Redogörelse framlagd för en akademi

Jag är inte ensam, jag är långt ifrån speciell och min situation är inte unik. Det finns de som har haft en långt mycket hemskare barndom, fått värre skador av arbetet och de som till och med trivs med det nomadiska livet. Jag tror inte jag längtar tillbaka till den fasta anställningen (som jag aldrig haft) eller till radhus, jag längtar bara bort, ut och ifrån. Kan man säga så? Får man längta bort utan att ha bestämt sig vartåt man längtar? Bort räcker för mig.

Jag vaknar av att solen lyser in genom glipan och jag har lyckats veva ner alla tre kuddarna på golvet i sömnen. Idag har jag ingenting att göra, inget jobb att gå till. Ingen ville betala för mina händer idag. Första dagen på länge som jag går utan jobb när jag vill ha det. Undrar om det alla är friska eller om de hittat en ny vikarie? Se där! Där sitter jag på sängkanten, nyss vaknat men funderar ändå på hur jag ska få min tid såld.

Skit samma. Klockan är 11.35 och idag har jag en del att göra. Egentligen hade jag velat gått upp tidigare för att få ut maximalt av dagen. Jag ska slänga in en tvätt, betala mina räkningar och handla tänker jag (vilket jag inte fattar varför jag gör, allt ruttnar ändå i min kyl).

Jag tvättar, handlar på Netto, sorterar i garderoben. Klockan blir tre och jag möter upp folk för att fika. Drar runt på stan, funderar på om vi ska gå på bio, provar kläder och någon snor ett läppglans. Är det någon som är ledig i helgen? Festa?

Dricker öl och spelar biljard på kvällen. Jag trillar in i min delade tvåa på kvällen och en tanke vill inte släppa: är det här allt? Är det här allting som finns? Visst mitt kök skulle kunna vara finare, mitt jobb skulle kunna vara mer välbetalt och mitt liv mer bekymmerslöst. Men är det här allting som finns? Att arbeta och få en summa att konsumera för?

Det skulle hjälpa mig med högre lön och en trygg anställning. Men jag längtar ut. Jag längtar efter att styra min tid helt själv, att stanna hemma och hänga med min bror så länge jag vill inte tills då jag är schemalagd.

Vilken politiker röstar man på om det enda man vill ska stå i valprogrammet är: bränn skiten? Till vilken nämnd hör man av sig om man inte vill gå till jobbet igen? Kan man få diagnosen: less på situationen överlag?

Jag somnar och avbryts i mina funderingar. Fortsätter på vägen till bussen och det slår mig om hur allting hänger ihop.

Vi bor osäkert, på soffor, vi delar ettor, vi bor på andra handskontrakt, får lägenhet i tre månader och flyttar igen. Att flytta tre gånger på ett år är verklighet.

Medan vi bor osäkert i Malmö Kommunala Bostadsbolag, arbetar vi osäkert i Malmö Stads verksamheter. Medan vi bor på soffan i Rosengård tar Malmö Kommunala Bostadsbolag vinsterna från våra hyrespengar och bygger Turning Torso med politikernas goda minne, som dessutom går med förlust. Medan vi tar flyttlasset för hundrafemtielfte gången står lokaler runt om i Malmö tomma. När vi lägger upp en annons på blocket om bostad river politikerna i Lund Smultronstället.

Det handlar liksom inte bara om jobb eller bara om feminism eller om skattelättnader utan allting sitter ihop. Det handlar om hela situationen och vart vi befinner oss, visst - det skulle kunna bli lite bättre här och där och ibland blir det sämre här och där. Jag fattar att man flyttar ut i skogen utan el utan någonting, det är det i alla fall lugnt och inte hundra saker man måste göra. Men det är ju ingen lösning för oss allihop, för jag tror inte bara att det är jag som längtar ut, bort, någon annanstans. Och vi längtar inte ut i skogen, vi längtar efter att inte behöva sälja vårat arbete, våran tid, vårat liv för att få överleva. Tänk att inte bli behandlad som en ägodel: på jobbet, av snuten när de kör bort en, försäljaren som bara vill att jag ska köpa, killen på krogen som bara vill knulla och skiter i vem egentligen, läraren som vill att jag ska ta av mig kepsen och vara tyst eller dagiset där de förvarar mina syskon så att mamma ska kunna arbeta. Den långa vandringen genom institutionerna där vi inte är människor utan utbytbara kugghjul i stort maskineri.

Jag längtar efter att sy upp min väns bröllopsklänning, lära mig bygga saker och inte ha ont i magen för att jag har så lite pengar efter att räkningarna är betalda.

Allting sitter ihop, mina problem med era problem. Lösningen är inte då att vinna på lotto, bli chef eller ta livet av sig. Någon får ändå jobbet som diskare. Någon annan får ändå sparken. Alla andra måste sälja sitt arbete, sin tid, sina liv. Och det önskar jag inte någon. Jag kan inte sluta sälja mitt liv om inte alla andra gör det också.

Det är dags för förstörande av allmän ordning: att kugghjulen börjar krångla och slutar fungera. Tillsammans. Så att vi kommer härifrån. Snarast.

---------------------------------------------------------------------------------------

Om man undrar varifrån rubriken till inlägget kommer ifrån så kommer det från Kafka och är titeln på en novell han skrev. En bris av frisk luft beskriver innehållet i novellen såhär: I novellen ”Redogörelse framlagd för en akademi” formulerar Franz Kafka en kritik av frihetsbegreppet när han beskriver hur en apa, fängslad ombord ett skepp och på väg att säljas till en cirkus, genomgår en omvandling och blir människa. Apans människoblivande är en utväg vilket är något helt annat än frihet. I apans fall finns det bara en utgång om frihetsidealet skulle följas: att hoppa överbord och in i säker död.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting, Anders_S skriver Adam Backström – fastighetsklipparen Kamratwot skriver om tecknade politiska serier