Berättade jag någonsin för dig om min granne? Jamen, du vet vem jag menar! Han som bodde bredvid oss när vi bodde i de mintgröna radhusen. Du minns inte?
Jag tar det från början.
Jag bodde i ett mintgrönt radhus, nummer 96. Året var 1998.
Mamma och pappa köpte radhuset i slutet av 90-talet för 25 000. Vilket var en väldigt bra affär med tanke på att det var precis nybyggt, inte en själ hade bott där innan oss. I samma veva bytte min pappa också våran orangea Opel mot en modernare grön Volvo. Anledningen var rätt enkel: pappa hade precis kommit ur sin arbetslöshet och nu ville han visa det för alla andra också. Så han gjorde som alla andra: belånade sig.
Min pappa hade egentligen inte riktigt fått en anställning utan han hade med sin kompis målargunnar programmerat ihop ett bokföringsprogram till Amiga (för er som aldrig haft en Commodore 64 eller spelat diskettspel på Amiga så pratar vi alltså om datorer).
Målargunnar var en sådan där halvkriminell typ som gjorde det mesta. En riktig entreprenör. Han sålde fulsprit till vem som helst utan skrupler, blåste soc så ofta han kom åt, sålde saker till reapris - polisen skulle nog ha kallat det häleri, målargunnar kallade det för kompispris.
Bokföringsprogrammet skulle vara ett break-through för min pappa, trodde han. Hela familjen industrialiserades och det fanns inte ett tillfälle då man inte kunde vika kartonger till det här bokföringsprogrammet: Diamantbok. Vi vek kartonger framför teven, medans vi väntade på att mamma skulle laga mat eller medan pappa läste "Jorden runt på 80 dagar" för oss i vardagsrummet.
Men programmet sålde rätt bra på den där datamässan i Flen och så småningom köpte ett företag idén och de sa något om en anställning till pappa. Målargunnar blev skitförbannad när han fick höra om det hela. Han tyckte pappa hade förhärligat sin egen insats och förminskats målargunnars. Ja, undanhållit sanningen! Nästan ljugit!
Såklart blev det bråk om pengarna för Diamantbok. Bråken var faktiskt underhållande: de kom hela tiden på nya sätt att blåsa varandra. Eftersom de hade en svart målarfirma tillsammans så turades de om att blåsa varandra på löner och betalningar. Så min mamma och Gunnars fru; Eva turades om att hänga matkassar på respektives dörrar som en ursäkt för den senaste blåsningen. Trots att de uppenbart var överens om att gubbarna var snikna och hopplösa så pratade de aldrig med varandra utan upprätthöll något slags sken inför sina makar om att hålla med i den senaste konflikten. Om PoB Infoform någonsin utförde ett trädgårdsjobb hos dig så kan du vara säker på att den ena hantverkaren inte fick betalt.
Hur som helst: Diamantbok, Målargunnar och överskott på bostadsmarknaden ledde oss till radhusområdet. Pappa antar jag hade någon slags förhoppning om att bli lite finare. Att komma bort från miljonprogrammen. Jag kan tänka mig att i hans huvud så såg han framför sig hur vi hade grillkvällar med grannparet Läkaren & Psykologen och att han hälsade på Professorn när han hämtade morgontidningen.
Så blev det inte riktigt. Vi var inte ensamma, fler i arbetarklassen hade kommit upp sig.
Våra grannar till höger städade spyor på Birka Paradise och var hemma varannan vecka. Det var förresten så mina grannar hade träffats: han jobbade som bartender i kareokebaren och hon städade där. Love at first sight så att säga. Att de skaffade billigt hus efter bara tre månader tillsammans hade en enkel förklaring. Båda var över trettio.
Till vänster på nummer 94 bodde: Biggan, Gert och Sven. Det gick inte att utläsa av namnen men Sven var deras son. De var nog inte riktigt heller min pappas idealgrannar för den delen. De rökte inne, städade ytterst sparsamt och Biggan hade bara tre tänder i munnen.
Ett par år senare så skulle Gert bli dement och flytta in på ålderdomshemmet som skulle börja byggas om tre år på det tomma fältet bakom. Fältet var en gammal plantskola och luktade fruktansvärt om vårarna av allt skit de en gång hällt i jorden (jag misstänker att det var det som drog ner priset).
Biggan var härlig tyckte jag, men jag var rädd för att ta henne i hand. Hennes naglar var svarta och jag fick intrycket av att hon inte tvättade händerna så ofta. Hon hade alltid joggingdress och verkade aldrig ha något jobb, hon var hemma mest jämt om hon inte var i garaget med Gert såklart och meckade med alla traktorer, raggarbilar, skrotbilar eller vad som helst annat som drevs av bensin. De hade ett speciellt garage för alla skrothögar ute i Jönåker där de kunde pilla ostört mest hela kvällarna och även nätterna om de kände för det.
Biggan var alltid glad och hon ville alltid lära mig en massa tekniska saker som jag aldrig riktigt till fullo förstod. En gång lärde hon mig att räkna binära tal (hur hon nu kunde det, hon hade ju inte gått mer åtta år i grundskolan) när jag gick i fyran. Det fattade jag precis, jag blev jättestolt och visade det för mamma, morbror och väl valda skolkamrater men ingen förstod storheten i något som är tal, men inte konstrueras som tal så som vi lär oss dem i skolan. Efter att förklarat för ganska många fem dagar i sträck och mest mötts av suckar, bekymrade ögonbryn och oförstånd gav jag upp. Nu för tiden har jag ingen aning om hur man räknar binära tal och jag kommer nog aldrig lära mig igen.
Mot den här bakgrunden är det ingen överraskning att sven var mobbad i skolan. Det hade väl snarare varit konstigt om han inte var det. Hans kläder var alltid två år försenade modemässigt och eftersom han var den han var så var knäna alltid lappade, skosulan var alltid på väg att lossna. Och alla vet att i högstadiet är inte kids särskilt snälla. Han ville aldrig riktigt prata med mig om hur han blev instängd av hockeykillarna på toaletten eller att de alltid skar sönder hans däck på cykeln. Och egentligen behövde vi aldrig prata om det, jag såg på honom när han kom hem om det hade varit extra jobbigt. De dagarna han var som gladast då han kom hem var onsdagarna. På onsdag eftermiddag så hade han Gymnastik på schemat, visserligen med Farke men ändå.
Farke tyckte vi var världens äckligaste gympalärare: han blev alltid jättesvettig och fick lökringar under armarna, han hade alltid byxorna för högt upp (ni vet så högt upp att man viskade till sin bästis: Ser du! Farke har idag paketet på höger sida, guuuuuuud vad ääääääckligt!) och han trodde att vi fortfarande gillade lekar som medicinmannen och spökboll. Vi ville egentligen spela basket och andra våldsamma sporter där man kunde passa på att klösas och tjyvnypas eftersom vi hatade varandra så mycket.
Ingen kunde slå Sven på gympan: ingen var bättre på fotboll, ingen kunde klättra snabbare och ingen gjorde fler mål oavsett sport. På gympan kunde han aldrig väljas sist.
Men, en gång när han kom hem så såg jag att han var ledsen fast det var onsdag. Han hade en speciell ihopknipt mun då och hans hållning avslöjade honom direkt där han satt på trappsteget utanför dörren. Hans lugg var avsvedd. Sven hade en sådan där bonnig 90-talsfrisyr som man gärna skämtar om nu för tiden. Då var det på dödsallvar. Det var en sådan där frisyr då man rakar hela huvudet men lämnar luggen kvar lång, inte synthlång utan snarare fem centimeter och tunn-lång.
Jag frågade inte då, jag hade ingen aning om hur de gjort. Jag gick ju inte i högstadiet själv utan jag var två år yngre. När jag själv sedan gick i högstadiet så skulle jag förstå och en kille som hette Joakim skulle få luggen avsvedd efter en gympalektion i omklädningsrummet. Hockeykillarna hade tagit sin Axe, sprejat och hållit en tändare framför. Då brinner parfymen och de hade använt lågan för att bränna bort luggen. Det var ganska hemskt att se Joakim tvinga sig själv att gå till matsalen den dagen, alla såg ju direkt vad som var fel men det ignorerades och han blev bara ett till skämt för hockeykillarna.
Efter det som associerar jag alltid människor med Axedofter med hockeykillar och folk som är riktiga jävla fittor. För mig luktar det inte direkt irrestistible utan ohämmat testostron.
För att muntra upp honom den här onsdageftermiddagen sparkade jag honom på smalbenet. Det var så vi kommunicerade, vi slogs, vi bits och vi ryckte benen av grodor tillsammans. När vi umgicks så skadade vi alltid varandra på något sätt. Inte för att vi jämt slogs utan för att vi lekte tävlingar som: vem kan balansera längst, vem kan klättra högst, vem törs gå längst ut på isen.
Ett vanligt inslag var att han drog mig i håret, oj jävlar vad han drog. Det gjorde alltid ont som faan, det visste han och dessutom kunde ju inte jag dra honom i håret - hans tilläts aldrig växa längre än ett par centimeter. När han drog mig i håret är det som för att säga: nu är'e slut, jag har fått nog, lyssna på Offspring på mitt rum? Och han drog mig också i håret för att han visste att jag var håröm och det var det ondaste jag visste, han drog mig i håret också för han visste att jag skulle börja gråta och då fick han en anledning att krama mig. Ibland kunde jag veta att det här en sådan dag han kommer dra mig i håret bara genom att titta på honom. Men jag gav honom en aldrig en kram apropå ingenting fast jag ibland såg att han behövde. På något sätt ingick det inte i vårt outtalade kontrakt: först slogs vi, sen kramades vi.
När jag blev större och blev aktiv i någonslags feministisk rörelse så beskrev vi mansgrisar med fraser som: Jamen, det är typ sådana killar som ba tar en kvinna och släpar hem henne i håret. Jag tänkte alltid på Sven då. Han gick i åttan och jag gick i sexan, vi brottades och han drog hem mig i håret. Jag gillade det, jag fattade ju att han inte kramades speciellt mycket hemma. Och jag tyckte det var tryggt med vetskapen att vi aldrig skulle behöva pussa varandra utan vi hade någonting annat som vi grundade våran relation på. Kanske det faktum att vi både var rätt misslyckade på våra egna konstiga sätt: jag var så duktig i skolan att jag hade prestationsångest på kvällarna och aldrig kunde sova och han var så dålig i skolan att han hade prestationsångest och aldrig kunde sova.
Båda våra föräldrar intygade att de var precis nöjda med oss som vi var. Och de kanske de var även om jag misstänker att de ibland tyckt att vi kunde umgåtts stillsammare.
På kvällarna när vi inte kunde sova så skrev vi brev till varandra. Brev på brevpapper med hjärtan, fåglar, natur, blommor, skogar, älvor, snirkliga blad och så vidare på. Sven sprejade de till mig med Date-parfym som han hade snott från Konsum vid Spindelplan, ibland var det glitter på och alltid låg det små presenter i kuvertet. Kommer du ihåg de där napparna i olika färger som det var modernt att ha i ett tajt halsband runt halsen? Sådana fick jag i alla möjliga färger och storlekar, frimärken (frimärke skulle alltid sitta på brevet trots att vi bodde grannar och trots att vi aldrig lät våra brev cirkulera i Postens byråkrati), tuggummi med låtsastattueringar och en gång gav han mig ett smycke som nog tillhörde hans mamma om man skulle vara petig med äganderätten. Det var jag tvungen att lämna tillbaka sa min mamma, men det spelade inte så stor roll att jag behövde lämna tillbaks det. Jag fattade ju vad som var poängen, han visste ju också att han skulle bli påkommen och att jag aldrig skulle få behålla det.
Jag kunde dock aldrig göra något lika fint tillbaka, min pappas LP-skivor var för stora för ett kuvert, Dianmondbok fanns på hur många disketter som helst överallt och det kändes fel att ge bort pappas plånbok. Dessutom hade han hade så stor koll på den att jag tror det varit kört och jag var inte säker på att jag gillade min pappa lika mycket som Sven gillade sin mamma och jag gillade inte Sven mer än vad jag älskade min mamma. Men min bror, min två år yngre bror med gravt synfel, älskade jag och fortfarande älskar jag till döds. Han var den perfekta avvägningen mellan mamma och pappa.
En kväll när min bror somnat till sagobandet och låg i sängen och gapade i sin ljusblåa pjymas så smög jag mig in på hans rum. På det kofläckiga nattduksbordet (ja, det är sant, det var kofläckigt. Mamma fick dille någon sommar och målade sin cykel kofläcklig. Hon fick smak för det hela så hon målade även min bror nattduksbord, en pall och kökssoffan kofläckig) låg hans glasögon. Glasögon som var tvungen att specialbeställas från Amerika eftersom man inte kunde göra så tjocka glas i Sverige. Hans glasögon var verkligen som colabottnar, tjocka och runda. En snällare jämförelse hade väl varit Harry Potter-brillor, men på 90-talet hade inte min bror den populärkulturella turen utan det fanns bara ocoola töntar med runda brillor som refernser.
Jag skrev klart brevet och lade ner min brors glasögon däri (de passade perfekt!), sen smög jag ut i mitt Nalle Puh-nattlinne och lade brevet i Familjen Sörenssons brevlåda.
Nästa morgon blev det ett ramaskri utan dess like som väckte mig.
måndag 15 december 2008
söndag 7 december 2008
Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra! Åtgärdsvägra!
Arbetslös. Smaka på ordet. Utan arbete. Lösgjord från arbete.
Arbetslös.
1.
Våran huvudperson beskriver sin bakgrund hastigt och avbryter sig själv mitt i en mening
Numera är jag arbetslös. Innan det var jag: köksarbetare, vårdbiträde, callcenterintervjuare, dagispersonal, reklamutdelare. Kärt barn har många namn, ungdomar har många jobb. Jag har varit anställd inom många brancher men aldrig med en lön över 15.000. De jobben verkar inte riktigt existera, jag har aldrig haft turen att få ett fabriksjobb eller ett lagerjobb.
Jag har haft alla möjliga jobb. Ingenting är det som jag av fri vilja har valt. Jag har alltid fått anställning av en olyckshändelse: någon som kände någon som kanske kunde fixa några timmar här eller några timmar där. Jag halkade in som vårdbiträde en dag i juli för att resten av timmisarna sagt upp sig på LSS-boendet, jag var den som var tillräckligt desperat. Jag har jobbat på callcenter med en hyresskuld hängandes över huvudet gick jag med att jobba på provision - såklart var jag inte speciellt bra på det utan sålde så lite att jag bara fick ut en lön på 8000, trots att jag jobbade heltid. Alltid har jag halkat in på något snarare än att det har handlat om ett fritt val. En olyckshändelse, jag behövde jobb och arbetsmarknaden kunde ha nytta av mig.
Mitt första jobb var som köksarbetare, eller diskare som den korrekta benämningen är. Det var svart, 70 spänn i timmen rätt ner i fickan. Jag tyckte jag gjorde en bra deal - ingen skatt och arbetsgivaren tyckte väl han gjorde en bra deal - inga arbetsgivaravgifter. Den sommaren jobbade jag ganska mycket, 180 timmar i månaden och jag plockade ut en bra lön. Allt spenderades håglöst på spel, ny Ipod, en charterresa och lite hyra till mamma.
Jag föddes i Landskrona på 80-talet. På 80-talet var Landskrona främst känt för sina miljöproblem bland annat med konstgödningsfabriken Supra, det var också nu Landskrona började ta emot flyktingar i stor omfattning och då Tuppaskolan ockuperades. I allt det här virr-varret föddes jag. Min mamma och pappa bodde i ett miljonprogram med hunden Tracy. När jag kom blev det för mycket att också ta hand om en labrador, så de sålde henne till någon av pappas lastbilschaufförs kompisar. Dessutom var det ändå en nödvändighet att sälja Tracy, hon var den avundssjuka hundtypen: så fort hon kom åt puffade hon på babysittern för att få den att välta.
När jag var ett år så lessnade min mamma på den breda skånskan, alla droger och de där rasisterna som hon uttryckte det. Hon ville inte att jag skulle växa upp där. Hennes bestämda åsikt är att det i Skåne bara finns droger och rasister. Därför packade hon allting och vi flyttade tillbaka till Mittens rike: Sörmland, till Eskilstuna.
Staden som hade Sveriges första Socialdemokratiska Ungdomsklubb (vilket var en stor stolthet för de lokala SSU:arna som jag senare skulle träffa på), en livaktig industri i början 1900-talet och Kent repade för fullt i någon av studiefrämjandets lokaler.
Arbetslösheten var ganska utbredd när vi flyttade upp år 1990, mamma fick jobb som undersköterska ändå men min pappa fick stämpla på a-kassa.
Vi bodde i Nyfors i Eskilstuna, husen där var fyra våningar höga och grannarna var många. Jag trivdes. På gården fick jag lära mig knulla betydde och det var där jag fick mitt ärr i ögonbrynet.
Precis innan mitt femårskalas var jag och min syster lekte på lekplatsen. På lekplatsen fanns det ett tåg med en massa lösa metalldelar och skarpa kanter. Hon, min syster, utmanade att balansera längs kanten på tåget. Självklart trillade jag och spräckte ögonbrynet. Skrikande och blödande springer jag hem och blodet rinner i hela ansiktet, om tio minuter kommer gästerna, min pappa plåstrar ihop ögonbrynet så gått det går.
Efter ett tag när det inte gör lika ont längre är jag ganska nöjd; jag slapp ha skjorta på mig och det blåa ögat ser faktiskt ganska tufft ut. Jag speglar mig ofta under kvällen. Elin kommer fram...
Men, äh, fuck it. Jag pallar inte berätta för er om vart jag har bott, så mycket skiljde det sig ändå inte åt. Och, det här handlade ju om arbetslöshet.
2.
Våran huvudperson reflekterar över arbetslöshetens gissel och hur det kommer sig att man hamnar i en åtgärd som anses vara socialt pinsam
Arbetslös, jag är arbetslös nu. Jag klarade inte riktigt av AMS-åtgärden: universitetet (ja, ha inga illusioner. Universitet är nyspråk för: ta lån och bli arbetslös akademiker). Det passade inte mig. Det var mest montont ensamarbete, skriva text på ett studentrum och få det rättat på det enda lektionstillfället i veckan. Det kallar man för heltidsstudier, vilken lögn!
Så jag flyttade hem, 50 000 är jag skyldig staten och jag har inte en krona på fickan. Och det är verkligen inget skämt, en del av er kanske tror att inte en krona på fickan är en metafor för några hundralappar. Så är det inte, jag har inte en jävla krona. Det tar tre månader innan ungdomsgarantin börjar gälla. Ungdomsgarantin är en omskrivning för förvaring. För att jag sitter där och häckar får jag 1200 av staten. Kan man ens klassificera det som en allmosa?
Just nu bor jag hemma, eller ja, i alla fall någon variant på hemma. Eftersom jag inte drar in några pengar på betalt arbete så gör jag obetalt: hämta på dagis, barnvakta och laga mat.
Ibland får jag känslan av att folk tycker det är lite pinsamt att jag är arbetslös, att man är hopplös. Att man är en sådan där typ som inte kan rycka sig i kragen och ta tag i sitt liv. Varför har du inga drömmar? En del undrar om jag inte vill ut och resa. Då tycker jag att han eller hon är dum i huvudet på riktigt, exakt vad tror dem skulle vara roligare med att diska australien? Att man kan röka på? Wow. Gud vad häftigt. Som om det vore en omöjlighet i Sverige. Eller tror dem att man hittar sig själv? Hej, mitt mig själv låg och skräpade i Thailand så jag var tvungen att jobba som en idiot i ett halvår för att kunna hämtade det. Nej tack.
Och att jag inte klarade skolan är inte heller mitt i prick. Det är lite skämmigt. Jo visst, men är det någon av er som sett den svenska högskolan? Den är ju ett skämt, 40 timmars studier i veckan ska det vara. Jag hade 6 timmar lektionstid i veckan utom de veckor då vi fick någon stor hemuppgift. Högskolan är organiserad så att man ska kunna jobba extra, och man måste. 7300 är i n g e t. Fast det finns det ju de som tycker att: MAN KAN VISST KLARA SIG MEN UNGDOMEN ÄR SÅ BEKVÄM UTAV SIG IDAG. Till er: ät skit.
Eftersom ungdomsgarantin nu har börjat gälla för mig så har jag slussats till ett dagis, eller nej, förlåt: Learnia. Här ska de coacha oss till arbete. Yeah, yeah, yeah, fotbollscoach, livscoach, arbetscoach.
3.
Våran huvudperson börjar på dagis och får ett första intryck av hur meningslöst allt motstånd verkar - en åsikt som kommer att ändras längre fram i historien
Över dagiset (två rum med en whiteboard och ett par inslängda datorer) ligger det en blöt filt, man får inte yppa något om att det är meningslöst att coacha till arbete som inte finns eller att det inte är vårat fel att vi är arbetslösa. For the record: det är inget fel på mig. Verkligen inte. Och det är inget fel på alla andra som sitter här heller. Vi är den naturliga arbetslösheten, det är vi som har en 24/7-anställning som inflationsbekämpare. Det är vi som håller lönerna nere genom att alltid vara beredd att ta ett jobb där lönen är precis över a-kassan eller kanske socialbidraget. Vi håller Svensson på plats. Om han inte gör som förmannen säger står vi där som en reservarmé beredd att göra jobbet. Kapitalismen behöver oss.
Men ändå säger det att det är vårat fel at vi sitter här i de aprikosfärgade lokalerna med den ljusa heltäckningsmatten. Vårat fel. Jag vill bara ställa mig upp och skrika: jag organiserade inte kapitalismen, det här har jag inget med att göra.
Vilket jag såklart inte gör. Det finns inget motstånd att göra känns det som ibland, det finns ingenting att vägra, ingenting att sno. Så ibland roar vi oss med att sabotera deras välregisserade skådespel.
För ett tag sedan var farbror blå här och skulle upplysa oss om vad som hände om man blev k r i m i n e l l eller om man söp sig för full. Kling & Klang inleder sin presentation som om vi vore efterblivna:
- Jaha, och vad tror ni då att polisen gör då?
En arm sträcks upp, den viftar och är ivrig att svara. Jag ser hur polisen skiner upp, antagligen brukar publiken inte vara så speciellt entusiastisk.
- Spöar invandrare och demonstranter.
Mungipor åker ner i golvet och polisen harklar sig och säger: inte så ofta.
Eller när AMS hade jobbsökardagar och jag fyllde i en intressenmälan för Donken och på frågan varför jag sökte jobbet klämde jag i med någonting i stil med: Det verkar vara en utvecklande miljö där jag skulle kunna inspireras av alla de människor jag skulle möta. Det mänskliga mötet tycker jag är viktigt. Och på frågan vilka tider kan du jobba skrev jag: alla utom mellan 15-17 på vardagar för då ser jag repriserna av top model och project runway. Heja naomi!!!!!!
Våra dagar präglas av en tristess trög som kylskåpskall sirap. Vi måste ta oss igenom varenda dag. Varenda dag. Även när de till och med skiter i att ge oss meningslösa uppgifter, de dagarna är längst. Ingenting att snacka skit om, ingenting att sabotera. De dagarna lyssnar vi mest på radio: P3. Det står man ut med och man slipper den värsta av den värsta musiken.
Men en gång blev det fight om det.
Det kom en ny till dagis för några veckor sedan. Rund som en köttbulle, keps och gympaskor. Jaha, tänkte vi. Först välkomnade vi honom så som de tvingar oss till: alla sätter sig i en rund ring och när det är ens egen tur så ställer man sig upp och säger: Hej jag heter [namn] och jag är arbetslös.
Samma procedur, men när Victor reser sig upp säger han:
- Hej, jag heter Victor och jag är alkoholist.
- Men victor, sådant skämtar man inte om!
- Men det är ju som ett AA-möte säger han och rycker på axlarna.
Vi fnissar. Men sen, närmare bestämt en kvart senare eller tretton minuter så gör nykomlingen sitt första övertramp. HAN FÖRSÖKER ÄNDRA RADIOKANAL. Han tror att han bara kan gå fram som om han vore radiohitler ratta över till en annan frekvens på FM-bandet och ställa in LUGNA FAVORITER. HALLÅÅ!!!11!1 Lugna favoriter?!?!?! Vem hatar sig själv så mycket att man ba: äh, fy faan, jag är en hemsk människa, jag måste straffas, bäst att ratta in lugna favoriter, det är inte mer än rätt att få dagens ödelagd av Martin Stenmark-rim.
Han tror han får lyssna på lugna favoriter, hela gruppen hyperventilerar och alla är uppenbart irriterade. Efter en minut av att knyta näven i fickan till Per Gessles "Gå och fiska" går jag fram till honom och puttar honom från radion. Jag väser mellan tänderna.
- Hörru, du bestämmer inte ett skit här. Allra minst radiokanal - du är ny.
Allt är som en dålig version av Oz. Den nya killen går och läser DN istället.
Såhär håller våra dagar på, om och om igen upprepas dem. Våran tid där innehåller aldrig någonting annat än dagisintriger och tillsägelser från dagisfröknarna. En gång hade jag elementet i knät för att det var så kallt i lokalen. Då kommer en dagisfröken med bestämda loafers-steg och rycker ut kontakten från väggen och säger:
- Men herregud. Tänk om du skulle få en stöt!
Så stora blir intrigerna. Folk åker in och ut här. Kommer tillbaka från misslyckade praktiker och skumma småföretag som velat blåsa dem på pengar. Vi sitter bara av tiden här tills arbetsmarknaden har nytta av oss igen.
Värst är när dagisfröknarna lyckas blåsa oss. En gång fick vi åka på ett inspirera-dig-själv-seminiarium i Nyköping. Åtta mil bort. Vi var klarlärda i konsten att inspirera oss själva 11.30 på dagen och fick åka hem om vi hade busspengar - annars fick vi åka AMSbussen 17.00. Det värsta är att istället för att folk diskuterar att AMS håller oss i en främmande stad i fler än åtta timmar börjar folk prata om hur inspirerade de har blivit, att de plötsligt är övertygade om att nyckeln till alla problem att börja jobba och tror att om de jobbar lite hårdare kommer de få drömjobbet. Sådana saker blåser oss på den lilla, lilla kollektivitet vi påbörjat.
4.
Våran huvudperson får en inblick i åtgärdernas belöningsmekanismer och förändrar sin inställning angående motstånd
Igår berättade dagisfröknarna ockå att det inte var helt lätt för dem heller. De minnsann hade vissa ekonomiska krav att leva upp till. Det var inte vilka företag som helst som fick göra sådana hära kurser. NEJ DE HADE OCKSÅ EN PRESS ATT LEVA UPPTILL. De är tvugna att leverera en viss procent av oss ut i arbete eller i utbildningar för att få fortsätta med sådan här verksamhet, få förnyat uppdrag av AMS.
Jag tänker tillbaka på den hösten som jag har varit här och visst har det kommit folk och gått, men de som har gått har för det mesta kommit tillbaka. Fuck, när jag börja räkna på det så måste de ligga risigt till. Då förstår jag också varför de på senaste tiden bara pratat utbildning och inget "skriv ett relkamblad om dig själv". Det är lättare att få oss att ta lån för en utbildning än att hitta en plats till oss på arbetsmarknaden. De vill sätta oss i utbildning som förvaring tills kapitalismen återigen kan tänka sig att använda våra kroppar till monotona rörelser.
Det är då jag beslutar mig. Beslutar mig för att se till att inte enda jävel lämnar det här dagiset, ingen ska komma härifrån. De här idioterna/dagisföretaget ska inte få förlängt, vi ska inte bli något att skryta om i statistik. Förstör det som förstör dig. It's on.
Hemma omnämner jag dagis som dagis också. Saker ska kallas vid deras rätta namn, jag gå inte med på deras försök att snygga till allting, åtgärd - my ass liksom. Men min sexåriga lillebror hänger inte riktigt med ibland, igår när vi satt framför teven frågade han mig:
- duuuuuuuuuu...är'e verkligen så att du går på dagis? Har inte du gjort det när du var liten?
Jag förklarar snällt att dagis för mig inte riktigt såsom hans dagis var. Inga fruktstunder och inga BRIO-tåg utan ibland är det mer att vi leker än att vi arbetar säger jag. Jag vet inte om det var en bra förklaring heller, men den är nog lättare för en sexåring än ett ekonomiskt system.
5.
Dagisgruppen upptäcker styrkan i att göra ingenting och formerar sig efter vår huvudpersons initiativ
Idag pratade jag med min dagisgrupp efter morgonsamlingen. (JA! Det är helt sjukt, precis som dagis, MORGONSAMLING!!! Där man ska berätta något man gjorde igår, idag sa jag bara: inget varav min dagisfröken sa: men men men men men men vad åt du till frukost då?)
Tre meningslösa veckor kvar till jul och våra coacher måste ha en jävla ångest över att tänk om de inte kommer lyckas, en tjej försöker de få att ta ett timvikariat i Mjölby och Victor (ja, han som sa att han var alkis) har dem bett aldrig mer komma tillbaka eftersom han spred så dålig stämning. Han kommer ju såklart tillbaka på pin kiv då och då.
Alla är väl inte riktigt överens om att dagis är fel, att det är dagisets fel att man känner sig så misslyckad ibland eller att dagis inte är nyckeln till jobb. Men det spelar inte så stor roll, det enda vi ska göra är ju: ingenting. Ett passivt nja... är lika viktigt som ett rungande JAAAAA!!!! Och det fina är att även hon som sa nej blir i handling ett ja eftersom hon inte kommer få jobb. Om hon inte ska årgärdsstrejka så är hon tvungen att arbeta ihjäl sig, och det är ju inte särskilt lockande.
Så här sitter vi i ett aprikostfärgat rum, räknar ner och ser våra jobbcoacher/dagisfröknar svettas. Deras jobb hänger på att lyckas tvinga oss in i utbildningar. Good luck with that. Vi åtgärdsvägrar. Vi har bestämt oss för att sänka dem så som dem har sänkt oss - vi tänker vägra alla utbildningar de erbjuder oss, vi tänker inte söka ett jobb. Aldrig att de ska få ut sina procent härifrån dagiset, vi tänker inte ta csn-lån för att rädda deras coachjobb.
Om ett tag träffar man fröken som deltagare fantiserar vi. Hon kommer vara som oss, en del av den naturliga arbetslösheten fast med CSN-skuld.
Karma will come and bite you in the ass AMS-kärring!
--------------------------
I senaste Dissident finns det en bra text om arbetslöshet som är väl värd att läsa (och läs resten när du ändå är igång), kan beställas här.
Kämpa Tillsammans har haft fett ös - arbetslös på Kriminalvårdsanstalten Learnia.
Och du har väl inte glömt arbetsförnedringen?
Arbetslös.
1.
Våran huvudperson beskriver sin bakgrund hastigt och avbryter sig själv mitt i en mening
Numera är jag arbetslös. Innan det var jag: köksarbetare, vårdbiträde, callcenterintervjuare, dagispersonal, reklamutdelare. Kärt barn har många namn, ungdomar har många jobb. Jag har varit anställd inom många brancher men aldrig med en lön över 15.000. De jobben verkar inte riktigt existera, jag har aldrig haft turen att få ett fabriksjobb eller ett lagerjobb.
Jag har haft alla möjliga jobb. Ingenting är det som jag av fri vilja har valt. Jag har alltid fått anställning av en olyckshändelse: någon som kände någon som kanske kunde fixa några timmar här eller några timmar där. Jag halkade in som vårdbiträde en dag i juli för att resten av timmisarna sagt upp sig på LSS-boendet, jag var den som var tillräckligt desperat. Jag har jobbat på callcenter med en hyresskuld hängandes över huvudet gick jag med att jobba på provision - såklart var jag inte speciellt bra på det utan sålde så lite att jag bara fick ut en lön på 8000, trots att jag jobbade heltid. Alltid har jag halkat in på något snarare än att det har handlat om ett fritt val. En olyckshändelse, jag behövde jobb och arbetsmarknaden kunde ha nytta av mig.
Mitt första jobb var som köksarbetare, eller diskare som den korrekta benämningen är. Det var svart, 70 spänn i timmen rätt ner i fickan. Jag tyckte jag gjorde en bra deal - ingen skatt och arbetsgivaren tyckte väl han gjorde en bra deal - inga arbetsgivaravgifter. Den sommaren jobbade jag ganska mycket, 180 timmar i månaden och jag plockade ut en bra lön. Allt spenderades håglöst på spel, ny Ipod, en charterresa och lite hyra till mamma.
Jag föddes i Landskrona på 80-talet. På 80-talet var Landskrona främst känt för sina miljöproblem bland annat med konstgödningsfabriken Supra, det var också nu Landskrona började ta emot flyktingar i stor omfattning och då Tuppaskolan ockuperades. I allt det här virr-varret föddes jag. Min mamma och pappa bodde i ett miljonprogram med hunden Tracy. När jag kom blev det för mycket att också ta hand om en labrador, så de sålde henne till någon av pappas lastbilschaufförs kompisar. Dessutom var det ändå en nödvändighet att sälja Tracy, hon var den avundssjuka hundtypen: så fort hon kom åt puffade hon på babysittern för att få den att välta.
När jag var ett år så lessnade min mamma på den breda skånskan, alla droger och de där rasisterna som hon uttryckte det. Hon ville inte att jag skulle växa upp där. Hennes bestämda åsikt är att det i Skåne bara finns droger och rasister. Därför packade hon allting och vi flyttade tillbaka till Mittens rike: Sörmland, till Eskilstuna.
Staden som hade Sveriges första Socialdemokratiska Ungdomsklubb (vilket var en stor stolthet för de lokala SSU:arna som jag senare skulle träffa på), en livaktig industri i början 1900-talet och Kent repade för fullt i någon av studiefrämjandets lokaler.
Arbetslösheten var ganska utbredd när vi flyttade upp år 1990, mamma fick jobb som undersköterska ändå men min pappa fick stämpla på a-kassa.
Vi bodde i Nyfors i Eskilstuna, husen där var fyra våningar höga och grannarna var många. Jag trivdes. På gården fick jag lära mig knulla betydde och det var där jag fick mitt ärr i ögonbrynet.
Precis innan mitt femårskalas var jag och min syster lekte på lekplatsen. På lekplatsen fanns det ett tåg med en massa lösa metalldelar och skarpa kanter. Hon, min syster, utmanade att balansera längs kanten på tåget. Självklart trillade jag och spräckte ögonbrynet. Skrikande och blödande springer jag hem och blodet rinner i hela ansiktet, om tio minuter kommer gästerna, min pappa plåstrar ihop ögonbrynet så gått det går.
Efter ett tag när det inte gör lika ont längre är jag ganska nöjd; jag slapp ha skjorta på mig och det blåa ögat ser faktiskt ganska tufft ut. Jag speglar mig ofta under kvällen. Elin kommer fram...
Men, äh, fuck it. Jag pallar inte berätta för er om vart jag har bott, så mycket skiljde det sig ändå inte åt. Och, det här handlade ju om arbetslöshet.
2.
Våran huvudperson reflekterar över arbetslöshetens gissel och hur det kommer sig att man hamnar i en åtgärd som anses vara socialt pinsam
Arbetslös, jag är arbetslös nu. Jag klarade inte riktigt av AMS-åtgärden: universitetet (ja, ha inga illusioner. Universitet är nyspråk för: ta lån och bli arbetslös akademiker). Det passade inte mig. Det var mest montont ensamarbete, skriva text på ett studentrum och få det rättat på det enda lektionstillfället i veckan. Det kallar man för heltidsstudier, vilken lögn!
Så jag flyttade hem, 50 000 är jag skyldig staten och jag har inte en krona på fickan. Och det är verkligen inget skämt, en del av er kanske tror att inte en krona på fickan är en metafor för några hundralappar. Så är det inte, jag har inte en jävla krona. Det tar tre månader innan ungdomsgarantin börjar gälla. Ungdomsgarantin är en omskrivning för förvaring. För att jag sitter där och häckar får jag 1200 av staten. Kan man ens klassificera det som en allmosa?
Just nu bor jag hemma, eller ja, i alla fall någon variant på hemma. Eftersom jag inte drar in några pengar på betalt arbete så gör jag obetalt: hämta på dagis, barnvakta och laga mat.
Ibland får jag känslan av att folk tycker det är lite pinsamt att jag är arbetslös, att man är hopplös. Att man är en sådan där typ som inte kan rycka sig i kragen och ta tag i sitt liv. Varför har du inga drömmar? En del undrar om jag inte vill ut och resa. Då tycker jag att han eller hon är dum i huvudet på riktigt, exakt vad tror dem skulle vara roligare med att diska australien? Att man kan röka på? Wow. Gud vad häftigt. Som om det vore en omöjlighet i Sverige. Eller tror dem att man hittar sig själv? Hej, mitt mig själv låg och skräpade i Thailand så jag var tvungen att jobba som en idiot i ett halvår för att kunna hämtade det. Nej tack.
Och att jag inte klarade skolan är inte heller mitt i prick. Det är lite skämmigt. Jo visst, men är det någon av er som sett den svenska högskolan? Den är ju ett skämt, 40 timmars studier i veckan ska det vara. Jag hade 6 timmar lektionstid i veckan utom de veckor då vi fick någon stor hemuppgift. Högskolan är organiserad så att man ska kunna jobba extra, och man måste. 7300 är i n g e t. Fast det finns det ju de som tycker att: MAN KAN VISST KLARA SIG MEN UNGDOMEN ÄR SÅ BEKVÄM UTAV SIG IDAG. Till er: ät skit.
Eftersom ungdomsgarantin nu har börjat gälla för mig så har jag slussats till ett dagis, eller nej, förlåt: Learnia. Här ska de coacha oss till arbete. Yeah, yeah, yeah, fotbollscoach, livscoach, arbetscoach.
3.
Våran huvudperson börjar på dagis och får ett första intryck av hur meningslöst allt motstånd verkar - en åsikt som kommer att ändras längre fram i historien
Över dagiset (två rum med en whiteboard och ett par inslängda datorer) ligger det en blöt filt, man får inte yppa något om att det är meningslöst att coacha till arbete som inte finns eller att det inte är vårat fel att vi är arbetslösa. For the record: det är inget fel på mig. Verkligen inte. Och det är inget fel på alla andra som sitter här heller. Vi är den naturliga arbetslösheten, det är vi som har en 24/7-anställning som inflationsbekämpare. Det är vi som håller lönerna nere genom att alltid vara beredd att ta ett jobb där lönen är precis över a-kassan eller kanske socialbidraget. Vi håller Svensson på plats. Om han inte gör som förmannen säger står vi där som en reservarmé beredd att göra jobbet. Kapitalismen behöver oss.
Men ändå säger det att det är vårat fel at vi sitter här i de aprikosfärgade lokalerna med den ljusa heltäckningsmatten. Vårat fel. Jag vill bara ställa mig upp och skrika: jag organiserade inte kapitalismen, det här har jag inget med att göra.
Vilket jag såklart inte gör. Det finns inget motstånd att göra känns det som ibland, det finns ingenting att vägra, ingenting att sno. Så ibland roar vi oss med att sabotera deras välregisserade skådespel.
För ett tag sedan var farbror blå här och skulle upplysa oss om vad som hände om man blev k r i m i n e l l eller om man söp sig för full. Kling & Klang inleder sin presentation som om vi vore efterblivna:
- Jaha, och vad tror ni då att polisen gör då?
En arm sträcks upp, den viftar och är ivrig att svara. Jag ser hur polisen skiner upp, antagligen brukar publiken inte vara så speciellt entusiastisk.
- Spöar invandrare och demonstranter.
Mungipor åker ner i golvet och polisen harklar sig och säger: inte så ofta.
Eller när AMS hade jobbsökardagar och jag fyllde i en intressenmälan för Donken och på frågan varför jag sökte jobbet klämde jag i med någonting i stil med: Det verkar vara en utvecklande miljö där jag skulle kunna inspireras av alla de människor jag skulle möta. Det mänskliga mötet tycker jag är viktigt. Och på frågan vilka tider kan du jobba skrev jag: alla utom mellan 15-17 på vardagar för då ser jag repriserna av top model och project runway. Heja naomi!!!!!!
Våra dagar präglas av en tristess trög som kylskåpskall sirap. Vi måste ta oss igenom varenda dag. Varenda dag. Även när de till och med skiter i att ge oss meningslösa uppgifter, de dagarna är längst. Ingenting att snacka skit om, ingenting att sabotera. De dagarna lyssnar vi mest på radio: P3. Det står man ut med och man slipper den värsta av den värsta musiken.
Men en gång blev det fight om det.
Det kom en ny till dagis för några veckor sedan. Rund som en köttbulle, keps och gympaskor. Jaha, tänkte vi. Först välkomnade vi honom så som de tvingar oss till: alla sätter sig i en rund ring och när det är ens egen tur så ställer man sig upp och säger: Hej jag heter [namn] och jag är arbetslös.
Samma procedur, men när Victor reser sig upp säger han:
- Hej, jag heter Victor och jag är alkoholist.
- Men victor, sådant skämtar man inte om!
- Men det är ju som ett AA-möte säger han och rycker på axlarna.
Vi fnissar. Men sen, närmare bestämt en kvart senare eller tretton minuter så gör nykomlingen sitt första övertramp. HAN FÖRSÖKER ÄNDRA RADIOKANAL. Han tror att han bara kan gå fram som om han vore radiohitler ratta över till en annan frekvens på FM-bandet och ställa in LUGNA FAVORITER. HALLÅÅ!!!11!1 Lugna favoriter?!?!?! Vem hatar sig själv så mycket att man ba: äh, fy faan, jag är en hemsk människa, jag måste straffas, bäst att ratta in lugna favoriter, det är inte mer än rätt att få dagens ödelagd av Martin Stenmark-rim.
Han tror han får lyssna på lugna favoriter, hela gruppen hyperventilerar och alla är uppenbart irriterade. Efter en minut av att knyta näven i fickan till Per Gessles "Gå och fiska" går jag fram till honom och puttar honom från radion. Jag väser mellan tänderna.
- Hörru, du bestämmer inte ett skit här. Allra minst radiokanal - du är ny.
Allt är som en dålig version av Oz. Den nya killen går och läser DN istället.
Såhär håller våra dagar på, om och om igen upprepas dem. Våran tid där innehåller aldrig någonting annat än dagisintriger och tillsägelser från dagisfröknarna. En gång hade jag elementet i knät för att det var så kallt i lokalen. Då kommer en dagisfröken med bestämda loafers-steg och rycker ut kontakten från väggen och säger:
- Men herregud. Tänk om du skulle få en stöt!
Så stora blir intrigerna. Folk åker in och ut här. Kommer tillbaka från misslyckade praktiker och skumma småföretag som velat blåsa dem på pengar. Vi sitter bara av tiden här tills arbetsmarknaden har nytta av oss igen.
Värst är när dagisfröknarna lyckas blåsa oss. En gång fick vi åka på ett inspirera-dig-själv-seminiarium i Nyköping. Åtta mil bort. Vi var klarlärda i konsten att inspirera oss själva 11.30 på dagen och fick åka hem om vi hade busspengar - annars fick vi åka AMSbussen 17.00. Det värsta är att istället för att folk diskuterar att AMS håller oss i en främmande stad i fler än åtta timmar börjar folk prata om hur inspirerade de har blivit, att de plötsligt är övertygade om att nyckeln till alla problem att börja jobba och tror att om de jobbar lite hårdare kommer de få drömjobbet. Sådana saker blåser oss på den lilla, lilla kollektivitet vi påbörjat.
4.
Våran huvudperson får en inblick i åtgärdernas belöningsmekanismer och förändrar sin inställning angående motstånd
Igår berättade dagisfröknarna ockå att det inte var helt lätt för dem heller. De minnsann hade vissa ekonomiska krav att leva upp till. Det var inte vilka företag som helst som fick göra sådana hära kurser. NEJ DE HADE OCKSÅ EN PRESS ATT LEVA UPPTILL. De är tvugna att leverera en viss procent av oss ut i arbete eller i utbildningar för att få fortsätta med sådan här verksamhet, få förnyat uppdrag av AMS.
Jag tänker tillbaka på den hösten som jag har varit här och visst har det kommit folk och gått, men de som har gått har för det mesta kommit tillbaka. Fuck, när jag börja räkna på det så måste de ligga risigt till. Då förstår jag också varför de på senaste tiden bara pratat utbildning och inget "skriv ett relkamblad om dig själv". Det är lättare att få oss att ta lån för en utbildning än att hitta en plats till oss på arbetsmarknaden. De vill sätta oss i utbildning som förvaring tills kapitalismen återigen kan tänka sig att använda våra kroppar till monotona rörelser.
Det är då jag beslutar mig. Beslutar mig för att se till att inte enda jävel lämnar det här dagiset, ingen ska komma härifrån. De här idioterna/dagisföretaget ska inte få förlängt, vi ska inte bli något att skryta om i statistik. Förstör det som förstör dig. It's on.
Hemma omnämner jag dagis som dagis också. Saker ska kallas vid deras rätta namn, jag gå inte med på deras försök att snygga till allting, åtgärd - my ass liksom. Men min sexåriga lillebror hänger inte riktigt med ibland, igår när vi satt framför teven frågade han mig:
- duuuuuuuuuu...är'e verkligen så att du går på dagis? Har inte du gjort det när du var liten?
Jag förklarar snällt att dagis för mig inte riktigt såsom hans dagis var. Inga fruktstunder och inga BRIO-tåg utan ibland är det mer att vi leker än att vi arbetar säger jag. Jag vet inte om det var en bra förklaring heller, men den är nog lättare för en sexåring än ett ekonomiskt system.
5.
Dagisgruppen upptäcker styrkan i att göra ingenting och formerar sig efter vår huvudpersons initiativ
Idag pratade jag med min dagisgrupp efter morgonsamlingen. (JA! Det är helt sjukt, precis som dagis, MORGONSAMLING!!! Där man ska berätta något man gjorde igår, idag sa jag bara: inget varav min dagisfröken sa: men men men men men men vad åt du till frukost då?)
Tre meningslösa veckor kvar till jul och våra coacher måste ha en jävla ångest över att tänk om de inte kommer lyckas, en tjej försöker de få att ta ett timvikariat i Mjölby och Victor (ja, han som sa att han var alkis) har dem bett aldrig mer komma tillbaka eftersom han spred så dålig stämning. Han kommer ju såklart tillbaka på pin kiv då och då.
Alla är väl inte riktigt överens om att dagis är fel, att det är dagisets fel att man känner sig så misslyckad ibland eller att dagis inte är nyckeln till jobb. Men det spelar inte så stor roll, det enda vi ska göra är ju: ingenting. Ett passivt nja... är lika viktigt som ett rungande JAAAAA!!!! Och det fina är att även hon som sa nej blir i handling ett ja eftersom hon inte kommer få jobb. Om hon inte ska årgärdsstrejka så är hon tvungen att arbeta ihjäl sig, och det är ju inte särskilt lockande.
Så här sitter vi i ett aprikostfärgat rum, räknar ner och ser våra jobbcoacher/dagisfröknar svettas. Deras jobb hänger på att lyckas tvinga oss in i utbildningar. Good luck with that. Vi åtgärdsvägrar. Vi har bestämt oss för att sänka dem så som dem har sänkt oss - vi tänker vägra alla utbildningar de erbjuder oss, vi tänker inte söka ett jobb. Aldrig att de ska få ut sina procent härifrån dagiset, vi tänker inte ta csn-lån för att rädda deras coachjobb.
Om ett tag träffar man fröken som deltagare fantiserar vi. Hon kommer vara som oss, en del av den naturliga arbetslösheten fast med CSN-skuld.
Karma will come and bite you in the ass AMS-kärring!
--------------------------
I senaste Dissident finns det en bra text om arbetslöshet som är väl värd att läsa (och läs resten när du ändå är igång), kan beställas här.
Kämpa Tillsammans har haft fett ös - arbetslös på Kriminalvårdsanstalten Learnia.
Och du har väl inte glömt arbetsförnedringen?
torsdag 27 november 2008
Arbeit macht frei - vi synade bluffen
Hela min uppväxt så har jag fått veta hur viktigt utbildning är. Utbildning är nyckeln till frihet (läs: arbete), välgång, utveckling.
Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).
Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.
Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!
Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."
Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)
Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?
Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!
Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.
Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.
Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.
Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"
Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.
Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.
Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.
Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.
Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.
Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------
Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?
Jag minns när jag var sexton. Gymnasiet låg framför mig, tre år som jag hade valt alldeles själv med frivillig skolplikt. Jag hade valt en utbildning. Jag skulle faktiskt bli någonting, det var nu mitt livsöde skulle avgöras. Antingen tog man en studieförberedande linje eller en yrkesförberedande linje (dvs: arbetarklass express, frisör, målare osv).
Hela nian var fylld av ångest för mig. Var betygen tillräckligt höga? Skulle jag komma in? Vad skulle jag bli? Vi var på gymnasiemässa: åt godis tills vi storknade och titta med stora ögon på allting man kunde bli.
Bland de jag umgicks med gick diskussionerna heta: VAD SKA DU VÄLJA? VAD SKA DU BLI!? Estetisk fattade vi att det bara var tre år innan man fick sitta på AMS, men att de där tre åren skulle vara väldigt flamsiga. Omvårdnad skulle vi hellre dö än gå, där var de bara blonderade ex-nazi-brudar som gick, no fucking thank you. Samhäll-ekonomi tyckte vi kändes trist - vi ville ju ha ett kreativt jobb!
Vi satt där med våra drömmar och våra lärare hetsade oss som att det var möjligt. "Om ni inte gör den här läxan, så får ni inte vg och då kanske inte du kommer in på den här linjen."
Och för oss som hatade högstadiet lovade de oss att gymnasiet skulle bli mycket bättre eftersom där gick man med folk som hade V A L T att gå dit, vi skulle ha samma intressen (ja jävlar, folk brukar ju ha kemi a som intresse.)
Hela tiden frågade de oss vad vi ville bli, tyckte vi skulle gå till SYO:n och presentera våra senaste idéer. Vårterminen ägnade vi åt att räkna och försöka förstå vilka konsekvenser gymnasiet skulle ha för vårat val av högskola. Och till högskolan ville man minsann - så var det bara. Ingen med känsla för stil skulle välja elektriker i första hand, jag menar elektriker kan ju vem som helst bli, men vart var k r e a t i v i t e t e n?
Skolan gödde vårat självförtroende att vi kunde bli va faan vi ville in i absurdum. Vi började tro på det: vi kunde visst bli designers, reklamare, dokumentärfilmare, journalister hela högen. Ingen skulle behöva bli undersköterska, städare eller mattant av våra klasskamrater enligt våran lärare, ALLA KAN BLI NÅGOT!
Vi var på väg ut i en vuxenvärld som skulle ta emot oss med öppna armar. Vi skulle kunna forma vuxenvärlden hur vi ville bara vi skötte oss, som tack så skulle vi få bli vad vi ville - bara vi kämpade.
Och de säger att den amerikanska drömmen inte finns här! Besök en gymnasiemässa säger jag.
Så hela nian satt vi där med våra framtidsdrömmar och ambitioner som om de vore möjliga. Tills vi fick våra betyg.
Betyg är socialdarwinism. "Grundprincipen är att människans och samhällets utveckling sker genom utslagning av svaga individer"
Det vill säga: sålla agnarna från vetet. Nu var det dags, den allmänna skolan var slut.
Mina socialdarwinistiska poäng räckte till en plats på Samhäll/Naturlinjen som egentligen hade rätt lågt intag. Betyghetsen i nian tog livet av mig. Även om det var en studieförberedande linje så var det ändå något av ett misslyckande: så lågt intag liksom.
Nu, när vi alla kämpat oss igenom våra tre år av utbildning och vi stöter på varandra igen så har det inte spelat någon roll.
Någon slöar sig igenom högskolan som en ren arbetsmarknadsåtgärd på en utbildning man inte har en aning om vad man kommer bli på.
Någon sitter på AMS-dagis och är fast i ungdomsgarantin.
Någon har fått barn.
Någon har hyresskulder.
Men alla har eller haft de där skitjobben som skolan lovade oss att vi aldrig skulle behöva ta. Vi har alla haft för lite pengar dagarna innan löning.
Att välja gymnasium är lika viktigt som att välja elbolag.
---------------
Jag har ju lovat en going postal-berättelse men just nu sväller den över alla gränser. Tills dess, polkagrisarna lagt upp en fin berättelse: Scrooged Again?
onsdag 19 november 2008
Festinbjudan!
Vad gör man när chefen sneglar på en under morgonmötet och häver ur sig: Ja, alla här får ju gå på julbordet utom du eftersom du är timvikarie.
Blir man sur? Gnäller lite på kommunen? Kanske gör man en arg namninsamling? Skapar en folkstorm på facebook? Mejlar kommuntjänstemännen? Partycrashar kommunens party med femton idiotfulla kickers man hittade på gatan en torsdagkväll?
Nä. Man anordnar ett eget julbord såklart! Ett utan chefer och den dåliga pressade stämningen. Ett julbord med bättre underhållning och lättsmält information om timvikariers rättigheter.
Malmö visar vägen: http://timlistan.wordpress.com/julbord/
Vikarieorganisering är det nya svarta.
(Vi finns på facebook också, leta rätt på gruppen Timlistan och gå med vetja!)
-------------
För krisintresserade finns en pedagogisk förklaring i senaste Herman Hedning: "Gud ville skapa mer tillväxt för att imponera på de andra gudarna". Och det är väl det man behöver veta.
"Nationalekonomi, konjunkturer och tillväxtteori tycker de allra flesta är lika humoristiska som gallstensoperationer, rotfyllningar och punkteringar. De allra flesta har, som i nästan alla sammanhang, helt fel. Att se någon veckla in sig i ett komplicerat national-ekonomiskt resonemang och sedan nästan strypas av sina egna kvartslogiska floskler i sina förtvivlade försök att ta sig ur snårträsket ut på den upplysta stigen igen, fortfarande fullkomligt övertygad om att ingen annan sanning än den egna existerar, är bland det roligaste som finns.
Jaså, det tycker inte ni? Då kan ni väl dra åt helvete allihop.
Herman"
Blir man sur? Gnäller lite på kommunen? Kanske gör man en arg namninsamling? Skapar en folkstorm på facebook? Mejlar kommuntjänstemännen? Partycrashar kommunens party med femton idiotfulla kickers man hittade på gatan en torsdagkväll?
Nä. Man anordnar ett eget julbord såklart! Ett utan chefer och den dåliga pressade stämningen. Ett julbord med bättre underhållning och lättsmält information om timvikariers rättigheter.
Malmö visar vägen: http://timlistan.wordpress.com/julbord/
Vikarieorganisering är det nya svarta.
(Vi finns på facebook också, leta rätt på gruppen Timlistan och gå med vetja!)
-------------
För krisintresserade finns en pedagogisk förklaring i senaste Herman Hedning: "Gud ville skapa mer tillväxt för att imponera på de andra gudarna". Och det är väl det man behöver veta.
"Nationalekonomi, konjunkturer och tillväxtteori tycker de allra flesta är lika humoristiska som gallstensoperationer, rotfyllningar och punkteringar. De allra flesta har, som i nästan alla sammanhang, helt fel. Att se någon veckla in sig i ett komplicerat national-ekonomiskt resonemang och sedan nästan strypas av sina egna kvartslogiska floskler i sina förtvivlade försök att ta sig ur snårträsket ut på den upplysta stigen igen, fortfarande fullkomligt övertygad om att ingen annan sanning än den egna existerar, är bland det roligaste som finns.
Jaså, det tycker inte ni? Då kan ni väl dra åt helvete allihop.
Herman"
tisdag 18 november 2008
Nej, alla människor är inte lika mycket värda
Till och med när överklassen utnyttjar barnflickor som knappt kan svenska så gör överklassen en samhällsinsats. Tänk vilka fina människor de är. De är sådana fina människor att de släpar med sin barnflicka till Talang 2008 för att hon ska få spela piano i teve, hela vääääääärlden måste ju få njuta av hennes talang.
Den genusmedvetna kan notera i klippet nedan hur charmigt det är att överklassgubben på sin mysiga dialekt för Karinas talan. Hans fru och Karina verkar mest vara statister i den historia han berättar om sig själv som jesus/världsräddare. Som den vidriga människa han är går han in på scen och tolkar åt henne innan uppträdandet.
Och det allra värsta är när arbetsgivarparet kommer in på scen efter uppträdandet är klart för att ta någon slags kredd för att de hittade en sådan här diamond in the rough. Jag vill bara kräkas alternativt pissa i kärringens Louis Vuitton-väska.
Jag tänker på ord som livegenskap och slaveri. Och jag minns Ebba Grön:
Ja ja, ja hatar hela borgligheten
ja ja, ja hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss
Ja ja, ja svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
Jag skulle väl inte kalla det ett hot. Snarare ett löfte.
Kommando Tommy Zethraeus möter er på Stureplan.
Den genusmedvetna kan notera i klippet nedan hur charmigt det är att överklassgubben på sin mysiga dialekt för Karinas talan. Hans fru och Karina verkar mest vara statister i den historia han berättar om sig själv som jesus/världsräddare. Som den vidriga människa han är går han in på scen och tolkar åt henne innan uppträdandet.
Och det allra värsta är när arbetsgivarparet kommer in på scen efter uppträdandet är klart för att ta någon slags kredd för att de hittade en sådan här diamond in the rough. Jag vill bara kräkas alternativt pissa i kärringens Louis Vuitton-väska.
Jag tänker på ord som livegenskap och slaveri. Och jag minns Ebba Grön:
Ja ja, ja hatar hela borgligheten
ja ja, ja hatar hela kungahuset
ja vi, vi ska beväpna oss
ja vi, vi ska beväpna oss
Ja ja, ja svär utifrån mitt hjärta
att vi från förorterna ska beväpna oss
Jag skulle väl inte kalla det ett hot. Snarare ett löfte.
Kommando Tommy Zethraeus möter er på Stureplan.
onsdag 12 november 2008
Till dig som arbetar osäkert
Hej!
Hoppas ditt jobb inte är alltför tråkigt och att lönen är schysst. Men du, har du koll på din anställning och din anställningsform?
Det är lite viktigare än vad man tror. Förut fanns det bara en slags timanställning; men den var lite krånglig för företagarna. Den krävde bland annat att man motiverade varför man skulle timanställa och inte tills vidareanställa. Det var också så att ett företag eller en enhet som det heter inom vården inte fick ha hur många vikarier som helst. Efter ett tag på en sådan timanställning så blev man till vidareanställd, två år närmare bestämt.
Det hela var inte riktigt så som cheferna hade tänkt sig. De vill ha en flexibel arbetskraft som man kan sparka i dåliga tider och anställa i mängder i goda tider. Då utgjorde den gamla anställningen ett problem: dels kunde man inte anställa i mängder av timarbetare och dels så blev ju timpersonal till vidare-anställd efter ett tag. Arbetskraften var inte riktigt sådär flexibel som man ville att den skulle vara. Pappa staten klev in och löste det hela åt företagen, riksdagen röstade igenom AVA-anställningen.
AVA betyder Allmän Visstids Anställning och har andra regler än den tidigare timanställningen. Inte längre behöver företagen en motivera till varför de timanställer istället för tills-vidare-anställer och man får ha hur många timanställda man vill. Fortfarande är det två år tills du får en tills vidare-anställning.
Meh! Då är det ju inte så stor skillnad kanske du tänker. Jo, alltså, det är här de fula tricksen kommer in. AVA-anställningens LAS-dagar (LAS-dagar är de dagar man samlar för att få tills vidare-anställning. 1 arbetsdag = 1 LAS-dag. Tillräckligt många LAS-dagar = tillvidare anställning) räknas på en annan lista en LAS-dagarna för den tidiga timanställningen. Alltså: två olika listor för att räkna LAS-dagar som man inte får lägga ihop.
Så du kan gå nästan 2 år på AVA och när du precis ska LASas så får du den andra timanställningen istället som räknas på den andra listan. Så arbetskraften kan vara flexibel i fyra år istället för två.
Dessutom måste de här två åren på AVA vara inom en femårsperiod. Så, om företagen låter sin personal ha olika anställningsformer och sen precis inom dem LASas sparkar dem ett år så slipper man också tills vidare-anställa eftersom man kommer runt femårsregeln. Så förlorar du massa LASdagar det året som du är sparkad eftersom det inte faller inom femårsperioden så kan företaget återigen anställa dig osäkert eftersom LASdagarna har minskat.
Och nu kanske du tänker: "MEN ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Jag har ju faktiskt varit anställd innan den här lagen började 1 juli förra året. Bryr mig inte. Har inte den anställningen." Jo, fast nästa gång ditt vikariat tar slut så kan de ge dig en AVA-anställning också börjar dina LAS-dagar om på noll. Det är faktiskt inte så kul.
AVA ersätter projekt- och ferieanställning, tillfällig arbetsanhopning, praktik, anställning i avvaktan på värnplikt-tjänstgöring och s.k. överenskommen visstidsanställning. Det speciella med AVA är att orsak för tidsbegränsning inte behöver uppges. Endast om AVA används på ett diskriminerande sätt kan den få rättslig prövning.
Det vill säga: om din chef inte gillar dig har h-n enligt lag rätt att anställa 65378674389988343780 vikarier så att du inte får något jobb och på så sätt hålla dig borta. Det behövs inte motiveras och man kan få sparken utan att få sparken om man bara går på timmar eftersom de slutar ringa in dig. Och om han eller hon faktiskt bryr sig i att ge dig sparken så behövs det inte motiveras alls.
Och ingen domstol i hela världen kunde bry sig mindre.
Kul va? Hej då någon slags anställningstrygghet. Hej fjäska för chefen så att man får vara kvar.
AVA-anställningen är en anställningsform som instiftades av staten. Grunden är annars att arbetsmarknadens parter gör upp om vad som ska gälla dvs LO-facken och Svenskt Näringsliv. Tanken är att LO-fackens medlemmar säljer sin konflikträtt (att strejka och sådant) mot ett par procent i löneökningar och att staten inte lägger sig i. Därför har vi ingen lagstadgad minimilön i Sverige utan vi har kollektivavtal istället.
Kollektivavtal ger högre lön än lagstadgad minimilön eftersom det förhandlas om vart fjärde år (eller hur länge man nu kommit överens om att avtalet ska gälla) och då höjs alltid lägsta lönen alltså ingångslönen. Om staten skulle bestämma minimilönen så skulle inte lägsta nivån bestämmas av hur starkt organiserad arbetsplatserna är och hur starkt fackligt organiserade vi är utan hur folk röstar vart fjärde år och lönen skulle vara helt utlämnad till politikers godtycke. Någon valrörelse kanske alla partier lovar att höja minimilönen och väl vid makten är det ett vallöfte som glöms det bort. Vi har ingen garanti för att lönen verkligen höjs utan kan bara hoppas. (I USA har man en lagstadgad minimilön och reallönemässigt har den inte höjts sedan den instiftades på 70-talet trots att företagen gör mer vinst än på 70-talet.)
Det vill säga minimilön är mindre makt till oss, mer makt till dem.
Reinfeldt & co vill lagstifta om en minimilön. De säger att de värnar facket men vill egentligen ta ifrån oss makt genom att försvaga kollektivavtalet. Facket tappar alltså mer och mer makt till förmån till staten som nu börjar lägga sig i sådant i arbetsmarknadspolitiken som de inte gjort förut. Både genom att instifta anställningsformer och genom att införa minimilön. Det betyder att vi som jobbar inte kommer kunna påverka våran arbetssituation lika mycket och att företagen bara kan hänvisa till lagar istället för att lyssna på oss.
Deras AVA var ett led i att göra oss mer flexibla på deras villkor och en lagstadgad minimilön skulle också passa arbetsgivarna som hand i handske. Mindre lön liksom. De sparar pengar. Större fallskärmar för cheferna.
AVA möjliggjorde att vi blev arbetskraftsreserv. I Malmö och i andra städer har något som heter vikariebanken börjat införas. Helt enkelt: man lägger in tider när man kan jobba och blir bokad av arbetsgivaren. Ibland får man jobba, ibland blir man inte bokad. Typ som bions biljettssystem fast för människor. Ibland ser någon Mamma Mia! och sitter på rad 12, stol 4. Ibland jobbar jag och ibland står jag bara beredd på arbete.
I Malmö så har man alla stadsdelar vikariebanker. En vikarie ska alltså jobba i en hel stadsdel inom saker som förskola, äldreomsorg eller kanske LSS. När jag jobbade i Västra Innerstan så kunde 70 olika enheter boka mig inom vården. Just nu så ska alla stadsdelar och väldigt många verksamheter införa vikariebanken och AVA är en utav förutsättningarna för detta.
Det är inte förens nu som man kan anställa hur många vikarier man vill som man kan göra ett sådant projekt. Förut kunde man inte ha för många studenter som jobbade eftersom de inte kunde ta tillräckligt många tider och man fick ju bara ha ett visst antal vikarier.
Men nu! Nu spelar det ingen roll, bara de jobbar litegrann! Man kan ju ha hur många vikarier som helst! Hurra tycker chefen! Tack för det staten! Tack för AVA!
Och vi som inte är studenter får jobba i flera stadsdelar för att få tillräckligt med tider. Vi har flera AVA-anställningar, är sådär flexibla som de vill ha oss och alltid beredda på arbete.
Och du kan tänka dig hur cheferna gnuggar händerna inför eventuell minimilön. Tänk vad bra för företagen att alltid anställa folk på den minsta lönen. Tänk vad de gillar att kringgå kollektivavtalet. Tänk vad de då sänker lönen för andra eftersom det alltid finns dem som är billigare.
Jag vet några som är lyckliga. Och de är inte mina kompisar.
Men vad ska man göra då?
Är du kommunalmedlem? Ta kontakt med din sektion, om de har koll på läget kommer de då begära att ditt anställningsavtal kommer förhandlas om. Övriga fack vet jag inget om. Men TA FÖR I HELVETE kontakt med facket om du upptäcker att du erbjuds en AVA.
Arbetsgivarens har informationsskyldighet om anställningsvillkoren: h-n ska informera om arbetsuppgifterna och yrkesbenämning, samt informera dig om tidsbegränsningsgrunden, det vill säga om det t.ex. är ett vikariat eller en AVA? Det är något som är värt att gå ihop ett par stycken och bråka om. Fick ni verkligen veta att det var en AVA-anställning ni skulle få? Och vart är arbetsbeskrivningen?
Och det finns några rättigheter till:
Du har rätt att begära information om dina sammanlagda anställningstid och arbetsköparen måste ge dig den informationen inom tre veckor. Vilket kan vara bra att göra innan man skriver på något anställningsavtal så att du slipper kastas mellan de här olika LAS-listorna.
Och: Alla tidsbegränsat anställda ska informeras om alla lediga tillsvidareanställningar på t.ex. en anslagstavla. En tidsbegränsad anställd som är föräldraledig har rätt till en egen information om lediga tillsvidareanställningar, om arbetstagaren så begär. I det sistnämnda fallet är det dock upp till arbetstagaren att begära denna information.
Så, börja bråka med din chef om AVA - men gör det inte själv, prata med de andra timvikarierna. Ju fler desto roligare!
-----------
En av dem som nästan hade "premiär" på AVA-anställningen berättar
Gotland ligger tydligen i framkanten när det gäller att hålla folk osäkert anställda Personligassistans.com, Gotlands Tidning
Gällivare vill inte vara sämre när det gäller att vara vidriga mot sina timanställda
Hoppas ditt jobb inte är alltför tråkigt och att lönen är schysst. Men du, har du koll på din anställning och din anställningsform?
Det är lite viktigare än vad man tror. Förut fanns det bara en slags timanställning; men den var lite krånglig för företagarna. Den krävde bland annat att man motiverade varför man skulle timanställa och inte tills vidareanställa. Det var också så att ett företag eller en enhet som det heter inom vården inte fick ha hur många vikarier som helst. Efter ett tag på en sådan timanställning så blev man till vidareanställd, två år närmare bestämt.
Det hela var inte riktigt så som cheferna hade tänkt sig. De vill ha en flexibel arbetskraft som man kan sparka i dåliga tider och anställa i mängder i goda tider. Då utgjorde den gamla anställningen ett problem: dels kunde man inte anställa i mängder av timarbetare och dels så blev ju timpersonal till vidare-anställd efter ett tag. Arbetskraften var inte riktigt sådär flexibel som man ville att den skulle vara. Pappa staten klev in och löste det hela åt företagen, riksdagen röstade igenom AVA-anställningen.
AVA betyder Allmän Visstids Anställning och har andra regler än den tidigare timanställningen. Inte längre behöver företagen en motivera till varför de timanställer istället för tills-vidare-anställer och man får ha hur många timanställda man vill. Fortfarande är det två år tills du får en tills vidare-anställning.
Meh! Då är det ju inte så stor skillnad kanske du tänker. Jo, alltså, det är här de fula tricksen kommer in. AVA-anställningens LAS-dagar (LAS-dagar är de dagar man samlar för att få tills vidare-anställning. 1 arbetsdag = 1 LAS-dag. Tillräckligt många LAS-dagar = tillvidare anställning) räknas på en annan lista en LAS-dagarna för den tidiga timanställningen. Alltså: två olika listor för att räkna LAS-dagar som man inte får lägga ihop.
Så du kan gå nästan 2 år på AVA och när du precis ska LASas så får du den andra timanställningen istället som räknas på den andra listan. Så arbetskraften kan vara flexibel i fyra år istället för två.
Dessutom måste de här två åren på AVA vara inom en femårsperiod. Så, om företagen låter sin personal ha olika anställningsformer och sen precis inom dem LASas sparkar dem ett år så slipper man också tills vidare-anställa eftersom man kommer runt femårsregeln. Så förlorar du massa LASdagar det året som du är sparkad eftersom det inte faller inom femårsperioden så kan företaget återigen anställa dig osäkert eftersom LASdagarna har minskat.
Och nu kanske du tänker: "MEN ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Jag har ju faktiskt varit anställd innan den här lagen började 1 juli förra året. Bryr mig inte. Har inte den anställningen." Jo, fast nästa gång ditt vikariat tar slut så kan de ge dig en AVA-anställning också börjar dina LAS-dagar om på noll. Det är faktiskt inte så kul.
AVA ersätter projekt- och ferieanställning, tillfällig arbetsanhopning, praktik, anställning i avvaktan på värnplikt-tjänstgöring och s.k. överenskommen visstidsanställning. Det speciella med AVA är att orsak för tidsbegränsning inte behöver uppges. Endast om AVA används på ett diskriminerande sätt kan den få rättslig prövning.
Det vill säga: om din chef inte gillar dig har h-n enligt lag rätt att anställa 65378674389988343780 vikarier så att du inte får något jobb och på så sätt hålla dig borta. Det behövs inte motiveras och man kan få sparken utan att få sparken om man bara går på timmar eftersom de slutar ringa in dig. Och om han eller hon faktiskt bryr sig i att ge dig sparken så behövs det inte motiveras alls.
Och ingen domstol i hela världen kunde bry sig mindre.
Kul va? Hej då någon slags anställningstrygghet. Hej fjäska för chefen så att man får vara kvar.
AVA-anställningen är en anställningsform som instiftades av staten. Grunden är annars att arbetsmarknadens parter gör upp om vad som ska gälla dvs LO-facken och Svenskt Näringsliv. Tanken är att LO-fackens medlemmar säljer sin konflikträtt (att strejka och sådant) mot ett par procent i löneökningar och att staten inte lägger sig i. Därför har vi ingen lagstadgad minimilön i Sverige utan vi har kollektivavtal istället.
Kollektivavtal ger högre lön än lagstadgad minimilön eftersom det förhandlas om vart fjärde år (eller hur länge man nu kommit överens om att avtalet ska gälla) och då höjs alltid lägsta lönen alltså ingångslönen. Om staten skulle bestämma minimilönen så skulle inte lägsta nivån bestämmas av hur starkt organiserad arbetsplatserna är och hur starkt fackligt organiserade vi är utan hur folk röstar vart fjärde år och lönen skulle vara helt utlämnad till politikers godtycke. Någon valrörelse kanske alla partier lovar att höja minimilönen och väl vid makten är det ett vallöfte som glöms det bort. Vi har ingen garanti för att lönen verkligen höjs utan kan bara hoppas. (I USA har man en lagstadgad minimilön och reallönemässigt har den inte höjts sedan den instiftades på 70-talet trots att företagen gör mer vinst än på 70-talet.)
Det vill säga minimilön är mindre makt till oss, mer makt till dem.
Reinfeldt & co vill lagstifta om en minimilön. De säger att de värnar facket men vill egentligen ta ifrån oss makt genom att försvaga kollektivavtalet. Facket tappar alltså mer och mer makt till förmån till staten som nu börjar lägga sig i sådant i arbetsmarknadspolitiken som de inte gjort förut. Både genom att instifta anställningsformer och genom att införa minimilön. Det betyder att vi som jobbar inte kommer kunna påverka våran arbetssituation lika mycket och att företagen bara kan hänvisa till lagar istället för att lyssna på oss.
Deras AVA var ett led i att göra oss mer flexibla på deras villkor och en lagstadgad minimilön skulle också passa arbetsgivarna som hand i handske. Mindre lön liksom. De sparar pengar. Större fallskärmar för cheferna.
AVA möjliggjorde att vi blev arbetskraftsreserv. I Malmö och i andra städer har något som heter vikariebanken börjat införas. Helt enkelt: man lägger in tider när man kan jobba och blir bokad av arbetsgivaren. Ibland får man jobba, ibland blir man inte bokad. Typ som bions biljettssystem fast för människor. Ibland ser någon Mamma Mia! och sitter på rad 12, stol 4. Ibland jobbar jag och ibland står jag bara beredd på arbete.
I Malmö så har man alla stadsdelar vikariebanker. En vikarie ska alltså jobba i en hel stadsdel inom saker som förskola, äldreomsorg eller kanske LSS. När jag jobbade i Västra Innerstan så kunde 70 olika enheter boka mig inom vården. Just nu så ska alla stadsdelar och väldigt många verksamheter införa vikariebanken och AVA är en utav förutsättningarna för detta.
Det är inte förens nu som man kan anställa hur många vikarier man vill som man kan göra ett sådant projekt. Förut kunde man inte ha för många studenter som jobbade eftersom de inte kunde ta tillräckligt många tider och man fick ju bara ha ett visst antal vikarier.
Men nu! Nu spelar det ingen roll, bara de jobbar litegrann! Man kan ju ha hur många vikarier som helst! Hurra tycker chefen! Tack för det staten! Tack för AVA!
Och vi som inte är studenter får jobba i flera stadsdelar för att få tillräckligt med tider. Vi har flera AVA-anställningar, är sådär flexibla som de vill ha oss och alltid beredda på arbete.
Och du kan tänka dig hur cheferna gnuggar händerna inför eventuell minimilön. Tänk vad bra för företagen att alltid anställa folk på den minsta lönen. Tänk vad de gillar att kringgå kollektivavtalet. Tänk vad de då sänker lönen för andra eftersom det alltid finns dem som är billigare.
Jag vet några som är lyckliga. Och de är inte mina kompisar.
Men vad ska man göra då?
Är du kommunalmedlem? Ta kontakt med din sektion, om de har koll på läget kommer de då begära att ditt anställningsavtal kommer förhandlas om. Övriga fack vet jag inget om. Men TA FÖR I HELVETE kontakt med facket om du upptäcker att du erbjuds en AVA.
Arbetsgivarens har informationsskyldighet om anställningsvillkoren: h-n ska informera om arbetsuppgifterna och yrkesbenämning, samt informera dig om tidsbegränsningsgrunden, det vill säga om det t.ex. är ett vikariat eller en AVA? Det är något som är värt att gå ihop ett par stycken och bråka om. Fick ni verkligen veta att det var en AVA-anställning ni skulle få? Och vart är arbetsbeskrivningen?
Och det finns några rättigheter till:
Du har rätt att begära information om dina sammanlagda anställningstid och arbetsköparen måste ge dig den informationen inom tre veckor. Vilket kan vara bra att göra innan man skriver på något anställningsavtal så att du slipper kastas mellan de här olika LAS-listorna.
Och: Alla tidsbegränsat anställda ska informeras om alla lediga tillsvidareanställningar på t.ex. en anslagstavla. En tidsbegränsad anställd som är föräldraledig har rätt till en egen information om lediga tillsvidareanställningar, om arbetstagaren så begär. I det sistnämnda fallet är det dock upp till arbetstagaren att begära denna information.
Så, börja bråka med din chef om AVA - men gör det inte själv, prata med de andra timvikarierna. Ju fler desto roligare!
-----------
En av dem som nästan hade "premiär" på AVA-anställningen berättar
Gotland ligger tydligen i framkanten när det gäller att hålla folk osäkert anställda Personligassistans.com, Gotlands Tidning
Gällivare vill inte vara sämre när det gäller att vara vidriga mot sina timanställda
tisdag 4 november 2008
Samtidigt så minskade den nya regeringen arbetsmiljöverkets anslag med 50 miljoner år 2007
It was a terrible crash. They found his still beating heart in the ash. I'm sorry.
- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)
Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.
Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.
Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.
Allting tog sin början i våras.
Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.
Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.
Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.
När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.
Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.
En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!
Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.
Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.
Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.
Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.
Den dagen hade du och jag bytt pass.
Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?
I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.
Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.
Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.
- My Favorite, James Dean (awaiting ambulence)
Jag önskar att det aldrig hade hänt. Det där som är så hemskt att jag inte riktigt vet hur jag ska prata om det. Hade olyckan inte varit framme hade det inte varit så mycket för dina föräldrar att fixa med nu; media, blommor, advokater, bråk och en massa ångest för att de lät dig gå till jobbet den dagen.
Du borde inte ens varit i närheten av Berg och Dalbanan.
Egentligen så står jag inte mitt i det här utan jag är väl någonstans i periferin. Jag är inte din brorsa, mamma, farmor. Vi är inte släkt överhuvudtaget utan klasskamrater och lite senare: arbetskamrater. Men händelsen står i centrum för mig. Det som hände dig kan hända mig trots att jag försöker göra förnuftiga val och någon slags konsekvensanalys av saker.
Allting tog sin början i våras.
Dagen var som alla andra dagar i tvåan på gymnasiet. Matte, naturkunskap, skolka, dricka kaffe, geografi. Just den dagen minns jag: det var en tisdag. Vi hängde i rökrutan, skvallrade och tittade ut över tegelbyggnaderna.
Skolan var byggd i grovt tegel, sådant tegel som gör ont om man drar handen längs med det, vita fogar och svarta metalldörrar. Av det här bestod vårat liv fem dagar i veckan. Tegel, fogar, metall, kontroll.
Ibland tänkte jag att gymnasiet måste vara som en öppen anstalt till skillnad från högstadiet. I gymnasiet är skolgången "frivillig", på högstadiet var det skolplikt, nazigänget och den eviga längtan ut. Röklapparna hem och rädslan för vissa korridorer som gjorde att man färgade håret svart och tuperade det bak i nacken. Räddast ser farligast ut.
När vi slöade i rökrutan fick du ett samtal. Du lät så strikt när du svarade, som om du pratade med myndigheter. Det gjorde du nästan också. Det var våran sommararbetplats som ringde och när de senare ringde mig så svarade jag lika strikt. Ja, nej, jo, kan tänkas, den sjunde? Jo absolut, vi ses! Hej då.
Vi började umgås mer och mer den våren. Du gillade My Favorite, schack och drack Golden Gate när du ville bli full.
En gång så bröt vi oss in i en gammal övergiven fabrik som de höll på att bygga om, med ficklampor och avbitartång tog vi oss runt. Det var så spännande men läskigt på samma gång, jag skrek till när din ficklampa lyste på fladdermössen så att de vaknade till och började flaxa. Tillsammans spekulerade vi i vad de hade använt de olika rummen till: kanske ett fikarum? Här ser ut som förmannen har suttit! Titta vilken utsikt han borde haft över maskinerna!
Vi söp i Rothoffsparken hela juni, firade skolavslutningen tillsammans och drack kaffe på Kaka tills juli. Då började vi jobba på Parken Zoo. Stället med dem vita tigrarna och det väldigt smaklösa fantomenlandet.
Jobbet vi fick var som ogräsrensare. Vi skulle rycka maskrosor dagarna i ända och plocka upp folks tappade glassar, sockervadd och slängda snusprillor. Skitkul. För det fick vi 67,86 i timmen. Dessa enorma miljoner det skulle bli.
Jag sparade pengarna till nya kängor och du spenderade hela din lön på skivnörderi. Medan vi satt där i parken Zoo's plantager så gjorde vi upp avancerade planer på att göra eget vin. Indie-Christer trodde vi kanske skulle kunna köpa ut en vinsats till oss och vi hade ju en kompis som bodde själv. Vi tänkte att man kunde göra en deal med honom om att få ha vintunnan där, hemma var ju bara att glömma.
Du och jag bytte pass då och då. Så att man jobbade massa dagar i rad och sen var ledig en sex, sju. Det var helt okej med våran arbetsledare så länge någon dök upp på passet. Inte en enda gång sjukade sig varken du eller jag. Jag antar att det var skivorna och kängorna som hägrade där vid horisonten.
Den dagen hade du och jag bytt pass.
Min familj tvingade med mig på familjesemester på Gotland. Jag tyckte det var så stereotypt, vad skulle vi göra? Posa framför ringmuren? Exotisera gotlänska?
I tvåan på gymnasiet är allting meningslöst.
Jag satt på bryggan och funderade på om jag skulle bada eller inte när samtalet kom. Ilsket ringde telefonen och jag svarade. Jag minns att jag under samtalet kände det som att jag bara blev mindre och mindre. Efter att jag hade lagt på stirrade jag bara på horisonten. Sen gick jag och kräktes bakom strandens baja-maja.
Du hade avlidit på sjukhuset av dina skador.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)