsom facket och arbetsgivaren för chefens del. Begränsningarna materialiseras av någon annan långt bort.
I lunchrummen utspelar sig de mest konstiga meningsutbyten och konflikten är hårdare än någonsin men samtidigt så har vi helt andra roller. Arbetsplatsen är en tryckkokare, alla vet att någonting kommer explodera men ingen vet vad. Fjärilseffekten närvarar i varenda vrå.
Den tärande sektorns ok består i att ingen egentligen vet om den är bra eller dålig eftersom den faktiskt är tärande men den är ju bra för att den kommer alla till godo. Företagshälsovården befinner sig ju trots allt i de tärande domänerna av samhällsapparaten: så är den tärande eller närande när den lappar ihop folk? Eller är det tärande att folk som jobbar ens blir sjuka? Och äldrevården befinner sig ju också här: det är ju här den närande sektorn hamnar sen. På sjukhusen så plåstrar vi ihop avarterna och avkommorna av allting som gick snett från psykos, till dotterns trädklättring eller a-lagarna på stan. Medan pappa gick till jobbet så stod någons morsa och tog emot ungen och välkomnade den till en ny dag i den tärande sektorns domäner.
Det är dags att börja ta upp vårdtagarna nu, Caroline har kommit.
- Tack och lov för att du inte är sjuk! Jag höll faan på att dö litegrann
- Jävla vikariestopp. Man kan ju undra om det sätter press på dem som borde pressas?
Korridorerna i hela huset är gula, hissen är gula, tvättstugan är gul men toaletten är vit. Kanske har gult en speciell inverkan på patienter och på personalen också?
När det gäller dementa så är det viktigt att använda ljusa färger och färger som är lugna har vi lärt oss. Mörka färger uppfattas som ett hål eller en avgrund. Med den informationen som ingår i varje undersköterskas utbildning är det skrattretande att golven i badrummen är mörkblå, det leder till problem varje vecka när vårdtagaren på rum fyra ska duscha. Det är en evig vägran. Idag är det hans duschdag.
- Jag orkar faan inte duscha han idag. Guuuuuuuuud.
- Ska vi be sjuksyrran ge dig ett lyckopiller? Eller låna ettans hjärtmedicin så blir det kul. Men du går inte hem, då får jag ett anfall.
Såklart så vägrar han. Som vanligt. Det är otacksamt men Caroline håller fast armarna och jag försöker trycka honom in i duschen utan att puttas, vara hård eller elak. Det är egentligen väldigt konstigt system vi har: det är lag på att man inte får tvinga pensionärerna men om vi inte skulle tvinga den här gubben att duscha så skulle sjuksköterskan rapportera oss för vanvård.
Frontallobsdemensen han har gör också att ordförrådet minskar så istället för en strid ström av svordomar hörs:
- Fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta... oavbrutet.
Det måste se humoristiskt ut med en tanig man som står på en vit pall omgiven av två vårdbiträden i gummistövlar och plastförkläden, men såklart, blir vi ändå blöta. När vi är klara så ber jag Carolina torka honom för att jag måste gå på toa.
Jag öppnar dörren till toaletten, lägger mig på golvet och svär och slår i golvet, det är nämligen i betong så ingen kan hör någonting. Terapi.
Den tärande sektorns ok består i att alla vill ha den men det är aldrig någon som vet om de vill betala för den. I den närande sektorn är nämligen allting så mycket lättare: där byter man högre lön mot effektiviseringar eller när strejken resulterad i tillräckligt med utebliven vinst så möts arbetarna och företaget på mitten men där dör inte heller någon, ingens liggsår förvärras, ingen blir hungrig.
Till klockan tio är alla vårdtagare uppe och det är dags att fika. Eftersom vi bara är en ”halv avdelning” med fem vårdtagare så brukar vi fika nere hos avdelning tre.
- Hur tror ni att det går för Hanna? Hon försörjer sig ju ändå på att vara vikarie? Nu har det ju gått en knapp månad, säger Ulla från trean.
Hon har skäl att oroa sig eftersom hon är sist anställd och det har ryktats om att om löneökningarna går igenom så kommer kommunerna spara in på personal. Då kommer hon vara tillbaka som vikarie. Sist in först ut.
Kommunal ger inget stöd ur strejkkassan till vikarier heller men Hanna har som tur är ett sparkapital undanstoppat.
- Tvåan ringde förut, nu har Parastou sjukat sig igen, man kan ju undra om hon har satt det i system? De ville ha hjälp av oss men vad ska vi göra?
- Någon frågade ju chefen någon gång om hon kunde fylla i istället för oss på fyran eftersom hon ju har verksamhetens helhetsansvar men hon fnyste och sa att det här minsann var våran strejk och att vikariestoppet var vårat fel.
Jag slölyssnar och under hela samtalet så börjar en tanke växa som inte kan lämna mig: vad händer om vi alla är sjuka en dag? I huvudet vänder jag och vrider jag på idén. Hur skulle det gå med vårdtagarna? Hur skulle det gå för oss? Kan man bli polisanmäld för sjukdom? Till oss har de nämligen sagt att undersköterskor och vårdbiträden inte har rätten att strejka, att om vi gör det är det olagligt och samhällsfarligt. Vi är så pass viktiga att vi aldrig får lägga ner arbete.
Det borde de sagt när man tog anställning: här finns inga möjligheter att protestera.
- Vet ni att abetsgivaren tjänar sju miljoner för varje dag som strejken pågår? I skåne.
Vi fikar klart och hinner även gå igenom ämnen som vilken del av kroppen man helst skulle plastikoperera, om någon vill byta lördagen som kommer nu eftersom man inte får ta ut semester och hur rikt ni skulle kunna gifta er.
Värst är strejken för de som jobbar fasta tjänster i äldreomsorgen men har barn som går i skolan eller på dagis. De barnen får ingen mat i skolan och måste ha pengar med sig och dagiset är inte öppet så de måste hitta nya barnvakter en morfar och mormor som är hemma till exempel. Vi är lite oroliga för att Caroline ska behöva vara ”sjuk” och vara hemma såsom hon var första veckan av strejken för då kommer vi gå på knäna. Ingen törs faktiskt vara sjuk, ingen har blivit så frisk som under strejken.
Vi går upp till vårat och fortsätter med det vi ska göra: hjälpa pensionärer på toa, tvätta och skura.
- Vad skulle hända om en hel avdelning var sjuk? Sådärja. Nu sa jag det.
- De skulle inbeordra en massa folk.
- I vanliga fall, ja. Men nu? Vad ska dem göra?
Vi tittar på varandra. Desperat försöker jag utläsa i Carolines ögon om hon är positiv eller negativ – men jag kan inte ens se en ryckning i hennes ansikte. Ingenting avslöjar vad hon tycker. Vi tittar ner i linoleummattan och till slut säger jag:
- Jag orkar inte längre, jag tycker våra vikarier ska få börja jobba så att de inte svälter ihjäl, jag tycker du ska kunna vara hemma med dina barn om det behövs, jag vill kunna vara sjuk och jag vill inte slita ihjäl mig på jobbet.
Caroline säger fortfarande inte någonting.
Arbetsplatsen är en krigsskådeplats där varenda ord som någonsin yppats alltid är närvarande, allting som uttalas bör ägas på silvervåg för att man rakryggad ska kunna stå för det. Det är sådant som avgör din karaktär: är det bara snack och ingen hockey? När Caroline svarar mig om vad hon tycker så har hon nått the point of no return, därifrån kan hon möjligen jobba med förskjutningar av vad hon sagt.
- Jag vet. Men jag vet inte om jag törs. Mammorna på dagiset har pratat om avgiftsstrejk för dagiset eftersom ingenting har funkat nu med allt och jag vet inte. Jag vet bara att det är väldigt lite pengar den här månaden att röra sig med.
Vi sjunker ner i fyrans soffa och tittar på varandra. Det var aldrig någon som sa att det skulle bli så här, att man skulle må dåligt av att säga nej. Strejken skulle snarare bli en glädjeexplosion och den målades upp som ljuset för oss. Men ingen sa någonsin vad den skulle innebära, hur den skulle kännas i kroppen och osäkerheten som sköljer över en i vågor. Ingen vet hur länge detta mellanläge kommer vara, Kommunal har en strejkkassa som är så stor att de skulle kunna ta ut alla sina medlemmar i strejk i två år. Men det ska sägas att våra bankkonton inte håller oss flytande i två år.
- Men ni behöver säkert inte betala dagiset eftersom det inte varit något dagis säger jag men är medveten om hur ihåligt det låter och att man hör att jag bara gissar.
- Jag vill inte hamna hos kronefogden bara, inte för en sådan här grej. Och då pallar jag inte bli jagad av chefen också, för jag tror inte att de tar lätt på en sådan här sak. Men gör det en dag när jag är ledig, jag lovar att inte svara i telefon när de ringer.
- Tror du att de skulle beordra in dig?
- Mhm, inte bara tror. De är sjuka i huvudet, de har inbeordrat mig förut. Men du, ring Ylva, hon är jävligt arg och skulle nog inte säga nej.
Den tärande sektorns ok är egentligen dess egna som susar fram i korridorrena, de som prompt måste brottas med hela världen på en gång. De som fostrades till att ta ansvar för allting men när det frågas om betalning så är det så hemskt mycket annars som måste fixas med. Att vänta lite till är den tärande sektorns melodi och vi är ju sådana som har väntat och tålt jämt: vi satt bredvid de utåtagerande killarna, vi gick till jobbet fast vi hade mensvärk, vi lyssnade när ingen brydde sig att lyssna på oss, på vad vi svarade.
Jag ringer Ylva som blir så upphetsad i telefon att hon kommer in på avdelningen lagom till fikarasten vid tvåsnåret. Då är det även skiftbyte och kvällen (sic!) kommer in. Ylva tar över på ett självklart sätt som jag tycker är skönt, när man ber folk att göra det här måste man vara säker på sin sak. Och Ylva det är en säker typ, hon har nävar av stål och stålhårda bröst också för den delen också efter bröstförstoringen förra året. Jag gillar henne men är lite rädd för henne, när hon skrattar sitt Gula Blend-skratt så vet jag inte om jag ska skratta med eller inte.
Vi är ju en liten avdelning så vi har vara fem vårdplatser till skillnad från de övriga våningarna som har elva. På en dag jobbar dem minst fem under hela dagen och vi är aldrig fler än tre. Två på morgonen och en på kvällen som ringer ner till våningen under och får hjälp med att lyfta de tunga vårdtagarna i liften.
Vi är sex stycken som jobbar här, så det enda som behövs är tre sjuka och tre stycken som inte skvallrar. Jag och Ylva hittills.
Det är egentligen inga diskussioner om uppstår med Parastou som ska jobba kvällen idag. Hon lovar att knipa käft och inte svara och vill ingen annan så kan hon sjuka sig. Vi börjar dividera om chefen kommer förstå vad vi protesterar emot fast vi inte framför en kravlista såsom de flesta brukar göra. Framför vi krav så är det ju en vild strejk och då kan vare sig facket eller någon annan skydda oss.
Det har klagats mycket på att vikarier inte finns både i facket och hos chefen. Men ingen kan göra någonting utan facket säger att vi måste dra vårat strå till strejken och det kan man ju förstå men ett permanent kristillstånd i en månad snart är ganska magstarkt och chefen skyller bara på facket. Problemet är uppenbart för alla. Vi bestämmer oss alla för att det kommer bli så uppenbart att ingen kommer ifrågasätta lösningen.
Nu måste bara någon ringa de två som är kvar: Lasse och Hannan. Ylva tar på sig att prata med dem också, det är bara Lars som har jobbat här längre än Ylva och jag har jobbat kortast så det är nog bäst att Ylva sköter samtalen. Hon tar telefonen och går iväg, jag börjar kolla på schemat.
- Vad tror du om fredag? Det är nog bäst eftersom de tre som jobbar fredag inte jobbar lördag så då får de inte panik och tror att det inte kommer komma folk i helgen.
- Du, har du tänkt på att du måste informera den övriga avdelningarna vad vi kommer att göra så att de också förstår.
- Men går det ens? Hur vet vi att någon inte skvallrar? Räcker det kanske med att bara dagen sjukar sig? Och att kvällen inte kommer in förens två då och absolut inte tidigare? Man kan ju ha sin mobil avstängd.
Caroline berättar om sin invändning för Ylva inne i tvättstugan. Hon håller med, man får inte drabba de andra kollegorna för hårt men vi måste ändå markera.
Det är Ylva och jag som jobbar morgon på fredag och det är väl i så fall rimligast att hon och jag sjukar oss eftersom vi vill mest. Lars jobbar kvällen. Det är imorgon.
Tunga steg hem.
När jag kommer hem så sitter min bror och bråkar med mamma om SYO-konsulentens råd till honom.
- Jag tar faan inga råd från någon jävla SYO som tycker att jag ska gå samhälle-språk! Faan heller! Han har jobbat som SYO hela livet som om han vet någonting då!
- Men han är ju utbildad till det och vet nog vad han pratar om… Kan du inte besöka dem på öppet hus…?
- Nä.
Jag önskar att jag kunde flytta från det här dårhuset. Jag är så pass gammal nu att jag är vuxen i hushållet och det blir bara konstigt att vara vuxen där man växte upp dock vimlar det ju inte direkt av ettor i den här stan. Det blir till att vänta på den kommunala bostadskön.
Speciellt trött är jag på min lillebror som tror att han är någon form av latino Don Juan, hans nya namn är Ricco och han kallar sitt kompisgäng för firman boys. Men jag blir nog arg på honom lite för ofta, lite mer än vad som är motiverat.
Det är svårt att sova den här natten, jag vrider mig, går upp och dricker mjölk. Prövar olika frisyrer framför spegeln och målar upp skräckscenarion om hur jag blir av med jobbet, hur jag blir svartlistad i kommunen från fler anställningar. Trots att sådant register inte finns så verkar bråkmakare aldrig få jobb igen i kommunen. Men nu har jag backat in mig i ett hörn så imorgon är det bara att sjukanmäla sig och vara matförgiftad.
Den tärande sektorns ok består i att ingen kan en öppen konflikt kan artikuleras. Att alla som så gärna vill men ingenting händer, ingen vet hur och egentligen vill man inte ens ha en konflikt utan bara slippa slita, bära och dra det värsta. Det är inte Florence Nightingale som plågas utan vi vill sluta plågas.
Innan klockan ringer vid sex så är jag klarvaken och räknar märken i taket. Skakig på handen så tar jag telefonen och ringer till nattpersonalen för att sjuka mig. Det är till att stålsätta sig innan man trycker på den gröna luren. Allting går bra, jag hör irritationen i nattpersonalen röst när jag berättar för dem att jag har spytt i natt och jag måste vänta och se om det är matförgiftning eller magsjuka. För alla vet att magsjuka inte är någonting som äldreboendet vill ha. Tänk om resten av personalen blir sjuk, dessutom så är det förhållningsreglerna som vi har i äldrevården i kommunen. Har man spytt så får man inte gå till jobbet. Work by the book.
Ylva skickar ett SMS om att hon också har sjukanmält sig med feber och extremt halsont. Jag skickar : :) tillbaka.
Klockan nio så ringer chefen och är flyförbannad, hon undrar om jag verkligen är sjuk och skriker på mig att jag sänker hela verksamheten och att hon har rätt att kräva ett sjukintyg från första dagen så om det inte finns på hennes skrivbord på måndag så ser hon min sjukdom som arbetsvägran. Och arbetsvägran är sådant man får sparken för. Utan att någon protesterar eller att någon kan göra någonting, inte ens de du betalar 600 spänn i månaden.
Jag ringer Ylva på direkten.
- Har hon ringt dig också?
- Hur faan ska jag fejka feber på vårdcentralen?
- Ehhh… Jooo… Men du! Gör som vi gjorde när vi var så små. Jag och min bror käkade tandkräm för då får man en mild flourförgiftning och vips, så får man feber!
- Är inte det farligt? Förgiftning?
- Nej, en halv tub räcker. Du kommer må dåligt och bli sjuk men det kommer gå över. Ge mig din mejl så skickar jag om jag hittar något på internet.
- Okej, men det här känns faan inte bra. Inte bra alls. Skynda dig, det är öppen mottagning vid tolv.
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck är det enda som hörs i mitt huvud när jag sätter mig framför datorn. Jag skickar över en länk som bekräftar att man ska äta några matskedar för bästa effekt och en varning om att äter man för mycket kan man få feber i tre, fyra dagar.
Jag gör samma sak och förbereder mig för att gå till vårdcentralen, på vårdcentralen blir de nästan arga på mig. Att ag kommer hit med en sådan störtlöjlig sak när det krisar med personal. Doktorn tittar knappt på mig när han skriver på pappret om att jag visst är sjuk. När jag är klar kör de nästan ut mig från vårdcentralen.
Men jag har pappret. Jag har det fucking jävla pappret. Nu ska hon få se, kärringen.
Jag har ont i magen för att jag har lämnat en massa människor i sticket. Eller jag har låtit andra jobba dubbelt för min skull, jag kan bara hoppas att det går igenom och att de börjar ta in vikarier igen. Annars vet jag två stycken som inte kommer få morgonfika på trean på morgonen på jävligt länge.
En annan tanke slår mig: vad händer om Kommunal tycker att vikarierna är svartfötter? Strejken börjar framstå mer och mer som en strejk för någon annan än för oss. Varför skulle de annars trycka oss in i den här situationen? De känns mer som att de vill brösta sig mer än som man vill vinna. Arbetsgivaren sparar ju en massa pengar varje dag. Borde inte någonting annat ha gjorts?
Den tärande sektorns ok består i att det aldrig är någonting som knäcks klart och tydligt. Vi är inga träd som brakar omkull utan våra ryggar är mjuka för att klara blåsten. Så tänkte de sig nog det hela på kommunhuset och i det socialdemokratiska arbetarepartiet, att vårat ansvar för barnen, de sjuka och de gamla skulle sträcka sig lite till, om inte annat för samhällets egna bästa.
Jag ringer Lars på kvällen och frågar hur allting har gått idag, jag blir inte av med min oro på annat sätt. Han är arg, arg på mig, arg på facket, arg på chefen och undrar varför vi inte kunde vänta litegrann med att hitta på sådant här? Men han förstår också och berättar sen att kommunen anställt Hannah idag som en lösning på problemet, det var den enda lösning som facket gick med på. Hannah har jobbat själv hela dagen med stöd från de andra avdelningarna. Men hon har jobbat själv. Helt reglementsvidrigt.
Hon är nu flygande vikarie i hela huset och ska hjälpa till där det behövs när ingen är sjuk och fylla i när någon annan är sjuk. En 75% tjänst blev det.
Jag pustar ut. Ingen kan väl vara arg på måndag?
Minns du hur strejken slutade?
Den slutade utan att arbetsgivaren avdelat mer pengar till löner, utan det enda resultatet blev att lönepengarna omfördelades till förmån för vissa "prioriterade" yrken. Detta väckte ett visst missnöje mot facket hos de yrken som därför fick lägre löneökning än arbetsgivaren ursprungligen avsett. En del strejkade helt i onödan.
Jag försöker komma in på min avdelning. Avdelning fyra. Låst avdelning som öppnas med kod. Det vill säga när koden fungerar så öppnas den med kod. Nu öppnas och stängs den av ivriga vårdare som jobbat natt och som vill gå hem.
Susanne släpper in mig.
- Har du har sluppit att jobba själv inatt?
- Faan heller. Jag blir helt vansinnig och det är ju inte så att man får dubbellön direkt.
Det är 15e maj år 2003 och radion spelar The Rasmus - In the shadows, klockan på väggen är fem i sju på morgonen och 07.15 ska jag börja väcka de dementa patienterna.
Man har ju dragit vinstlotten i det kommunala vårdlotteriet.
Not.
Den här avdelningen är inriktad på frontallobsdemens. Patienterna här är relativt unga eftersom det är vanligt att man insjuknar i 50-60års åldern och väldigt ovanligt att man insjuknar efter 70. Det som händer är att hjärnans nervceller förtvinar och förlorar sina synapser, barken blir finporigt uppluckrad och det bildas ärr. Översatt från doktoriska till begripligiska så handlar det om aggressiva och väldigt sexuella patienter. Slag efter en när man duschar och kanske någon som tafsar eller bara tittar länge på ens bröst är att räkna med om man jobbar här.
Här stannar man inte länge och på den här avdelningen vill man inte ha sin fasta tjänst.
- Jag tror att Caroline kommer sen, men jag kan ta rapporten.
- Jag hann inte byta på femman nu vid sex och hon på trean har jag inte hunnit smörja heller. Annars är det lugnt, om det är rörigt vet du varför.
Det är strejk. Det är nu som vi allihopa ska ta fajten och ha röda jackor och vara strejkvakter och slåss mot arbetsgivarnas 3.95% i löneökning för vårat krav på 5.5%. Det är det enda vi pratar om nu och det är det enda vi har pratat om i en månad.
- Jag tror faan inte att det kommer hjälpa ett skit! Ska vi betala maten med procent? Det skiljer ju inte jättemycket mellan kraven och så ska de ju kompromissa.
- Nej, det är ju bättre att lägga sig ner och dö på en gång och inte göra något.
- Har ni sett att Metall tycker att vi är osolidariska?
Att dela våningsplan med chefen är ju mindre fantastiskt i en konflikt. Stämningen är minst sagt tryckt men å andra sidan mer befriad samtidigt. Utanför vår kontroll är vi kontrollerade och styrda av yttre krafter såsom facket och arbetsgivaren för chefens del. Begränsningarna materialiseras av någon annan långt bort.
I lunchrummen utspelar sig de mest konstiga meningsutbyten och konflikten är hårdare än någonsin men samtidigt så har vi helt andra roller. Arbetsplatsen är en tryckkokare, alla vet att någonting kommer explodera men ingen vet vad. Fjärilseffekten närvarar i varenda vrå.
Den tärande sektorns ok består i att ingen egentligen vet om den är bra eller dålig eftersom den faktiskt är tärande men den är ju bra för att den kommer alla till godo. Företagshälsovården befinner sig ju trots allt i de tärande domänerna av samhällsapparaten: så är den tärande eller närande när den lappar ihop folk? Eller är det tärande att folk som jobbar ens blir sjuka? Och äldrevården befinner sig ju också här: det är ju här den närande sektorn hamnar sen. På sjukhusen så plåstrar vi ihop avarterna och avkommorna av allting som gick snett från psykos, till dotterns trädklättring eller a-lagarna på stan. Medan pappa gick till jobbet så stod någons morsa och tog emot ungen och välkomnade den till en ny dag i den tärande sektorns domäner.
Det är dags att börja ta upp vårdtagarna nu, Caroline har kommit.
- Tack och lov för att du inte är sjuk! Jag höll faan på att dö litegrann
- Jävla vikariestopp. Man kan ju undra om det sätter press på dem som borde pressas?
Korridorerna i hela huset är gula, hissen är gula, tvättstugan är gul men toaletten är vit. Kanske har gult en speciell inverkan på patienter och på personalen också?
När det gäller dementa så är det viktigt att använda ljusa färger och färger som är lugna har vi lärt oss. Mörka färger uppfattas som ett hål eller en avgrund. Med den informationen som ingår i varje undersköterskas utbildning är det skrattretande att golven i badrummen är mörkblå, det leder till problem varje vecka när vårdtagaren på rum fyra ska duscha. Det är en evig vägran. Idag är det hans duschdag.
- Jag orkar faan inte duscha han idag. Guuuuuuuuud.
- Ska vi be sjuksyrran ge dig ett lyckopiller? Eller låna ettans hjärtmedicin så blir det kul. Men du går inte hem, då får jag ett anfall.
Såklart så vägrar han. Som vanligt. Det är otacksamt men Caroline håller fast armarna och jag försöker trycka honom in i duschen utan att puttas, vara hård eller elak. Det är egentligen väldigt konstigt system vi har: det är lag på att man inte får tvinga pensionärerna men om vi inte skulle tvinga den här gubben att duscha så skulle sjuksköterskan rapportera oss för vanvård.
Frontallobsdemensen han har gör också att ordförrådet minskar så istället för en strid ström av svordomar hörs:
- Fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta, fitta... oavbrutet.
Det måste se humoristiskt ut med en tanig man som står på en vit pall omgiven av två vårdbiträden i gummistövlar och plastförkläden, men såklart, blir vi ändå blöta. När vi är klara så ber jag Carolina torka honom för att jag måste gå på toa.
Jag öppnar dörren till toaletten, lägger mig på golvet och svär och slår i golvet, det är nämligen i betong så ingen kan hör någonting. Terapi.
Den tärande sektorns ok består i att alla vill ha den men det är aldrig någon som vet om de vill betala för den. I den närande sektorn är nämligen allting så mycket lättare: där byter man högre lön mot effektiviseringar eller när strejken resulterad i tillräckligt med utebliven vinst så möts arbetarna och företaget på mitten men där dör inte heller någon, ingens liggsår förvärras, ingen blir hungrig.
Till klockan tio är alla vårdtagare uppe och det är dags att fika. Eftersom vi bara är en ”halv avdelning” med fem vårdtagare så brukar vi fika nere hos avdelning tre.
- Hur tror ni att det går för Hanna? Hon försörjer sig ju ändå på att vara vikarie? Nu har det ju gått en knapp månad, säger Ulla från trean.
Hon har skäl att oroa sig eftersom hon är sist anställd och det har ryktats om att om löneökningarna går igenom så kommer kommunerna spara in på personal. Då kommer hon vara tillbaka som vikarie. Sist in först ut.
Kommunal ger inget stöd ur strejkkassan till vikarier heller men Hanna har som tur är ett sparkapital undanstoppat.
- Tvåan ringde förut, nu har Parastou sjukat sig igen, man kan ju undra om hon har satt det i system? De ville ha hjälp av oss men vad ska vi göra?
- Någon frågade ju chefen någon gång om hon kunde fylla i istället för oss på fyran eftersom hon ju har verksamhetens helhetsansvar men hon fnyste och sa att det här minsann var våran strejk och att vikariestoppet var vårat fel.
Jag slölyssnar och under hela samtalet så börjar en tanke växa som inte kan lämna mig: vad händer om vi alla är sjuka en dag? I huvudet vänder jag och vrider jag på idén. Hur skulle det gå med vårdtagarna? Hur skulle det gå för oss? Kan man bli polisanmäld för sjukdom? Till oss har de nämligen sagt att undersköterskor och vårdbiträden inte har rätten att strejka, att om vi gör det är det olagligt och samhällsfarligt. Vi är så pass viktiga att vi aldrig får lägga ner arbete.
Det borde de sagt när man tog anställning: här finns inga möjligheter att protestera.
- Vet ni att abetsgivaren tjänar sju miljoner för varje dag som strejken pågår? I skåne.
Vi fikar klart och hinner även gå igenom ämnen som vilken del av kroppen man helst skulle plastikoperera, om någon vill byta lördagen som kommer nu eftersom man inte får ta ut semester och hur rikt ni skulle kunna gifta er.
Värst är strejken för de som jobbar fasta tjänster i äldreomsorgen men har barn som går i skolan eller på dagis. De barnen får ingen mat i skolan och måste ha pengar med sig och dagiset är inte öppet så de måste hitta nya barnvakter en morfar och mormor som är hemma till exempel. Vi är lite oroliga för att Caroline ska behöva vara ”sjuk” och vara hemma såsom hon var första veckan av strejken för då kommer vi gå på knäna. Ingen törs faktiskt vara sjuk, ingen har blivit så frisk som under strejken.
Vi går upp till vårat och fortsätter med det vi ska göra: hjälpa pensionärer på toa, tvätta och skura.
- Vad skulle hända om en hel avdelning var sjuk? Sådärja. Nu sa jag det.
- De skulle inbeordra en massa folk.
- I vanliga fall, ja. Men nu? Vad ska dem göra?
Vi tittar på varandra. Desperat försöker jag utläsa i Carolines ögon om hon är positiv eller negativ – men jag kan inte ens se en ryckning i hennes ansikte. Ingenting avslöjar vad hon tycker. Vi tittar ner i linoleummattan och till slut säger jag:
- Jag orkar inte längre, jag tycker våra vikarier ska få börja jobba så att de inte svälter ihjäl, jag tycker du ska kunna vara hemma med dina barn om det behövs, jag vill kunna vara sjuk och jag vill inte slita ihjäl mig på jobbet.
Caroline säger fortfarande inte någonting.
Arbetsplatsen är en krigsskådeplats där varenda ord som någonsin yppats alltid är närvarande, allting som uttalas bör ägas på silvervåg för att man rakryggad ska kunna stå för det. Det är sådant som avgör din karaktär: är det bara snack och ingen hockey? När Caroline svarar mig om vad hon tycker så har hon nått the point of no return, därifrån kan hon möjligen jobba med förskjutningar av vad hon sagt.
- Jag vet. Men jag vet inte om jag törs. Mammorna på dagiset har pratat om avgiftsstrejk för dagiset eftersom ingenting har funkat nu med allt och jag vet inte. Jag vet bara att det är väldigt lite pengar den här månaden att röra sig med.
Vi sjunker ner i fyrans soffa och tittar på varandra. Det var aldrig någon som sa att det skulle bli så här, att man skulle må dåligt av att säga nej. Strejken skulle snarare bli en glädjeexplosion och den målades upp som ljuset för oss. Men ingen sa någonsin vad den skulle innebära, hur den skulle kännas i kroppen och osäkerheten som sköljer över en i vågor. Ingen vet hur länge detta mellanläge kommer vara, Kommunal har en strejkkassa som är så stor att de skulle kunna ta ut alla sina medlemmar i strejk i två år. Men det ska sägas att våra bankkonton inte håller oss flytande i två år.
- Men ni behöver säkert inte betala dagiset eftersom det inte varit något dagis säger jag men är medveten om hur ihåligt det låter och att man hör att jag bara gissar.
- Jag vill inte hamna hos kronefogden bara, inte för en sådan här grej. Och då pallar jag inte bli jagad av chefen också, för jag tror inte att de tar lätt på en sådan här sak. Men gör det en dag när jag är ledig, jag lovar att inte svara i telefon när de ringer.
- Tror du att de skulle beordra in dig?
- Mhm, inte bara tror. De är sjuka i huvudet, de har inbeordrat mig förut. Men du, ring Ylva, hon är jävligt arg och skulle nog inte säga nej.
Den tärande sektorns ok är egentligen dess egna som susar fram i korridorrena, de som prompt måste brottas med hela världen på en gång. De som fostrades till att ta ansvar för allting men när det frågas om betalning så är det så hemskt mycket annars som måste fixas med. Att vänta lite till är den tärande sektorns melodi och vi är ju sådana som har väntat och tålt jämt: vi satt bredvid de utåtagerande killarna, vi gick till jobbet fast vi hade mensvärk, vi lyssnade när ingen brydde sig att lyssna på oss, på vad vi svarade.
Jag ringer Ylva som blir så upphetsad i telefon att hon kommer in på avdelningen lagom till fikarasten vid tvåsnåret. Då är det även skiftbyte och kvällen (sic!) kommer in. Ylva tar över på ett självklart sätt som jag tycker är skönt, när man ber folk att göra det här måste man vara säker på sin sak. Och Ylva det är en säker typ, hon har nävar av stål och stålhårda bröst också för den delen också efter bröstförstoringen förra året. Jag gillar henne men är lite rädd för henne, när hon skrattar sitt Gula Blend-skratt så vet jag inte om jag ska skratta med eller inte.
Vi är ju en liten avdelning så vi har vara fem vårdplatser till skillnad från de övriga våningarna som har elva. På en dag jobbar dem minst fem under hela dagen och vi är aldrig fler än tre. Två på morgonen och en på kvällen som ringer ner till våningen under och får hjälp med att lyfta de tunga vårdtagarna i liften.
Vi är sex stycken som jobbar här, så det enda som behövs är tre sjuka och tre stycken som inte skvallrar. Jag och Ylva hittills.
Det är egentligen inga diskussioner om uppstår med Parastou som ska jobba kvällen idag. Hon lovar att knipa käft och inte svara och vill ingen annan så kan hon sjuka sig. Vi börjar dividera om chefen kommer förstå vad vi protesterar emot fast vi inte framför en kravlista såsom de flesta brukar göra. Framför vi krav så är det ju en vild strejk och då kan vare sig facket eller någon annan skydda oss.
Det har klagats mycket på att vikarier inte finns både i facket och hos chefen. Men ingen kan göra någonting utan facket säger att vi måste dra vårat strå till strejken och det kan man ju förstå men ett permanent kristillstånd i en månad snart är ganska magstarkt och chefen skyller bara på facket. Problemet är uppenbart för alla. Vi bestämmer oss alla för att det kommer bli så uppenbart att ingen kommer ifrågasätta lösningen.
Nu måste bara någon ringa de två som är kvar: Lasse och Hannan. Ylva tar på sig att prata med dem också, det är bara Lars som har jobbat här längre än Ylva och jag har jobbat kortast så det är nog bäst att Ylva sköter samtalen. Hon tar telefonen och går iväg, jag börjar kolla på schemat.
- Vad tror du om fredag? Det är nog bäst eftersom de tre som jobbar fredag inte jobbar lördag så då får de inte panik och tror att det inte kommer komma folk i helgen.
- Du, har du tänkt på att du måste informera den övriga avdelningarna vad vi kommer att göra så att de också förstår.
- Men går det ens? Hur vet vi att någon inte skvallrar? Räcker det kanske med att bara dagen sjukar sig? Och att kvällen inte kommer in förens två då och absolut inte tidigare? Man kan ju ha sin mobil avstängd.
Caroline berättar om sin invändning för Ylva inne i tvättstugan. Hon håller med, man får inte drabba de andra kollegorna för hårt men vi måste ändå markera.
Det är Ylva och jag som jobbar morgon på fredag och det är väl i så fall rimligast att hon och jag sjukar oss eftersom vi vill mest. Lars jobbar kvällen. Det är imorgon.
Tunga steg hem.
När jag kommer hem så sitter min bror och bråkar med mamma om SYO-konsulentens råd till honom.
- Jag tar faan inga råd från någon jävla SYO som tycker att jag ska gå samhälle-språk! Faan heller! Han har jobbat som SYO hela livet som om han vet någonting då!
- Men han är ju utbildad till det och vet nog vad han pratar om… Kan du inte besöka dem på öppet hus…?
- Nä.
Jag önskar att jag kunde flytta från det här dårhuset. Jag är så pass gammal nu att jag är vuxen i hushållet och det blir bara konstigt att vara vuxen där man växte upp dock vimlar det ju inte direkt av ettor i den här stan. Det blir till att vänta på den kommunala bostadskön.
Speciellt trött är jag på min lillebror som tror att han är någon form av latino Don Juan, hans nya namn är Ricco och han kallar sitt kompisgäng för firman boys. Men jag blir nog arg på honom lite för ofta, lite mer än vad som är motiverat.
Det är svårt att sova den här natten, jag vrider mig, går upp och dricker mjölk. Prövar olika frisyrer framför spegeln och målar upp skräckscenarion om hur jag blir av med jobbet, hur jag blir svartlistad i kommunen från fler anställningar. Trots att sådant register inte finns så verkar bråkmakare aldrig få jobb igen i kommunen. Men nu har jag backat in mig i ett hörn så imorgon är det bara att sjukanmäla sig och vara matförgiftad.
Den tärande sektorns ok består i att ingen kan en öppen konflikt kan artikuleras. Att alla som så gärna vill men ingenting händer, ingen vet hur och egentligen vill man inte ens ha en konflikt utan bara slippa slita, bära och dra det värsta. Det är inte Florence Nightingale som plågas utan vi vill sluta plågas.
Innan klockan ringer vid sex så är jag klarvaken och räknar märken i taket. Skakig på handen så tar jag telefonen och ringer till nattpersonalen för att sjuka mig. Det är till att stålsätta sig innan man trycker på den gröna luren. Allting går bra, jag hör irritationen i nattpersonalen röst när jag berättar för dem att jag har spytt i natt och jag måste vänta och se om det är matförgiftning eller magsjuka. För alla vet att magsjuka inte är någonting som äldreboendet vill ha. Tänk om resten av personalen blir sjuk, dessutom så är det förhållningsreglerna som vi har i äldrevården i kommunen. Har man spytt så får man inte gå till jobbet. Work by the book.
Ylva skickar ett SMS om att hon också har sjukanmält sig med feber och extremt halsont. Jag skickar : :) tillbaka.
Klockan nio så ringer chefen och är flyförbannad, hon undrar om jag verkligen är sjuk och skriker på mig att jag sänker hela verksamheten och att hon har rätt att kräva ett sjukintyg från första dagen så om det inte finns på hennes skrivbord på måndag så ser hon min sjukdom som arbetsvägran. Och arbetsvägran är sådant man får sparken för. Utan att någon protesterar eller att någon kan göra någonting, inte ens de du betalar 600 spänn i månaden.
Jag ringer Ylva på direkten.
- Har hon ringt dig också?
- Hur faan ska jag fejka feber på vårdcentralen?
- Ehhh… Jooo… Men du! Gör som vi gjorde när vi var så små. Jag och min bror käkade tandkräm för då får man en mild flourförgiftning och vips, så får man feber!
- Är inte det farligt? Förgiftning?
- Nej, en halv tub räcker. Du kommer må dåligt och bli sjuk men det kommer gå över. Ge mig din mejl så skickar jag om jag hittar något på internet.
- Okej, men det här känns faan inte bra. Inte bra alls. Skynda dig, det är öppen mottagning vid tolv.
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck är det enda som hörs i mitt huvud när jag sätter mig framför datorn. Jag skickar över en länk som bekräftar att man ska äta några matskedar för bästa effekt och en varning om att äter man för mycket kan man få feber i tre, fyra dagar.
Jag gör samma sak och förbereder mig för att gå till vårdcentralen, på vårdcentralen blir de nästan arga på mig. Att ag kommer hit med en sådan störtlöjlig sak när det krisar med personal. Doktorn tittar knappt på mig när han skriver på pappret om att jag visst är sjuk. När jag är klar kör de nästan ut mig från vårdcentralen.
Men jag har pappret. Jag har det fucking jävla pappret. Nu ska hon få se, kärringen.
Jag har ont i magen för att jag har lämnat en massa människor i sticket. Eller jag har låtit andra jobba dubbelt för min skull, jag kan bara hoppas att det går igenom och att de börjar ta in vikarier igen. Annars vet jag två stycken som inte kommer få morgonfika på trean på morgonen på jävligt länge.
En annan tanke slår mig: vad händer om Kommunal tycker att vikarierna är svartfötter? Strejken börjar framstå mer och mer som en strejk för någon annan än för oss. Varför skulle de annars trycka oss in i den här situationen? De känns mer som att de vill brösta sig mer än som man vill vinna. Arbetsgivaren sparar ju en massa pengar varje dag. Borde inte någonting annat ha gjorts?
Den tärande sektorns ok består i att det aldrig är någonting som knäcks klart och tydligt. Vi är inga träd som brakar omkull utan våra ryggar är mjuka för att klara blåsten. Så tänkte de sig nog det hela på kommunhuset och i det socialdemokratiska arbetarepartiet, att vårat ansvar för barnen, de sjuka och de gamla skulle sträcka sig lite till, om inte annat för samhällets egna bästa.
Jag ringer Lars på kvällen och frågar hur allting har gått idag, jag blir inte av med min oro på annat sätt. Han är arg, arg på mig, arg på facket, arg på chefen och undrar varför vi inte kunde vänta litegrann med att hitta på sådant här? Men han förstår också och berättar sen att kommunen anställt Hannah idag som en lösning på problemet, det var den enda lösning som facket gick med på. Hannah har jobbat själv hela dagen med stöd från de andra avdelningarna. Men hon har jobbat själv. Helt reglementsvidrigt.
Hon är nu flygande vikarie i hela huset och ska hjälpa till där det behövs när ingen är sjuk och fylla i när någon annan är sjuk. En 75% tjänst blev det.
Jag pustar ut. Ingen kan väl vara arg på måndag?
Minns du hur strejken slutade?
Den slutade utan att arbetsgivaren avdelat mer pengar till löner, utan det enda resultatet blev att lönepengarna omfördelades till förmån för vissa "prioriterade" yrken. Detta väckte ett visst missnöje mot facket hos de yrken som därför fick lägre löneökning än arbetsgivaren ursprungligen avsett. En del strejkade helt i onödan.
torsdag 21 januari 2010
STOPPA VUXENARBETET!
Vi är bara begripliga när vi är en del av någon annans helhet. Vi är en add-on till någons annans liv när vi städar, producerar eller spikar men står aldrig själva som egna kategorier. Jahaja, här står du och är en arbetare! Jasså, med vaddå om jag får fråga? Trivs du bra? Gillar du att jobba med människor?
Nej. Jag hatar det. Jag hatar människor.
Men jag är någonting mer än arbetare, jag är någonting vidare. Jag lever ett riktigt liv med ett innehåll. Snarare: jag försöker. Jag försöker greppa tag i livet, kärleken och hålla döden så långt ifrån mig jag bara kan. Jag försöker att komma ihåg att skicka brev hem, skriva små söta lappar och gömma och att laga tillräckligt med mat så att min bror också kan käka. Jag fördriver dagarna med att fundera på mat jag ska laga. Recept jag skulle vilja testa. Böcker jag skulle vilja läsa. Dikter jag vill men aldrig kommer att skriva.
Jag vill välja livet, aktiviteten och adrenalinet. Jag vill inte definieras som mitt arbete.
Tillsägelse: ARBETET! Kan du åtminstone vara så god att du håller dig på arbetstid? Jag säger det här bara en gång: DU STANNAR DÄR! Du ger faan i att leta dig upp i mina tankar när jag duschar, fikar och cyklar på nya vägar i skogen. Du ska ge faan i att kladda på mig, lägga dig som en kletig sörja över hjärnbarken och smutsa ner min kvällsro med funderingar om fortsatt anställning. NU SITTER DU STILL I BÅTEN!
Det gäller att kämpa emot. Att bli diktläsaren istället för arbetaren. Hellre alkoholisten än arbetsnarkomanen, om summan av lasterna prompt ska vara konstant. Jag tänker mig som xena krigarprinsessan mot hydran för mitt inre.
Rättelse:Mina bröst är mindre och den där jävla läderbehån skulle vara ett läderlinne.
Vi måste sluta titta på Hells Kitchen där dom jobbar. Sluta kolla på Big Brother där vi fascineras av deras övervakning. Sluta glo på Top model där de tävlar om arbete. Sluta kolla på Project Runway där de tävlar om arbete. Och alla de här serierna som handlar om arbete: SOS gute, arga snickaren, barnmorskorna, Sthlm-Arlanda eller det där programmet då de tävlade om att bli anställda hos någon företagsledare. Vi måste slänga ut arbetets imperativ genom fönstret så som riktiga rockstjärnor slänger ut teveapparater.
Är det underhållning att titta på andras slaveri?
Att utföra arbete är smärtsamt och det ger oss pengar. Pengar att spendera på underhållning, på skådespel – att fascineras över men underhållningen trycker ihop oss till impotenta, inaktiva åskådare. Vi drömmer om inredning och en man som är precis som Martin Timell. Helt plötsligt blev en rolig lördag en IKEAlördag där vi handlar för att kunna låta hemmet spegla våran personlighet.
Vi behöver aldrig ha tråkigt längre: vi laddar ner en teveserie, vi spelar tevespel – att vara road är detsamma som att vara med på noterna. Vi existerar inte i världen som individer har en aktiv kraft att själva forma den – vi är roade, vi sitter still i soffan eller springer på gymmets löpband.
Den kraftlösa beundran inför något är lyckan – den tvingar inget arbete ut ur oss bara ett outtalat konsensus (överenskommelse). Skådespelen konsumerar oss, de förvandlar all den tid som vi skulle kunna fylla med levande aktivitet till en passiv beundran. Vi konsumeras av sakerna. Vi möblerar fram våran personlighet med IKEAmöblerna.
Vi måste vägra. Vägra. Säga nej och sätta ner röven och säga hit men inte längre.
Vägra att ta betalt men att också ta betalt när det behövs.
Vägra låta din diktläsning bli ett jobb, då kommer du jobba i diktfabriken! Men ta betalt för alla de gånger du städar: fakturera din svärmor (som alltid klagar!), jobbet (du ordnar ju faktiskt en bra psykosocial miljö hemma, annars skulle du aldrig orka det där trista jobbet!) affären som du hämtar kläder ifrån (äntligen får jag plats med dem!), sjukhuset (nu slipper de ju behandla din dammallergi!). Ja, gå runt och kosta samhället - det är en sådan medborgare/vän avordning/demokratins beskyddare som du värd.
Ja, tänk vad du är bra som går runt och orkar en massa skit: supa knulla äta skita sova läsa dra skämt äta igen däcka spela spel sjunga HÖGT i duschen räkna hata åka rullstol klottra skriva brev peppa ljuga måla spika spegla sig i jättesnygga kläder sminka sig springa föda barn få mens göra abort hoppa skutta cykla snatta mata leka köra bil köra med folk ockupera maska strejka titta på teve samt ligga i soffan.
Men sälj inte kunskaperna, sälj inte allting det där du gör för dig själv för att må bra till någon annan – då säljer du oundvikligen en del utav dig själv.
Vid närmare eftertanke är det är ju helt orimligt att du ska hinna jobba. Och att jag ska jobba för del delen.
Vi måste göra upp med vuxenarbetet! STOPPA VUXENARBETET! Vi kan inte, vi hinner inte! Vi måste ju leva livet! Hej då!
STOPPA VUXENARBETET är en slogan från de numer nedlagda asocialstyrelsen men polkagris wikin har skrivit mer om dem här.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En bikt från en Tekniknörd, Anders_S skriver De rika miljöbovarna, Kaj Raving skriver Rödgrönt svar om sjukförsäkringen
Nej. Jag hatar det. Jag hatar människor.
Men jag är någonting mer än arbetare, jag är någonting vidare. Jag lever ett riktigt liv med ett innehåll. Snarare: jag försöker. Jag försöker greppa tag i livet, kärleken och hålla döden så långt ifrån mig jag bara kan. Jag försöker att komma ihåg att skicka brev hem, skriva små söta lappar och gömma och att laga tillräckligt med mat så att min bror också kan käka. Jag fördriver dagarna med att fundera på mat jag ska laga. Recept jag skulle vilja testa. Böcker jag skulle vilja läsa. Dikter jag vill men aldrig kommer att skriva.
Jag vill välja livet, aktiviteten och adrenalinet. Jag vill inte definieras som mitt arbete.
Tillsägelse: ARBETET! Kan du åtminstone vara så god att du håller dig på arbetstid? Jag säger det här bara en gång: DU STANNAR DÄR! Du ger faan i att leta dig upp i mina tankar när jag duschar, fikar och cyklar på nya vägar i skogen. Du ska ge faan i att kladda på mig, lägga dig som en kletig sörja över hjärnbarken och smutsa ner min kvällsro med funderingar om fortsatt anställning. NU SITTER DU STILL I BÅTEN!
Det gäller att kämpa emot. Att bli diktläsaren istället för arbetaren. Hellre alkoholisten än arbetsnarkomanen, om summan av lasterna prompt ska vara konstant. Jag tänker mig som xena krigarprinsessan mot hydran för mitt inre.
Rättelse:Mina bröst är mindre och den där jävla läderbehån skulle vara ett läderlinne.
Vi måste sluta titta på Hells Kitchen där dom jobbar. Sluta kolla på Big Brother där vi fascineras av deras övervakning. Sluta glo på Top model där de tävlar om arbete. Sluta kolla på Project Runway där de tävlar om arbete. Och alla de här serierna som handlar om arbete: SOS gute, arga snickaren, barnmorskorna, Sthlm-Arlanda eller det där programmet då de tävlade om att bli anställda hos någon företagsledare. Vi måste slänga ut arbetets imperativ genom fönstret så som riktiga rockstjärnor slänger ut teveapparater.
Är det underhållning att titta på andras slaveri?
Att utföra arbete är smärtsamt och det ger oss pengar. Pengar att spendera på underhållning, på skådespel – att fascineras över men underhållningen trycker ihop oss till impotenta, inaktiva åskådare. Vi drömmer om inredning och en man som är precis som Martin Timell. Helt plötsligt blev en rolig lördag en IKEAlördag där vi handlar för att kunna låta hemmet spegla våran personlighet.
Vi behöver aldrig ha tråkigt längre: vi laddar ner en teveserie, vi spelar tevespel – att vara road är detsamma som att vara med på noterna. Vi existerar inte i världen som individer har en aktiv kraft att själva forma den – vi är roade, vi sitter still i soffan eller springer på gymmets löpband.
Den kraftlösa beundran inför något är lyckan – den tvingar inget arbete ut ur oss bara ett outtalat konsensus (överenskommelse). Skådespelen konsumerar oss, de förvandlar all den tid som vi skulle kunna fylla med levande aktivitet till en passiv beundran. Vi konsumeras av sakerna. Vi möblerar fram våran personlighet med IKEAmöblerna.
Vi måste vägra. Vägra. Säga nej och sätta ner röven och säga hit men inte längre.
Vägra att ta betalt men att också ta betalt när det behövs.
Vägra låta din diktläsning bli ett jobb, då kommer du jobba i diktfabriken! Men ta betalt för alla de gånger du städar: fakturera din svärmor (som alltid klagar!), jobbet (du ordnar ju faktiskt en bra psykosocial miljö hemma, annars skulle du aldrig orka det där trista jobbet!) affären som du hämtar kläder ifrån (äntligen får jag plats med dem!), sjukhuset (nu slipper de ju behandla din dammallergi!). Ja, gå runt och kosta samhället - det är en sådan medborgare/vän avordning/demokratins beskyddare som du värd.
Ja, tänk vad du är bra som går runt och orkar en massa skit: supa knulla äta skita sova läsa dra skämt äta igen däcka spela spel sjunga HÖGT i duschen räkna hata åka rullstol klottra skriva brev peppa ljuga måla spika spegla sig i jättesnygga kläder sminka sig springa föda barn få mens göra abort hoppa skutta cykla snatta mata leka köra bil köra med folk ockupera maska strejka titta på teve samt ligga i soffan.
Men sälj inte kunskaperna, sälj inte allting det där du gör för dig själv för att må bra till någon annan – då säljer du oundvikligen en del utav dig själv.
Vid närmare eftertanke är det är ju helt orimligt att du ska hinna jobba. Och att jag ska jobba för del delen.
Vi måste göra upp med vuxenarbetet! STOPPA VUXENARBETET! Vi kan inte, vi hinner inte! Vi måste ju leva livet! Hej då!
STOPPA VUXENARBETET är en slogan från de numer nedlagda asocialstyrelsen men polkagris wikin har skrivit mer om dem här.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En bikt från en Tekniknörd, Anders_S skriver De rika miljöbovarna, Kaj Raving skriver Rödgrönt svar om sjukförsäkringen
onsdag 6 januari 2010
Del 4 - Ockupationen
Nu är den väldigt odramatiska ockupationen inledd. Vi lagar mat, hänger och super som vanligt i lägenheten. Det nya årets inleddes med en efterfest som slutade klockan nio på morgonen.
Bostadsbolaget har inte hört av sig överhuvudtaget annat än via brev och låtit hälsa att vi är välkomna till hyresnämnden den trettonde januari. Plötsligt var hyresnämnden inte så överhopad med arbete och hade korta väntetider.
Det hela känns som ett lika hopplöst projekt som det känns hoppfullt, knappt något av det vi ville göra har blivit av och vi blir bara tröttare. Allt mindre ork finns kvar och vi orkar knappt förbereda oss för processerna. Processen är som en våt filt som alltid lägger sig över stämningen hur vi än gör.
Jag vet inte om fler engagerade hade gjort till eller från men det jag har lärt mig att det här med självorganiseringen är ingen dans på rosor. Jag minns hur ont vi vikarier hade i magen för två somrar sen när vi hamnade i bråk med våran chef över lönen. Trots att vi hade rätt så var det som om vi ändå torterade oss själva med plågsamma scenarion och hur mycket kunde skrämmas med själva scenariot att det kunde bli konflikt. Det hade säkert funkat på oss också: hotet om hyresnämnden om vi hade haft andra alternativ men det har vi inte. Dessutom vill vi bo på 87 kvadrat och tillsammans.
Hotet om konflikt fungerade på h*n som skrev över kontraktet klantigt så att vi hamnade i hyrestvisten. H*n sa tidigt till oss att h*n inte ville ha med det här att göra, att h*n inte ville stå i något register över bråkiga hyresgäster och vi har stöd från h*n men mer än så var h*n inte intresserad av.
Tack och adjö då. Men tryck upp allt jävla skitsnack om solidaritet någonstans där solen aldrig skiner. Men tjänar man tillräckligt mycket pengar finns det alltid ett annat första hands-kontrakt ledigt och man kan börja om i ny lägenhet.
Under konflikten har jag blivit städfanatiker eller irriterat ihjäl mig på om saker har legat framme. Allt enligt principen: kan man inte kontrollera sin tillvaro så kan man städa, där får man i alla fall resultat.
Trots att jag tycker självorganisering är bra så borde någon informera om riskerna. Man blir helt knäpp. Det är inte alls som att pyssla med avlägsna saker som rör "dem där", "alla andra" eller demonstrera mot våldtäkter, nu står så mycket på spel. Hela mitt liv står på spel och det är så jävla läskigt.
Håll tummarna för oss den trettonde.
Bostadsbolaget har inte hört av sig överhuvudtaget annat än via brev och låtit hälsa att vi är välkomna till hyresnämnden den trettonde januari. Plötsligt var hyresnämnden inte så överhopad med arbete och hade korta väntetider.
Det hela känns som ett lika hopplöst projekt som det känns hoppfullt, knappt något av det vi ville göra har blivit av och vi blir bara tröttare. Allt mindre ork finns kvar och vi orkar knappt förbereda oss för processerna. Processen är som en våt filt som alltid lägger sig över stämningen hur vi än gör.
Jag vet inte om fler engagerade hade gjort till eller från men det jag har lärt mig att det här med självorganiseringen är ingen dans på rosor. Jag minns hur ont vi vikarier hade i magen för två somrar sen när vi hamnade i bråk med våran chef över lönen. Trots att vi hade rätt så var det som om vi ändå torterade oss själva med plågsamma scenarion och hur mycket kunde skrämmas med själva scenariot att det kunde bli konflikt. Det hade säkert funkat på oss också: hotet om hyresnämnden om vi hade haft andra alternativ men det har vi inte. Dessutom vill vi bo på 87 kvadrat och tillsammans.
Hotet om konflikt fungerade på h*n som skrev över kontraktet klantigt så att vi hamnade i hyrestvisten. H*n sa tidigt till oss att h*n inte ville ha med det här att göra, att h*n inte ville stå i något register över bråkiga hyresgäster och vi har stöd från h*n men mer än så var h*n inte intresserad av.
Tack och adjö då. Men tryck upp allt jävla skitsnack om solidaritet någonstans där solen aldrig skiner. Men tjänar man tillräckligt mycket pengar finns det alltid ett annat första hands-kontrakt ledigt och man kan börja om i ny lägenhet.
Under konflikten har jag blivit städfanatiker eller irriterat ihjäl mig på om saker har legat framme. Allt enligt principen: kan man inte kontrollera sin tillvaro så kan man städa, där får man i alla fall resultat.
Trots att jag tycker självorganisering är bra så borde någon informera om riskerna. Man blir helt knäpp. Det är inte alls som att pyssla med avlägsna saker som rör "dem där", "alla andra" eller demonstrera mot våldtäkter, nu står så mycket på spel. Hela mitt liv står på spel och det är så jävla läskigt.
Håll tummarna för oss den trettonde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)