Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte

17/5 - St Lars
Helt plötsligt står hon framför mig. Jag har sett det ansiktet så många gånger förr. Jag har sett den där halvlockiga luggen drypandes av öl, jag har sett luggen nytvättad eller bara hängandes stripig längs kinderna. Jag har sett henne i de flesta sinnestämningar och ganska många gånger har hon och jag gått hem tillsammans och hoppats på bättre lycka nästa gång. Vi har varit arga tillsammans, glada tillsammans och besvikna tillsammmans.

Nu blir jag arg när jag ser henne.

- Vad faan gör du här? Stick! Stick! Fattar du inte att snuten kommer snart?

Jag vänder på klacken och ser hur hon rusar ner i källaren. Hon kryper antagligen ut genom det lilla fönstret på sidan ut i trädgården.

Bra, här kan hon inte vara. Hon har ju redan ett åtal för olaga intrång. Inte ett till.

Vi har gjort det här förut: tagit ett hus. Vi såg ut ett hus, en tom lokal och beslöt oss för att ta det. Vi fixade möbler till lokalen, vi la upp en plan för hur det skulle gå till och vi undersökte vilka verktyg vi kunde få tag på.

I tanken var det nu vårat hus, äganderätten har vi aldrig haft speciellt mycket till övers för och i huvudet inreder vi vårat hus, vi diskuterar vad vi vill göra där. För våra inre tar en helt ny värld form. I den nya världen finns ingen störingsjour eller tvättstugeregler. I den nya världen finns huscigg och ingen aning om vad som sker i kväll men det blir nog bra.

När vi hade valt huset så hittade vi ett litet fönster. Gruppen funderade på vem som hade kroppshyddan för att ta sig in i sådan liten öppning? In kommer vi och hon rekar efter larm, det sitter en dosa på väggen och snabbt tittar hon sig omkring för att ta sig ut ur det stora fönstret (vi lämnar det lite på glänt så att vi kan komma tillbaka).

Vi fyra som har varit där, spanat, klättrat och gömt kofötter innanför jackan samlas och går hem och sätter på tevattnet. Vi funderar på hur vi ska göra om det är larm, om det inte är ett larm, vad vi ska göra inne i huset och om vi ska bära dit möblerna i förväg. Lite senare ringer vi resten som ska vara med och berättar hur lokalen såg ut.

Möblerna bärs in natten innan, genom fönstret som står öppet lyfter vi in en matta, stolar och annat vi kommer att behöva. Dags att gå hem och sova. Hon och jag går hem tillsammans, och vi kan knappt vänta tills imorgon. Imorgon får vi huset.

Efter kaffe och en snabb frukost tar vi på oss arbetshandskarna och tar med stegen. Vi samlas allihopa utanför, snabbt upp med stegen och IN! NU!

Och där står vi, därinne! Det nästan snurrar så lätt det var, vi är i vårat hus. VÅRAT JÄVLA HUS, början på någonting som vi inte kan veta vart de slutar och inte heller har någon lust att kontrollera. Larmet går igång och en utav oss gå fram till den lilla dosan och slår sönder den med släggan.

Jag hittar mig själv några månader senare på en bostadspolitisk debatt. Temat är: Hur kan vi lösa ungas bostadskris NU? Jag sitter bland parlamentariska partier, bostadsbolag och stadsplanerare. Jag sitter där bland siffror, statistik och undersökningar. Mina problem reduceras till procent och enligt en uträkning ska jag färdigutbildad på högskolan och med jobb ha 6373 att spendera på boende.

Jamen tjena, visa mig en 22-åring som är färdigutbildad på högskolan (som förskolelärare med 18.700 i månaden) och som kan lägga 6373 spänn på boendet i månaden.

Medan jag sitter där blir jag bara förbannad, det finns ingen dialog i världen jag skulle vilja ha med de här människorna. Vad fan ska vi prata om? Mina bostadsproblem? Visst jag har bostadsproblem, men det är knappast mitt enda problem. Jag står i en hel jävla konflikthärd och här försöker de isolera det till att det handlar om vart jag ställer min säng och vilken adress jag få min post skickad till.

Ingen ifrågasätter ockupationernas legitimitet. Vi är där som vilken lobbygrupp som helst för vår idé om att lösa bostadsbristen med ockupation. De vill så gärna att vi ska ha en dialog och jag undrar mest vad jag gör här. Jag har inte problem med bostadspolitiken, jag lever i konflikt och de försöker reducera konflikterna till bostadspolitik. Trots alla lovvärda ord så står de helt svarslösa när jag säger:

Hon, Anna med högskoleutbildning och 6373 spänn att lägga på bostad. Jag är ledsen, men hon är död, hon finns inte. Jag känner inte en enda Anna. De jag känner jobbar på osäkra anställningar. Vi drar in 12.000 en bra månad, en dålig månad kanske 9.000. Det är våran verklighet. Om man tar mig som exempel: jag jobbade osäkert i Malmö Stad och jag bor i en MKB lägenhet i andra hand och kontraktet förnyas fyra månader i taget. Och det är erat fel! Det är erat fel att reglerna säger att man inte får boka en vikarie mer än fyra veckor i förväg, det är erat fel att jag inte tjänar så jag kan få en bostad. Det är ni som satt i system att sparka människor för att ge dem osäkra anställningar. Era osäkra anställningar tvingar oss till osäkra boenden för överpris i era kåkar.

Jag och mina kompisar kan inte alls gå ihop och köpa ett hus som du Lari Pitkä-Kangas föreslår. Skulle vi kunna valsa in på banken och säga: tja, låna oss en halv mille visserligen är vi studenter med konstiga jobb och osäkert anställda, men lovar att betala tillbaka. Snäääälla.

Livet funkar faan inte så. Osäkra jobb ger en osäker bostadsmarknaden och det är erat fel. Malmö Stad är en del i det maskineri som tvingar oss till osäkra anställningar för att kunna betala ockerhyror i era mögelkåkar. Ni har satt det i system!

Inom mig kokar jag när jag tänker på det. Det här är 1800-talet allover. Då ägde fabriksägaren bostäderna och fick man kicken blev man bostadslös. Sossarna vältar sig arbetarrörelsens historia och hur det systemet nådde vägs ände. Men fuck you very much. Arbeta i Malmö Stads verksamhet och bo i Malmö Kommunala Bostadsbolag - lite flera led, samma jävla konsekvenser.

Då bad man den snälla fabriksägaren om ackord, idag sitter jag framför datorn och hoppas på att bli bokad fler timmar.

Vem faan sitter man i paneldebatt om det här med? Ingen har ju några svar. Kommuntjänstemännen oc politikerna rycker bara på axlarna och skyller på lagen eller budgeten.

Jag vill inte diskutera bostadspolitik, jag vill diskutera makten över mitt liv. Jag vill inte att de ska ge mig ett hus på nåder, en allmosa skänker man - makt över sitt eget liv tar man.

Det handlar inte bara om ett hus. Det handlar inte om fyra väggar och tak. Det handlar om att jag, med människor jag litar på och tycker om, väljer ett tomt hus och börjar sakta skissera våra nya liv där. Det handlar om att vi väljer våra liv och dess innehåll och där finns inga räkningar eller hyra (som tvingar oss till arbete).

Och när man tar släggan och slår sönder larmet så känner varenda del i kroppen att det här handlar inte om bostadspolitik, det här är det största jävla fingret åt allting.

När jag ligger där i källaren på St Lars på kartonger och försöker sova med vindjackan över mig vet jag att anledningen till att det känns så jävla bra är inte på grund av cementväggarna och kartongen utan för att jag tagit alla konflikterna jag upplevt på allvar. Jag somnar hållandes M i handen, jag vet att imorgon har vi bara äppelkräm att äta men jag vet också att någonting har börjat som jag inte vet vart det kommer sluta.

Den dagen, 17/5 på ockupationsfestivalen, tar vi två hus och förbi mig springer en till av mina mest älskade återfallsförbrytare: väntar också på beslut om åtal för olaga intrång. Det är för sent att försöka få ut henne, så jag ler och kramar om henne hårt. Förbi mig springer 14åringar som bär kylskåp för att bygga barrikader. Jag stänger in mig på ett av rummen för att ringa, plötsligt lyfts dörren av:

Förlåt, men vi behöver den här till barrikaden vid balkongen.


Jag har inte bestämt mig för om jag vill bo på St Lars, kanske - kanske inte. Men jag vill forma St Lars, när jag satte igång spisen i morse och folk kom med mat så vi kunde göra lasagne så var det så tydligt att det finns någonting utanför att sitta isolerad i sin hyresetta i förorten. Det finns en gemenskap som går bortom shoppinggalleriorna, som går bortom träningslokalen, skolans uppgifter och arbetets dåliga ergonomi. Det är den farliga gemenskapen som får dem att riva tomma hus, att skicka polisen på oss och kasta ut oss så fort som möjligt. Det är den gemenskapen som gör att jag skrattar åt deras böter och den gemenskapen som gör att vi orkar fortsätta.

Det är den gemenskapen som får mig att förstå att kommunismen är en reell möjlighet. Det behövs inte ett partiprogram, det krävs inga övergångsstadier eller proletariatets diktatur utan den är nåbar. Makten över våra liv är ingenting abstrakt, det är ingenting som finns långt där borta och som vi måste vänta på (och de som säger åt er att vänta eller att ta det lugnt avslöjar vilka de egentligen är) utan som någonting vi kan gripa tag i. NU.

Vi behöver inga aktioner för bostad åt alla, ingen bostadspolitik. Vi behöver ingenting som säger ta alla de sociala konflikterna för att ge dem begränsad tid och begränsat utrymme, ska vi skapa en gemenskap för att upplösa den några timmar senare när vi anser oss färdiga? I bästa fall blir vi en våldsam insändare, i värsta fall en kampanjande SSU-klubb. Om man är allvarlig med sin antikapitalism kan man då säga: mellan sju och elva protesterar vi mot [något hemskt och ahr hotfull estetik] för att sen gå tillbaka till alla andra konflikter, till vardagen. Är det ens något annat en just en insändare, en kommentar, ett skådespel? Hur skiljer sig "en fest mot dem rika" avsevärt från en bröstcancergala? Konflikterna i våra liv tar inte slut, vi måste skapa något som inte har en sluttid - ett uppror som inte kan upplösas och gå hem.

Partiet kan dra åt helvete, politiken intresserar mig inte utan ni som är beredda att faktiskt gå in i huset, ni som vågar faktiskt riskera någonting och vara en del av gemenskapen - ni är de enda jag behöver.

Konfliktportalen.se Anders S deltar med liv och lust i bostadspolitiken, Salka skriver om THE SPIRIT OF 01, Total Avlöning skriver om det sociala arvet, vardagspussel skriver chefer förstår ingenting

Och läs Matona som undrar vad chefsjäveln håller på med? och Kom igen Lagena!